Årskrönika 2018.

Kanske lever den här bloggen på övertid, men ännu har jag förhoppningar om att livet ska hinna ge mig tid för att jag också ska hinna behandla samhällsfenomen och tankar - samt i livet i största allmänhet i realtid - i stället för när de redan glömts bort. Trots det mycket skrala bloggåret till trots, hör det till traditionen att göra en sammanfattning - om inte annat för min egen skull. So here we go again:

 

 

Vi börjar med Årets skönaste dag: Det var egentligen en dag på 2017, men det var en dag förknippad med så mycket god feelis, att jag måste lista den hit. Vi tillbringade ju lovet i Thailand ifjol - en resa som vi pratat om och planerat för i många år. Vi hade beställt och betalt resan ett helt år på förhand och det var med stor förväntan vi väntade på julaftonen och vår avresa. Vi hade haft en mycket hektisk julförsäljning och var rätt slutkörda. Jag var även nervös inför resan och framförallt att bokningen skulle klaffa - jag har trots allt inte rest så mycket själv. Men när vi landade i vår bungalow i Koh Chang efter en lång resa med många olika resmoment och vi gick för att äta vår första middag, infann sig en fantastisk känsla. Jag kommer aldrig att glömma värmen, dofterna, smakerna och ljuden som omfamnade oss när vi sjönk ner i den färggranna och breda soffan på den första bästa restaurangen vi hittade, förskräckligt trötta men oerhört nyfikna på vad som skulle vänta oss de två kommande veckorna. Den fuktiga värmen kändes som balsam för kroppen, maten smakade fantastiskt och syrsorna skapade ett virrvarr av ljud som vi aldrig tidigare hade hört.

 
Årets kulturella upplevelser: Jag är lättroad och tycker allt som jag själv inte kan - men andra kan, är bra! Inledde året med Fork, fortsatte med Billy Elliot på våren, Stormskärs Maja på hösten och avslutade med Gambämark nu i december. Tyckte alla upplevelser var värda en tår i ögonvrån, stora applåder och ståpäls på armarna och kan inte rangordna dem. Men kanske drar Astrid Lindgrens värld det vassaste strået trots allt - för visst räknas det som en kulturell upplevelse?! Jag var alldeles överväldigad av den sista föreställningen i Bröderna Lejonhjärta om kampen mot Katla i Körsbärsdalen. Det var för övrigt några väldigt fina och minnesvärda dagar som jag gjorde ensam tillsammans med barnen i början av sommarlovet.

 

 Offpisten i Kittelfjäll hör också till en av årets mest minnesvärda upplevelser.
 

Årets resor: Thailand var årets stora. På grund av en hektisk cykelsäsong kompromissade vi med vår Hemavanvecka och gjorde några dagar på skidor i Lycksele och Kittelfjäll över påsk istället. Vi kände sedan att vi ännu inte fått vår skiddos fylld och for ytterligare till Pyhä över första maj för att skida på vårsnö. I maj hade vi ett trevligt kompisveckoslut i Umeå och i juni bilade jag tillsammans med barnen fem dagar i Sverige. I slutet av juli tog vi återigen båten över till Umeå och gjorde vår efterlängtade vandring på Kungsleden. I augusti gjorde jag årets sista resa - och denna gång bar det också till Sverige, då ett stort gäng fina Molpekvinnor reste till Stockholm för Tjejmilen och mycket skratt. Det blev alltså väldigt mycket Sverige i år.

 

 

Årets inköp: Min Rödlöga från Melker <3 Sparade till den länge och sjösatte den genast när isen smälte. Älskade den från första stund och paddlade ända tills isen lade sig den 22 november. Paddlade sjukt mycket under året, men det blev tyvärr inte några längre utflykter. Men ett par gånger gjorde jag 25 kilometers paddlingar.

 

Årets vi borde ha gjort: Fixa på huset. I flera år har vi redan tänkt att vi borde tvätta, putsa och måla de vita partierna på vårt hus - men det finns alltid roligare saker att göra. I det avseendet borde vi helst bo i lägenhet utan desto större plikter.

 

 Sommarlovet gav mig möten med hundratals människor - och det var otroligt givande att få ge nya upplevelser åt så många - eftersom de flesta aldrig hade paddlat förut
 

Årets Polkuped: Att starta kajakuthyrning! Från att ha bestämt att vi vågar satsa, till att vi hade vår första uthyrning, gick det två veckor. Det blev sedan en alldeles fantastisk sommar (tack vädret!) och en vecka paddlade jag 19 timmar. Har aldrig någonsin varit så solbränd som förra sommaren. Eftersom de ledda utflykterna var allra populärast, kommer vi att försöka utveckla mycket där inkommande sommar!

 

 
Årets värme: Var aldrig tidigare skådad. Men ändå minns jag bäst hur vi åkte i kortärmat i Lyckseles slalombacke den 31 mars.
 
 Tack vare vår egen kajakuthyrning, kunde vi utnyttja personalförmånerna och paddla hela familjen. Det gav ytterligare en ny dimension på friluftslivet.
 

Årets friluftsliv: Jag trodde före jag kikade igenom bildarkivet, att det var sämre än vanligt. Men jag insåg då att vi ändå lyckats få till en massa roliga dagar, på skidor, till fots, på sjön, på is och i andra miljöer. Vi uppgraderade vårt gaskök till en större modell, vilket kanske var årets bästa investering. Jag kom över ett Hillebergtält på FB-loppis och uppgraderade även min egen vandringssäck. Vi besökte två nya nationalparker och gjorde vinters sista skidtur den första maj. Mycket blev som vanligt ogjort och osett men listan blir längre snabbare än vi hinner beta av alla vackra platser, turer och upplevelser.

 

 

Årets hälsa: Bra och stabilt! Min hud mådde så otroligt bra under sommaren och jag har aldrig varit så fin och jämn i huden som under sommaren. Hade inte eksem annat än på ett litetlitet område på foten. Alla mina timmar i kajaken gjorde mig mer solbränd än jag någonsin varit tidigare. När sommaren svängde till höst, blev jag också lite sämre i huden. Det har varit lite svajigt under hösten och jag har ett par, tre problemområden som trilskas för mig, men jag lyckas ändå hålla läget under kontroll och det är inte något som stör i min vardag. 

 

  

Årets jobb: Mycket och jämntjockt men ändå givande med mycket glädje. Vårvintern skänkte mig särskilt mycket glädje och innefattade även mycket skidåkning på isen alldeles invid skolan. Barnen och ungdomarna förväntas avsky skidåkning, men vi hade många otroligt vackra, soliga och glädjefyllda timmar på isen i vintras. Är just nu inne i en period med alldeles för mycket undervisning, men till all lycka lättar det efter en månad. Har för övrigt ett utgående kontrakt i juli och under våren kommer tankarna säkert igen att handla mycket om vad som händer sen.

Årets mat: Skollunchen! Kock-Micke på gymnasiet lagar så fruktansvärt god glutenfri och vegansk skollunch varje dag och hans linsröror till brödet skulle jag kunna sleva i mig med sked.

 

 

Årets tjat: Tjat om att klä på kläder, tjat om att klä av kläder. Tjat om att hänga upp kläder, tjat om att vika kläder. Tjat om att vända kläder rätt, tjat om att lägga kläder i tvättkorgen. Tjat om att lägga våta kläder på tork, tjat om att klä på sig ordentligt. Tjat om att leta efter träningskläder i tid, tjat om att att packa klädväskorna. Och då vill jag inte ens tänka tanken på hur mycket tid jag sedan lagt på att leta efter diverse kläder.

Årets återupptäckt: Böcker och ljudböcker. Har läst och lyssnat på fler böcker än jag sammanlagt läst de senaste femton åren. Har varvat alla genrén; chicklit, personlig utveckling, biografier, deckare och populärvetenskap. Kanske var det Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma som gjorde störst intryck på mig och som fått mig att ytterligare reflektera över hur jag vill leva och forma mitt liv.

 

 

Årets korta sammanfattning: Det har varit ett alltigenom balanserat år, utan höga berg och djupa dalar. Har i flera år övat mig på mindre stress och mer mindfulness i livet och jag blir bättre och bättre på det för varje år. Det har varit mycket vardag med arbete, barn, mat och träning - men en vardag som rullat på utan för stora insatser. Jag har fått rutin på att vara fysiskt aktiv varje dag och vi har goda, stabila kostrutiner som stadgar upp vardagen på stabilt sätt. Jag har mestadels varit glad och pigg, men är långt ifrån att vara en förälder som inte är arg och skriker på barnen i tid och otid.

 
Ändå var det ett år fyllt med mestadels trevligheter. Jag fick gå på bröllop, jag fick pussa på nyfödda spädisar, umgås med familjen och skratta med mina vänner. Vi fick igen ett superfriskt år, och barnen drabbades på sin höjd av en febersläng här och lite hängande snor där. Jag saknade inte mycket och önskade mig inte heller mera. Det var ett riktigt rejält och tryggt vuxenår - och jag önskar mig fler dylika. Då är livet fint. 

 

 

2 kommentarer

50 kilometer av upplevelse

 
Skrinnis är en färskvara och efter novembers fina turer, blev det plötsligt stopp på över en månad. Men i helgen började isarna kännas farbara igen - om än bara för ett par dagar då nyårsaftonens utlovade storm och snöfall kommer att förstöra den fina isen. Därför kändes det angeläget att i alla fall få skrinna idag - och det fick jag minnsann!
 
 
Söndagen hade precis ljusnat när jag parkerade bilen vid Kronviks simstrand i Sundom och anslöt till det lilla gäng som redan hade startat i pannlampans sken från Vasa. Jag hade hoppat på en tur i sista stund och visste inte riktigt vad som väntade mig, men det uppskattades att dagen skulle bjuda på 50-70 kilometer - och de andra hade redan samlat 15 kilometer åt sig. Isen var lite skrovlig i början, men den jämnade snart ut sig och vi tryckte fart med benen samtidigt som dagen blev allt ljusare. Det dröjde dock inte länge före vi såg en svart, odefinierbar klump en bit bort och vi svängde en aning norrut för att se om det var en säl som låg på isen. Vi närmade oss försiktigt och vi hann bara dra fram mobiltelefonerna, före sälen kravlade sig fram till kanten och försvann ner i vindbrunnen. Under hela turen kom vi sedan att se små hål med jämna mellanrum, som sälarna skapat för att komma upp till ytan för att andas.
 
 
Vårt första planerade stopp skulle ske vid Gåsgrund - ungefär 20 kilometer från Kronvik, där vi skulle fylla på med energi. Isen var länge jämn och säker, men några kilometer före Gåsgrund blev den sämre och vi blev tvungna att svänga lite söderut och kryssa mellan nyare och äldre is för att ankomma grundet från söder. Det fanns både råkar och stora vindbrunnar, men de syntes mycket tydligt och vi pikade oss fram på de partier där isen var äldre och tjockare. Vi mötte en rödräv som raskt kom springade över isen påväg mot lands och från Vallgrundshållet hade vi länge kunnat se att sjöbevakarnas svävare också var påväg mot Gåsgrund.
 
 
Vi pratade en stund med sjöbevakarna och uppdaterade varandra om isläget från olika håll. De fortsatte sedan västerut och svängde sedan söderut mot Bergö - dit vi också sedan skulle ta sikte.
 
 
 
Vi drack varmt ur termosen och vilade benen en stund på den lilla, vindpinade holmen. Solen hade precis stigit ur förmiddagsdiset och vi spanade mot Bergö som syns i bakgrunden.
 
 
Den fina isen fortsatte efter Gåsgrund och vi fick solen i ansiktet och vinden i ryggen. Vi ackomanjerades av ett vackert sjungande från isen och våra egna, stillsamma skridskoskär. Närmare Bergö bröt dock motorljud igenom och vi mötte svävaren som svängde om hemåt mot Vallgrund igen och det kändes som vi hade fått säker lots ända fram till den norra änden av den stora holmen. Mikael och Janne som är betydligt mer erfarna skridskoåkare än mig, var orsaken till att jag vågade mig ut på isar jag aldrig tidigare skrinnat på. De låg oftast i topp och hade planerat dagens rutt.
 
 
När vi hade skrinnat förbi udden på norra Bergö, förändrades plötsligt isen. På bilden ovan syns tydligt mörkare områden med ny is - men is som ändå var skrinnbar. Ställvis var isen ändå bruten med råkar och vindbrunnar. Ställvis fick vi bara gå med skrinnskorna för att isen packat ihop sig. Vi fick pika och söka oss en väg genom trasslet, men kom snart förbi de svårare områdena och riktigt fin och slät nyis öppnade sig för våra fötter.
 
 
Trots varierande iskvalitet, kände jag aldrig obehag. Dels för att vi har väskorna packade med utrustning, ifall det skulle gå så illa att någon skulle få vattenkänning, men dels för att pikstavarna direkt ger en fingervisning om man kan fortsätta framåt eller om man bör välja en annan väg. Jag var också i gott sällskap av skridskoåkare med betydligt mer erfarenhet än mig. Isen mättes också regelbundet och vi skrinnande inte på tunnare än sju centimeter. I den inre skärgården var isen 15 cm tjock. Isens ljud berättar också särskilt tydligt om man skrinnar in på ett svagare område och här lämnade vi också tydliga mellanrum mellan varje skrinnare.
 
 
Efter Bergö tog vi sikte på Molpe och jag började känna mig hemma. På håll såg vi den gula Bergöfärjan som var på väg över till Bredskär och solen värmde överraskande mycket i ansiktet.
 
 
Förutom ett tunt lager rimfrost på isen, var isen riktigt fin ända in till Molpe. Juldagens töväder smälte nästan all snö och isen var betydligt bättre än i Vasatrakten. Solen stod ännu över trädtopparna och färgade hela världen gul medan iskristallerna på isen gnistrade som en matta av opaler.
 
 
I tystnad skrinnade vi de sista kilometrarna in till Molpe paviljong, fyllda av mindfulness, frisk luft och ett stort lyckorus. Jag stannade klockan på 50 kilometer - 50 njutningsfulla sådana. Thomas mötte upp oss och så körde vi tillbaka mot stan för att hämta bilen och föra hem de andra. Det var trevligare att ta motvinden i bilen.
 
Alla bilder i inlägget är tagna med mobilkamera, antingen av mig eller Mikael Holm
1 kommentar

Skridskopremiären.

 
Att minusgraderna var fler än vad som hade utlovats, gjorde att jag började hoppas på att det ändå kanske fanns en chans för skridskopremiär den här helgen. Igår kväll började jag leta sällskap för förmiddagstur och tidigt i morse packade jag en packpåse med torra kläder, hämtade kastlinan från kajaken och knäppte isdubbarna runt nacken.
 
 
Det bör sägas, att det inte är skridskoläge för alla, än. Isarna är fortfarande mycket svaga, osäkra och förrädiska om man inte har koll på läget och utan kunskap och utrustning är det bäst att betrakta det vackra från land än. I veckan gick jag själv en issäkerhetskurs och tillsammans med Annelie begav vi oss ut och började pika oss runt det närliggande träsket. Tack vare lokal kännedom visste vi också vilket område på träsket som frusit sist och var bäckarna till träsket rinner till och kunde därmed undvika de områdena. Efter att ha cirklat runt träsket flera varv och vi hade rekognoserat området, kunde vi konstatera att det nog var så säkert att jag skulle kunna skrinna med barnen på eftermiddagen.
 
 
Isen var helt fantastisk. Den var svart, sidenslät och alldeles, alldeles glasklar. Eftersom träsket dessutom är grunt, kunde vi ligga på mage och studera bottnen genom isen. Jag älskar alla de stunder då barnen kan fastna i något så enkelt som att studera vattenkryp och med stor iver bara vara närvarande i stunden. 
 
 
Kanske kan det upplevas som att det är enkelt att få med våra barn på tur, men allt som oftast grundar vi med stora bråk, mycket motstånd, mutor och delvis tvång. Ingen var egentligen pepp på skridskoåkning idag heller ("skulle ju mycket hellre ha velat spela Grow på paddan") men utan tillräckligt med rörelse, får man inte spela heller. Dessutom vet vi vid det här laget, att trots hur hög decibelnivån på protesterna än är före vi slipper i väg, så räcker det att kurva in på parkeringsplatsen tillvilkenplatssomhelst, så är entusiasmen så stor att de tumlar ut ovanpå varandra ur bilen. Så också idag! Men jag tänker att många skulle ha gett upp turandet många gånger om de skulle ha att göra med våra barn (det är ju så enkelt att foga sig) - men som tur är man förälder och får bestämma över de små liven än. Det är något tillfredsställande i att sedan bemöta deras rörelseglädje med att "tänk att mamma vet bäst ändå".
 
 
Kanske njuter jag därför också mer och mer för varje tur jag får med dem. Vi har ju redan så stora barn som leker med sina kompisar, cyklar på byn och droppar in halvåtta om kvällarna utan att jag alltid vet var jag har dem. Jag hoppas ju innerligt att tretton- fjorton- och femtonåringen också vill hänga med mamma och pappa på skridskotur en söndagseftermiddag, men jag inser ju också att det kan vara utopi.
 
 
Bilderna berättar ju inte hur mjukt novembersolen strålade oss i ansiktet, hur mäktigt isen sjöng för oss när fem personer skrinnade över den samt hur ljudlöst och lätt vi gled fram - utan det måste upplevas.
 
 
 
Men tyvärr tar det roliga slut alldeles för fort den här årstiden och det dröjde inte länge förrän himlen började skifta i rosa och blått igen och minunsgraderna började rycka mer i kinderna.
 
 
Tacksam över att hela söndagen blev som en enda stor bonus.
1 kommentar