Vi ska bli med hund!

 
Och du har rätt att höja på ögonbrynen. På min världskarta har aldrig funnits ett husdjur. Jag har aldrig känt någon dragningskraft till en katt och jag har alltid varit måttligt ointresserad av hundar. Detta trots att jag är uppvuxen med en labrador och även hunnit bo hemma efter att pappa skaffade en Bichon Frisé.
 
 
Kanske har mitt stora ointresse främst berott på att jag plötsligt blev allergisk mot pälsdjur i tolvårsåldern. Jag som tidigare hade hängt med i både egen familjs och mormors rävfarm, kunde inte längre gå in i ett rävhus utan att börja nysa. Kanske beror ointresset på att jag tycker att det är lite småobehagligt med hundars andedräkt och deras slick. Men mest tror jag min reservation till hundar har berott på min tanke om att få svullna kliande ögon och nysattacker. Så jag har varit totalt ointresserad att engagera mig i både våra egna och andras hundar.
 
 
Men så har vi tre barn som är allt annat än ointresserade. Och jag minns ju själv när jag var tio och min högsta önskan var att få ett marsvin. Jag önskade mig ett marsvin allt vad jag orkade - men visste att jag inte skulle få det, för det var inte särskilt roligt att riva gräs åt våra kaniner om kvällarna heller när gräset redan hunnit bli fuktigt. Så min marsvinslängtan gick om ganska snabbt. Jag vet att barnen just nu är i en sån ålder då husdjur är mer intressant än något annat - och det har tjatats om både hundar och kaniner i redan ett par års tid. Och jag har alltid sagt nej. Nej nej nej! Ni får skaffa hund sedan när ni är vuxna! Vi kommer aldrig att köpa hund! Jag kommer aldrig att sköta en hund! Och tänk på när ni ska ut och gå på vår novembergeggiga lerväg - nej nej nej.
 
 
Men om drygt två veckor är vi påväg till Nyslott för att hämta hem vår hundvalp.
 
 
 
Och jag längtar faktiskt lite jag också. Jag har också läst hundböcker och lärt mig om lydnad. Jag har googlat hundbilder och åååhat mig ikapp med barnen om söthet. Jag har blivit medlem i hundgrupper på Facebook och köpt hundsaker på loppis. Jag har diskuterat hundar med mina vänner med uppriktigt intresse och påbörjat städningen för ett valpsäkert hem.
 
 
För det var tioåringens olycklighet som fick mig att inse, att jag trots allt inte är ensam i familjen. Jag vet hur stort utrymme en hund kan fylla och hur mycket den kan få kärleken och empatin att växa. Och efter att jag försiktigt öppnade upp för alternativet tändes återigen gnistan i ögonen och vi hittade återigen tillbaka till vår storalilla pojke som det kändes som vi tappade allt mer.
 
 
Men samtidigt är det ett galet stort och kanske t.o.m dumdristigt test. På grund av min konstaterade pälsdjursallergi har jag inte utsatt mig för hundar mer än nödvändigt och detta kommer samtidigt att bli ett experiment. Men efter att jag bara gläntade på dörren för att fundera över vilka villkor vi skulle kunna skaffa hund på, var ju förstås beslutet redan taget enligt barnen. Det fanns inte någon möjlighet att backa längre - och jag hoppas nu på alla solskenshistorier jag tagit del av om sensibilisering ska gälla mig också. Min kropp idag är ju också mycket frisk och stark och orsaken till allergier och astma, är ju inflammationer som pyr i kroppen. Inflammationer som jag hoppas jag är fri från idag. Jag hoppas i alla fall av hela mitt hjärta att det ska fungera.
 
 
Därför valde vi (jag) också ras enbart utifrån att vi är totala nybörjare vad gäller hund. Jag önskade att skulle vara lättlärd, lättskött, relativt liten men att den ändå orka hänga med oss på långa vandringar. Dessutom tyckte tioåringen att han redan väntat hela sitt liv på hund och att tala om sommaren - eller ännu mindre om hösten för att vänta på att valpar ska födas, var helt otänkbart. Det tog mig alltså en dryg månad av mail, telefonsamtal och mera Facebookmeddelanden förrän jag fick tag i en valp som skulle kunna levereras inom rimlig framtid. Även om vi behöver ta oss ända bort till Nyslott.
 
 
 
Nu går tiden bara skiiiitlångsamt och ungarna laddar redan powerbankar för en lång bilresa och planerar för vem som ska sitta var och hur länge på hemvägen. Och så hoppas vi förstås att veterinärgranskningen säger att hunden är frisk och därmed också leveransklar.
 
 
Och därmed var historien berättad om hur jag som aldrig skulle skaffa en hund, bloggar ett inlägg om hundköp. För snart är det dags för sheltien Smilla att flytta in hos oss <3.
 
Bilderna i inlägget är tagna från två olika dagar från de senaste veckorna. En dag med svinkall vind men med perfekt cykelföre på isen, cyklade vi ut för att se då pappa vittjade näten. En annan dag bjöd på en riktigt fin vårvinterkväll och då jag gick på ett mikroäventyr tillsammans med de två yngre i näromgivningen.
3 kommentarer