Två år av kortisonavvänjning.

Nu är det ett år sedan jag gjorde min definitiva kostomställning. Jag skriver definitiva, för jag tror inte att jag någonsin kommer att äta som jag gjorde förr. I ett skede var det något jag strävade till, att kunna äta kött, bröd och mejeriprodukter igen, men efter att ha löst ut ett kvitto på ett nytt, piggare och mer energifyllt liv, så finns det ingen längtan alls efter den gamla kosten. Kanske skulle det finnas utrymme för ett ”snedsteg” både här och där, men det är lätt hänt att flera snedsteg leder mig in i gamla mönster – och mitt gamla, trötta och kliiga liv vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Jag upplever det numera också lätt att leva enligt mina nya kostvanor och från att ha varit 100% strikt rawvegan, finns det  hur mycket som helst att äta nu när jag även äter lagad plantbaserad mat mellan varven. Jag äter också pappas fisk mellan varven och har t.o.m ätit den veganska glassen av Tre Kompisar som innehåller socker.

 

Jag har skrivit det förr, men fortfarande – nästan ett år efter att jag äntligen började känna mig piggare igen, känner jag tacksamhet för min hälsa nästan varenda dag. Det är klyshigt och något som jag tidigare också har tagit för givet, men mitt 29:e år gjorde mig betydligt ödmjukare inför vad en god hälsa är. Att vara trött var min ständiga känsla då – och jag började även tro att det var mitt normaltillstånd. Att det var fulltständigt normalt att gå omkring som i en dimma och ständigt vara trött. I och för sig sov jag ju inte heller något på nätterna, vilket såklart även bidrog till tröttheten.

 

Vi har sett alla dokumentärer som finns på Netflix om kost; Cowspiracy, What the health, Fat, sick and nearly dead 1 och 2, Forks over knife, Food Matters och en lång rad till. Jag har plöjt genom Yle Arenan på klipp och korta inslag om kost. Jag har lånat, köpt och läst böcker. Jag har letat forskningsartiklar, jag har lyssnat på föreläsningar, läst bloggar och tittat på youtube. Jag har plöjt genom diskussionforum och Facebookgrupper. Jag har till och med letat genom läkarstuderandenas studieguide för att ta reda på hur mycket näringslära som ingår i deras studier. Jag hittade en fempoängskurs, som bestod av ett tiotal kapitel – varav ett kapitel hette Ravinto ja terveys. Utöver det fanns det en del valbara kurser som tangerade näring i någon form, men det är inte utan att man känner sig provocerad när man ifrågasätts kring matval av sjukvården. Jag är varken läkare eller forskare, men jag är i alla fall läskunnig, högskoleutbildad, jag är sjukt intresserad och har hyfsat gott om sunt bondfönuft – och vill därför inte att min uppfattning om läkande kost nedvärderas. Speciellt inte när det finns otaliga andra som delar den, men som inte ges utrymme i de stora forumen, d.v.s näringsrekommendationer och den s.k kostcirkeln.

 

Ändå – fortfarande – bemöttes jag av frågan ’får ni i er tillräckligt med proteiner’ när jag lite provokativt svarade att vi äter vegansk kost på frågan om maten när jag besökte hälsovården häromdagen med ett av barnen för en vanlig hälsokontroll. Mest för att testa intresset för sambandet mellan kost och hälsa, då man ändå kan ana att sjukvården plockar upp kosten liiite oftare nuförtiden när det handlar om en sjukdom som ska behandlas. Men den här gången gick jag bet igen.

 

Fortfarande får jag även den ständiga frågan om vad jag är allergisk mot. Och jag är inte allergisk mot någonting i matväg. Inget medicinsk test visar på en enda födoämnesallergi. Den enda konstaterade allergin jag har, är mot hästar och hundar och det har jag vetat ända sedan jag var liten då jag vistades för första och enda gången i ett stall. Hundarna fungerar bra, så länge jag inte låter dem slicka mig.

 

Såklart är det individuellt. Och individuellt är svårt. Men det finns ju ett tydligt mönster genom hela kostspektrat; det är mjölken, glutenet, sockret, fettet och de animaliska produkterna som ställer till det om man bär på trubbel i kroppen – oberoende om det handlar om magbesvär, hudbesvär, migrän eller sköldkörtelproblem. Sen finns det ju de som är mer allergiska än bara mot hästar och hundar.

 

Men tack vare all social media sprids i alla fall kunskapen om att kunna bli frisk genom kostförändringar, snabbare än någonsin förr. Och jag är bara min egen erfarenhet, men nu är det två år sedan jag tog min sista kortisontablett och smorde den sista kortisonsalvan. För två år sedan tänkte jag inte det minsta på vad jag stoppade i munnen - det intresserade inte mig ens nämnvärt att ta reda på. Det är 1,5 år sedan jag åt antibiotika sist (och så länge har jag inte varit utan AB i ett sträck sedan jag var 18 år). Sedan 1,5 år har jag inte behövt en enda huvudvärkstablett, sömnmedicin eller antihistamin. Jag har ej heller varit förkyld, haft feber, spysjuka eller ens varit snuvig. En enda gång, trots att jag jobbar med barn som hostar och prustar omkring mig. Kanske en slump? Men jag väljer att tro på en starkare, friskare kropp. Jag är nästan helt eksemfri, sånär som på vristerna. Jag behöver inte ens smörja vanliga salvor längre - min hud kan återfukta sig själv. Det kliar inte längre (förutom på vristerna när jag jobbar vid datorn och kör fast, det är en ovana). Det är dock inte bara kosten - det är också tiden. Tänk att jag nu är en av dem som kan skriva att jag är frisk, och att det är hela två år sedan jag påbörjade hela den här resan.

6 kommentarer

Hikefulness.

 
Min paddlingskompanjon Anna är på det varje kväll. Oberoende hur sent det är. Oberoende av hur tidigt hon ska upp på jobb. Ju senare vi paddlar, desto vackrare. För visst är det häftigt att hoppa på cykeln vid 22 och cykla ner till båthusen och paddla tills att klockan nästan är midnatt.
 
 
Det har varit så oförklarligt vackra kvällar den senaste veckan. Det är så svårt att förstå att vi lever i samma värld som i november. Det är så svårt att ta in ljuset! Solen! Fåglarna! Ljuden! Färgerna! Dofterna! Naturen!
 
 
Det är sällan jag känner mig så upprymd och uppfylld av naturen, som när vi glider fram över spegelblanka vatten med solen som hängandes  trädtopparna. Just då existerar världen helt utan terrorattacker, sannfinländare och flyende flyktingar.
 
 
Jag tycker att Molpe är den finaste platsen i världen och glömmer alla gånger vi gärna skulle bo närmare hobbyer, bättre vintrar och jobb.
 
 
Pappas båthus må vara det mest fotograferade båthuset i byn. Här har vi fotograferat otaliga barn, konfirmander och studenter. Det ligger en trygg och välbekant tjärdoft över hela hamnen och överrallt ligger det pryttlar och fiskeredskap i en salig blandning.
 
 
Häromkvällen stod syrran på bryggan och väntade på solnedgången när vi paddlade in tillbaka mot land.
 
 
Rik över att ha en egen kajak (eller egentligen är det Thomas) att slänga upp på axeln varje dag om jag önskar.
 
 
Rik över att ha havet runt hörnet. Det är hikefulness det.
 
2 kommentarer

Det exotiska i att vara det Svenska Folkpartiet troget.

Om jag hade en Bucket List, hade jag kanske kunnat kryssa av en punkt idag - nämligen att medverka i Helsingin Sanomat - Finlands (och Nordens) största dagstidning. Eller medverkat har vi inte gjort ännu, utan reportaget om Korsnäs kommer att publiceras i söndagens tidning och vi kommer alltså att vara i del i det reportaget. Reportaget kommer i främsta hand (som jag förstod det) att handla om det unika att vara en enpartikommun och/med endast SFP-representation. Men reportaget kommer också att handla om Korsnäs i allmänhet och kommunens aktiva företagssamhet. Men även om vi fick redogöra kring vårt "politiska" tänk, hoppas jag också att det ska rymmas med lite PR för vårt företag - för ett omnämnande i HS ger förmodligen mer synlighet än vad någon reklamruta någonsin skulle ge. (Även om både fotografen och reportern var allra mest fascinerade av hönsen, heh.)
 
 
Ändå är jag inte ens den första i familjen som får synas i Helsingin Sanomat. För några år sedan gjordes ett stort reportage om pappa som i många år har skickat sin fisk till Helsingfors. Hans fisk har även serverats otaliga gånger till kändisar och andra celebriteter. Jag var dock inte sen med att tacka ja när samtalet kom helt appropå i fredags - att ens en dylik tidning uppmärksammar vår lilla kommun är ju stort och att sedan få figurera tillsammans med bl.a Dermoshop, är en fin bekräftelse på att vi har skapat oss synlighet utanför kommunens gränser. Även om vi på intet sätt är något stort eller ekonomiskt framgångsrikt företag, känns det ändå alltid emellanåt lite häftigt att begrunda sin egen verksamhet lite från sidan - att vi dagligen kan nå ut till tusentals personer i både Finland och Sverige här hemma från vårt köksbord i lilla Molpe.
 
 
Så på eftermiddagen kom det en sympatiskt reporter som aldrig tidigare satt sin fot i Österbotten med sin fotograf. Jag som till och med bemödat byta ut julgardinerna till vanliga gardiner och plockat upp alla kläder normalt dräller längs golvet enbart för att vi skulle få celebert besök - och så möter vi dem ute i duggregnet och gör hela intervjun på stående fot mellan alla målarattiraljer och all hönsdynga vid trappen. (Så mycket för den städningen, haha.) Och eftersom fascinationen för hönsen var så stor, önskade fotografen att var och en av oss skulle stå i ett virrvarr med varsin höna i famnen - och ni kan ju tänka er det kaoset, när fem personer springer runt som lika yra höns på gården och försöker fånga in regnvåta kacklare. (DET borde någon ha filmat.) Inte heller hade jag tänkt på att kontrollera att barnen hade valt de byxor med minst hål på, men så gör vi sällan saker mer invecklade än vad de är här uppe vid Stenlundsvägen heller. Jag hoppas det blir bra i alla fall. Och så kan jag ju dessutom säga att jag har det färdigt midsommarstädat, redan.
 
 
0 kommentarer