Två år av kortisonavvänjning.

Nu är det ett år sedan jag gjorde min definitiva kostomställning. Jag skriver definitiva, för jag tror inte att jag någonsin kommer att äta som jag gjorde förr. I ett skede var det något jag strävade till, att kunna äta kött, bröd och mejeriprodukter igen, men efter att ha löst ut ett kvitto på ett nytt, piggare och mer energifyllt liv, så finns det ingen längtan alls efter den gamla kosten. Kanske skulle det finnas utrymme för ett ”snedsteg” både här och där, men det är lätt hänt att flera snedsteg leder mig in i gamla mönster – och mitt gamla, trötta och kliiga liv vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Jag upplever det numera också lätt att leva enligt mina nya kostvanor och från att ha varit 100% strikt rawvegan, finns det  hur mycket som helst att äta nu när jag även äter lagad plantbaserad mat mellan varven. Jag äter också pappas fisk mellan varven och har t.o.m ätit den veganska glassen av Tre Kompisar som innehåller socker.

 

Jag har skrivit det förr, men fortfarande – nästan ett år efter att jag äntligen började känna mig piggare igen, känner jag tacksamhet för min hälsa nästan varenda dag. Det är klyshigt och något som jag tidigare också har tagit för givet, men mitt 29:e år gjorde mig betydligt ödmjukare inför vad en god hälsa är. Att vara trött var min ständiga känsla då – och jag började även tro att det var mitt normaltillstånd. Att det var fulltständigt normalt att gå omkring som i en dimma och ständigt vara trött. I och för sig sov jag ju inte heller något på nätterna, vilket såklart även bidrog till tröttheten.

 

Vi har sett alla dokumentärer som finns på Netflix om kost; Cowspiracy, What the health, Fat, sick and nearly dead 1 och 2, Forks over knife, Food Matters och en lång rad till. Jag har plöjt genom Yle Arenan på klipp och korta inslag om kost. Jag har lånat, köpt och läst böcker. Jag har letat forskningsartiklar, jag har lyssnat på föreläsningar, läst bloggar och tittat på youtube. Jag har plöjt genom diskussionforum och Facebookgrupper. Jag har till och med letat genom läkarstuderandenas studieguide för att ta reda på hur mycket näringslära som ingår i deras studier. Jag hittade en fempoängskurs, som bestod av ett tiotal kapitel – varav ett kapitel hette Ravinto ja terveys. Utöver det fanns det en del valbara kurser som tangerade näring i någon form, men det är inte utan att man känner sig provocerad när man ifrågasätts kring matval av sjukvården. Jag är varken läkare eller forskare, men jag är i alla fall läskunnig, högskoleutbildad, jag är sjukt intresserad och har hyfsat gott om sunt bondfönuft – och vill därför inte att min uppfattning om läkande kost nedvärderas. Speciellt inte när det finns otaliga andra som delar den, men som inte ges utrymme i de stora forumen, d.v.s näringsrekommendationer och den s.k kostcirkeln.

 

Ändå – fortfarande – bemöttes jag av frågan ’får ni i er tillräckligt med proteiner’ när jag lite provokativt svarade att vi äter vegansk kost på frågan om maten när jag besökte hälsovården häromdagen med ett av barnen för en vanlig hälsokontroll. Mest för att testa intresset för sambandet mellan kost och hälsa, då man ändå kan ana att sjukvården plockar upp kosten liiite oftare nuförtiden när det handlar om en sjukdom som ska behandlas. Men den här gången gick jag bet igen.

 

Fortfarande får jag även den ständiga frågan om vad jag är allergisk mot. Och jag är inte allergisk mot någonting i matväg. Inget medicinsk test visar på en enda födoämnesallergi. Den enda konstaterade allergin jag har, är mot hästar och hundar och det har jag vetat ända sedan jag var liten då jag vistades för första och enda gången i ett stall. Hundarna fungerar bra, så länge jag inte låter dem slicka mig.

 

Såklart är det individuellt. Och individuellt är svårt. Men det finns ju ett tydligt mönster genom hela kostspektrat; det är mjölken, glutenet, sockret, fettet och de animaliska produkterna som ställer till det om man bär på trubbel i kroppen – oberoende om det handlar om magbesvär, hudbesvär, migrän eller sköldkörtelproblem. Sen finns det ju de som är mer allergiska än bara mot hästar och hundar.

 

Men tack vare all social media sprids i alla fall kunskapen om att kunna bli frisk genom kostförändringar, snabbare än någonsin förr. Och jag är bara min egen erfarenhet, men nu är det två år sedan jag tog min sista kortisontablett och smorde den sista kortisonsalvan. För två år sedan tänkte jag inte det minsta på vad jag stoppade i munnen - det intresserade inte mig ens nämnvärt att ta reda på. Det är 1,5 år sedan jag åt antibiotika sist (och så länge har jag inte varit utan AB i ett sträck sedan jag var 18 år). Sedan 1,5 år har jag inte behövt en enda huvudvärkstablett, sömnmedicin eller antihistamin. Jag har ej heller varit förkyld, haft feber, spysjuka eller ens varit snuvig. En enda gång, trots att jag jobbar med barn som hostar och prustar omkring mig. Kanske en slump? Men jag väljer att tro på en starkare, friskare kropp. Jag är nästan helt eksemfri, sånär som på vristerna. Jag behöver inte ens smörja vanliga salvor längre - min hud kan återfukta sig själv. Det kliar inte längre (förutom på vristerna när jag jobbar vid datorn och kör fast, det är en ovana). Det är dock inte bara kosten - det är också tiden. Tänk att jag nu är en av dem som kan skriva att jag är frisk, och att det är hela två år sedan jag påbörjade hela den här resan.

7 kommentarer

Vad och hur vi äter.

Jag har skrivit på det här inlägget länge, för jag har får så många frågor om kosten, om maten. Det har förvånat mig lite, att de blogginlägg som berör mat, genererar flest kommentarer men jag tror vi ligger i en stor brytningstid vad gäller kost rent generellt för tillfället. Aldrig har det pratas och skrivits så mycket om kost som det görs nu. Aldrig har det funnits så mycket sanningar (och osanningar) som det finns nu. I och med att det även skrivs litteratur ur en populärkulturistiskt perspektiv, blir också vetenskapen mer lättförståelig och tillgängligt för den "vanliga människan". Jag tänker på böcker som t.ex. Charmen med tarmen eller Food Pharmacys storsäljande bok. Det finns också en enorm mängd föreläsningar på Youtube - och frågan ligger väl närmast i hur vi ska kunna välja och filtrera.
 
 
 
Jag har ju berört kosten i flera omgångar i samband med att jag skrivit om kortisonavvänjningen (Topical steroid withdrawal). Det är kortisonavvänjningen som ligger som grund för våra stora kostförändringar och under året som gått har jag läst en enorm mängd litteratur kring kost. Jag harmas över att jag inte sparat alla länkar, videon och artiklar i ett särskilt dokument - för jag har själv lärt mig väldigt mycket - men jag har läst och sedan klickat på krysset. Men alla de inlägg som jag har skrivit tidigare och relaterar till kortisonavvänjningen har jag samlat här.
 
 
 
De läkare som jag har träffat har aldrig påtalat kostens betydelse för mig. Jag har aldrig haft en matallergi (mina atopiska eksem har inte berott på en allergi) och då har det inte funnits orsak till att ändra kosten. Läkare har inte ens varit intresserade att diskutera eventuella dieter. Min enda dom, har varit att mina eksem är kroniska och att jag förmodligen kommer att ha dem resten av livet. Den enda förklaring jag har kunnat få, är att eksem är genetiska, miljön spelar roll och att man inte vet varför vissa får eksem. Nästan som att de bara kommer.
 
 
 
Idag är jag övertygad om att kosten spelar roll. Jag är övertygad om att en del äter sig sjuka och jag är övertygad om att många skulle kunna äta sig friskare och piggare. Jag är övertygad, för att jag själv är friskare och piggare. Det är svårt att beskriva den känslan - från att ha varit dyngtrött varje dag och trott att det är ett normalläge - till att faktiskt känna sig pigg och klar i skallen (dock inte mindre glömsk för det, haha). Jag är övertygad om att människan klarar sig utan mjölk, gluten och kött samt socker. De allra flesta i de eksem- och kortisongrupper jag är med i på Facebook är övertygade om att kosten spelar roll och äter även på liknande sätt. Jag tänker dock inte agera predikant eller upplysare - för kost kan vara nog så provocerande, men eftersom många är intresserade av kostförändringar och kanske önskar konkreta tips på hur man kan göra och vad man kan ändra, så kan jag i alla fall berätta hur vi/jag har gjort. 
 
 
 
Det är bara jag som är strikt glutenfri vegan hemma. Jag äter främst rawfood, men under vintern har jag kunnat äta alltmer vegansk, tillagad, kokad mat. Men jag mår som allra bäst om jag håller mig till att äta enbart frukt och grönsaker. Jag har ätit glutenfritt i snart två år och fullständigt sockerfritt i drygt ett år. Jag har ätit veganskt, tillsattsfritt och raw i ca. nio månader. Jag har även slutat dricka kaffe sedan nio månader tillbaka (och plötsligt kan jag identifiera mig med bloggens namn igen - men på ett annat sätt, heh). Jag försöker också hålla mig till 80% kolhydrater, 10% protein och 10% fett. Hur procenten fördelas exakt vet jag inte, men det är ändå något jag försöker eftersträva.  Det har stundvis varit en tuff omställning - speciellt i sociala sammanhang, men idag är jag mycket tillfreds med den mat jag äter och har inga tankar att gå tillbaka till den kost jag åt före jag började med hela kortisonresan. Jag tror också, att om jag skulle börja äta en glass här och en pastaportion där, skulle min kost snabbt falla tillbaka i samma mönster - med stor risk att eksemen återkommer med kraft. Jag önskar att Thomas skulle vara strikt han också - på grund av att han fortfarande har stora bekymmer med acne (som jag är övertygad om att skulle försvinna om han även skulle vara ännu noggrannare med gluten, mjölk och socker). Men han måste ansvara för sitt eget varande och för tillfället väger rostade Ruispalat och diverse mjölkprodukter tyngre än acnefri hud för honom. Han har även svårt att göra de goda valen utanför hemmet.
 
 
Jag tillreder bara vegetarisk mat hemma. Ofta använder jag kokos- eller havregrädde i maten - men ibland använder jag också vanlig creme fraiché (och då äter inte jag av maten utan jag kanske äter en hög frukter - eller så tar jag ur mat åt mig före). Det är över ett år sedan jag har köpt kött, men fisk förekommer i vår kost, eftersom vi har fri tillgång till fisk - tack vare pappa. Jag lagar bara en rätt hemma och skulle aldrig kunna tänka mig att servera dubbla alternativ bara för att - och så länge det är jag som lagar mat, är det också jag som bestämmer vad vi äter. Hemma hos oss har vi som princip att man äter det som serveras, man får inte säga att maten är äcklig, vi slänger ingen mat och man måste smaka på allt. Till all lycka har vi matälskande barn som tömmer sina tallrikar till 99,9% oberoende vad som läggs på dem. Tveksamma livsmedel (ex. champinjoner, aubergine) hackar jag så smått att det inte går att känna igen/peta bort. Thomas är fullständigt med i mitt mattänk, men står ganska handfallen inför en skål med bönor och en påse bovete. Däremot fixar han grönsakssoppor på löpande band, men jag har tagit matlagande till min uppgift. Det är även jag som sköter mathandlandet. Ifall jag inte äter av deras mat, äter jag oftast 5-6 bananer. Den största skillnaden är att vi ökat intaget av frukt, grönt och bär enormt mycket. Jag uppskattar att vi bara sedan i höstas ätit uppemot 100 liter bär. I veckan inhandlar jag också ca. 20-25 kg frukt och grönsaker.
 
 
I skolan äter barnen "vanlig" standardkost. Vi äter sällan på restaurang, men vi åt t.ex. på Ikea i Umeå och då gavs barnen två alternativ att välja på: två olika fiskrätter och två vegetariska - de valde fisken. Vi använder fortfarande mjölk hemma, men vi har gått ner från 15-20 liter mjölk i veckan til 1-2 liter. Vi köper ost ibland och köttpålägg ännu mer sällan. Barnen äter fortfarande oftast smörgås till frukost, men vi försöker hålla ner brödintaget så gott det går. Glass köper vi inte alls mera, men barnen har godisdag en dag i veckan - då får de välja mellan en liten chokladstång eller två euro. Varannan vecka brukar de välja pengen och varannan godiset. De dricker ej saft och det är t.ex flera år sedan jag köpt kex hem. För dem har förändringen varit naturlig, för det har varit enkelt att hänvisa till mitt mående. De har ju sett mig må som allra sämst och de kontrollerar mig fortfarande nästan dagligen med maten "mamma, kan du äta det där?". För oss har kostförändringen inte haft något med djurens rätt att göra alls - vi har inte ens diskuterat det. I stället har vi diskuterat kosten ur en mer hälsomässig synvinkel - utan att ändå vara förbjudande. I stället har vi diskuterat det som man ska äta lite av och det man ska äta mycket av. Och barnen är i övrigt mycket intresserade av kost och ställer ofta kostrelaterade frågor.
 
 
 
 
Konkreta förändringar som vi har gjort:
 
-Makaroner, annan pasta => Quinoa, bovete, råris, rött ris, kikärtspasta, bönpasta
-Mjölk => Har fullständigt bytts ut till vatten som måltidsdryck. Mjölken används mest till gröt - som även funkar -bra på vatten såklart, men barnen gillar den bättre när den kokas på delvis mjölk.
-Ljust bröd => Alltid mörkt bröd. Mycket knäckebröd
-Kött, kyckling => Alla typer av bönor, linser, ärtprotein och baljhavre
-Matlagningsgrädde => Kokosmjöllk, havregrädde
-Grönsaks- och fruktmängden har ökat mångdubbelt
 
 
  • Produkter väljs alltid enligt kortaste produktlista
  • Produkter väljs utan tillsatt socker
  • Produkter väljs med så få tillsatser som möjligt
  • Går bort: Citronsyra, olika varianter av -syrup
 
 
Min bashandelslista - som jag försöker köpa ekologiskt/närproducerat så långt det är möjligt:
  • bananer, äpplen, citron, apelsin = köps alltid mest av det som är säsong - nu senast apelsin
  • grönsaker: morötter, broccoli, vitkål, zucchini, groddar, purjolök, lök, batat
  • knäcke, bovete(glutenfritt)knäcke, bröd
  • frysta ärter, frysta bönor, frusen spenat
  • havregryn, kidneybönor, kikärter
  • solrosfrön, pumpafrön, kokosflingor, mandelkross
  • tomatkross, kokosmjölk, havregrädde, mandelmjölk
  • quinoa, råris, svart ris, rött ris, bovete, kikärtspasta
  • linser, belugalinser, ärtprotein,
  • ingefära, gurkmeja
 
Om det har blivit dyrare?
Både ja och nej. Skulle vi äta enbart vegansk mat, tror jag att kosten skulle vara billigare jämfört med hur vi åt tidigare, men i och med att jag äter enbart frukt till flera måltider OCH barnens fruktintag också ökat med flera hundra procent, får jag nog säga att vi ligger på en högre matkostnad än tidigare. Däremot har jag slutat med alla kosttillskott som jag tidigare åt och vi använder numera endast Omega-3 som extra tillskott. Mina övriga kostnader kring huden har också minskat enormt, då jag inte behöver köpa salvor flera gånger i veckan. Med tanke på hur ytterst få sjukdagar vi även har, har vi bestämt att vi inte tänker begränsa barnens fruktintag. De äter t.ex. lätt upp till tio frukter var per dag.
 
 
Och frågorna om recepten? Jag har inga specifika. Lagar på högt de flesta gånger eller söker inspiration på alla de otaliga bloggar som finns. _Jävligt gott_ är t.ex. en blogg med massor med vegansk inspiration som jag gärna använder till. Vi äter ofta liknande salladsskålar som serveras på Raawka. Vegansk kållåda är en stor favorit för tillfället när vitkålen är billig. Proteinet (köttet) brukar jag ersätta med antingen ärtprotein (torkad Härkäpapu) eller belugalinser. Vi äter ofta smoothiebowl till middag (vem har egentligen bestämt att man ska äta två varma mål mat om dagen??) - och ibland äter vi t.o.m bananglass. I övrigt äter vi massor av grönsakssoppor som går att variera i det oändliga. Eller så äter vi ugnsrostade grönsaker med hummus eller alla möjliga former av grytor där man kan plocka i nästan vad som helst och ändå blir det gott.
 
För egentligen är det inget konstigt alls. Det mest konstiga är att jag behövde blir 30 för att lära mig att äta för att min kropp ska må bra. Fråga eller kommentera ändå gärna. Hur blev du vegetarian/vegan?
18 kommentarer

Huden och kortisonavvänjningen.

Det är länge sedan jag bloggat om mina hudproblem. Inte heller är jag särskilt aktiv på att instagramma dem längre. Men det är helt enkelt bara för att jag nuförtiden mår så bra. Och det känns helt otroligt att skriva det. För er som inte hängt med tidigare eller för er som hittar in hit via dessa 'atopiska hud'-inlägg och vill läsa mer om min resa att bli kortisonfri, så har jag försökt samla alla inlägg som rör ämnet här.
 
I fjol vid årsskiftet mådde jag ju som allra sämst. Då låg jag på akuten och undersöktes för tumörer, lymfcancer och harpest. Så här i efterhand vet jag ju att det bara var en normal reaktion i kortisonavvänjningen där lymfkörtlarna svullnade och blev flera centimeter stora i diameter. Men det var ändå inte en reaktion jag var beredd på och därav uppkom också rädsla för att det var något onormalt. Men efter året som gått, vet jag att det mesta kan kallas normalt när det kommer till kortisonavvänjning. I samband med den kraftiga reaktionen åt jag då en dubbelantibiotikakur - en kur jag grämer mig åt att jag åt idag - men den sista medicin jag ätit sedan dess. Inte ens en huvudvärkstablett har jag ätit (inte för att jag ens haft huvudvärk). Men idag ska det mycket till för att jag ska inta någonting medicinskt överhuvudtaget.
 
Min vändning till det bättre skedde i alla fall då, i januari ifjol. Det var kanske inte mycket till förbättring då i början, men i takt med att ljuset återvände, återvände också mitt ljus i tunneln. Förbättringarna kantades dock av ständiga bakslag, då även det ständiga hoppet naggades i kanterna. Men i slutet av augusti hade jag mitt senaste (och sista?) bakslag och efter det har det bara gått uppåt. September är den månad som jag starkast kände att mitt "vanliga" liv återvände. Jag var övertygad om att min tidigare trötthet var kronisk och att jag aldrig mer skulle bli klar i huvudet. Det var helt fantastiskt att kunna börja leva igen utan middagsvilor och kunna tänka. Det var också i september jag började sova normalt igen, efter att ha sovit uruselt och bara några timmar per natt i 1,5 år (alltså mycket sämre än när barnen var små!).
 
Så, vad är det som har gjort att jag äntligen mår bättre än på många år igen? Det är en mångfascetterad fråga som saknar enkla svar. Dels tror jag en stor orsak är tiden. Kroppen behöver mycket tid för att gå igenom en kortisonavänjning och även om jag själv hoppades på ett halvt år (och det var mycket i det skedet när varje dag handlade om att överleva), så var ett år närmare sanningen för mig. Jag ser det fortfarande som att min process fortgår, eftersom jag fortfarande har ställen som inte är helt eksemfria (vristerna, mellan brösten och lite på knäna) och nu tänker jag att det kanske dröjer 2-3 år innan jag är helt återställd. Just nu handlar det mest om kosmetiska eksem, men jag vill helst bli av med dem helt - för jag har ju trots allt varit utan dem i 17 år.
 
Den andra och stora orsaken är kosten. Trots att jag inte påvisar några matallergier alls och att läkarna påstår att eksem är kroniskt och inte har något med kosten att göra, tror jag att kosten är så gott som helt avgörande för eksemen. Jag övergick till rawvegansk kost efter midsommar 2016 och har sedan dess varit helt utan mejeriprodukter, socker, gluten, kött, ägg, kyckling och alla former av tillsatsämnen och konsveringsmedel. Jag åt strikt rawveganskt (bara frukter, grönsaker, dadlar, bär och nötter - dock inga nattskatteväxter) i flera månader, men detta var också nystarten för mig i mitt mående. Under hösten har jag dock utökat mitt kostintag och jag äter även quinoa, bönor, kikärter/hummus, boveteknäcken, råris och diverse annan kokad mat. Jag utgår från att äta rawveganskt, men oftast är ett halvt-ett mål om dagen mat som är kokad - dock alltid veganskt (förutom ett par gånger här pappa har kokat lake åt mig :) ). I de Facebookgrupper jag är med i om kortisonavvänjning, diskuteras kosten ofta och mycket. De flesta har börjat äta vegansk kost, vilket kan vara en stor omställning för många (och också skapa stress = negativt).
 
Kostomställningen var en stor grej för mig. Från att ha varit en storätande allätare, var jag nu plötsligt den som ifrågasatte och ställde krav. Vid varje middagsbord fick jag förklara och berätta den långa historien - och mitt kostval kändes mer framtvingat av situationen än det var självvalt. Men vartefter tiden gick och jag kände positiva effekter i mitt mående, desto mer ork fick jag. Och jag har faktiskt njutit stort av att kunna äta bananglass till morgonmål, lunch eller middag om jag velat och jag har faktiskt blivit ganska bra på att laga rawcakes. Jag gillar fortfarande smoothies lika mycket som förr, och det finns massor med god rawmat man kan laga när tiden och lusten faller sig på. Vartefter de flesta i min bekantsskapskrets fick koll på vad jag äter och inte äter, blev det också mindre press för mig vid matbordet, eftersom jag inte längre behövde förklara mig varje gång. Numera kommer de även ihåg att ta mig i hänsyn när det bjuds till mat - eller så meddelar jag att jag tar med min egen mat. Jag brukar också ringa till restauranger på förhand och berätta vad jag kan äta - och ingen gång hittills har det varit problem att få mat.
 
I början tänkte jag hela tiden att jag kommer att återgå till så kallad standardkost när jag blir frisk. Idag vet jag att jag inte kommer att göra det. Visst kan jag ibland känna sug efter vissa livsmedel - men detta sug minskar allteftersom tiden går. Fisk är egentligen det enda jag vill äta mera av i framtiden, eftersom pappa är fiskare och vi har fin fisk tillgänglig varje dag om vi så önskar. I och med att vi även ändrat om kosten här hemma, känner jag sällan att "jag går miste" om något "särskilt gott". De andra äter numera helt vegetariskt hemma och under 2016 lagade jag inte en enda kötträtt hemma. Vi köper bara ett par liter mjölk i veckan och använder i princip bara frukostbröd som glutenprodukter. I skolan och på dagis äter barnen det som bjuds.
 
Jag har även ätit en del kosttillskott. Jag har försökt att inte äta fler än tre sorter åt gången, för att det inte ska bli för dyrt och övermäktigt. Med tanke på vilket hårt jobb kroppen har gjort under denna resa och med tanke på mängden hud den flagat, så tror jag att tillskott är nödvändiga. Dock kan man i princip läsa in varje tillskotts fördelar på ens egna bekymmer. Jag har alltid lagt grönt pulver och magnesiumpulver i mina morgonsmoothies. Tidigare åt jag MSM-pulver, men detta äter jag inte längre. Jag har även ätit biotin. Idag äter jag D-vitamin, B12-vitamin och Omega3. Och det är Omega3 som känns viktigast!
 
Jag smörjer mig fortfarande - men för varje dag kan jag smörja mig mindre - och för varje dag spelar salvan mindre roll. I september kom jag över denna salva, som lyckade läka ihop mina värsta eksem. (Jag tyckte det var en av de bästa salvor jag provat och ville därför förmedla den vidare till någon annan som kanske skulle få lika mycket hjälp av den.) Idag varvar jag tjärsalvan med salvor köpta från hälsokostaffärerna och mycket som inte funkade förr, återfuktar nu min hud på ett helt annat sätt. Jag vill dock ha fukt i mina salvor och därför smörjer jag mig inte längre med t.ex. bara kokosolja. Jag försöker dock smörja mindre och mindre hela tiden - för målet är att i något skede klara mig helt utan salvor.
 
En annan orsak till bättre mående är lätt motion. Jag är nästintill 100 % säker på att mina binjurar var totalt utmattade, mycket beroende på kortisonanvändningen. Jag kände hela tiden att jag borde träna - för träning är ju halva grunden för välmåendet - men jag orkade ju inte! När jag insåg att binjurarna var en del av problemet, förstod jag varför jag inte orkade träna - för med utmattade binjurar ska man inte anstränga sig hårt. Därför blev paddlandet, cyklandet och promenerandet särskilt viktigt för mig mig under sommaren och hösten. Men under den senaste tiden har jag känt ett helt annat tryck och iver i kroppen. Jag har deltagit i gymnastiken med eleverna allt oftare och idag skidade jag i hela två timmar och tjugo minuter med hyfsat bra fart - och det kändes så bra!
 
Men det är fortfarande obehagligt att svettas. Inte så att jag längre får massiva kliattacker och vill riva bort mitt skinn, men nog så att jag känner att kliandet ökar mycket. Därför försöker jag klä mig så lätt och luftigt som möjligt - och idag skidade jag bara i en merinoulltröja + en tunn väst under mitt träningspass. Jag har ju frusit som en gris under stora delar av året - i fjol den här tiden gick jag alltid iklädd tre tröjor inomhus - även om jag undervisade och var aktiv, men de senaste veckorna har jag kunnat ha bara t-skjorta på mig i gymnastiksalen. Och det har jag inte haft på över två år! Så stort i det lilla.
 
Nu är redan detta inlägg mycket långt och tanken var att ytterligare infoga bilder, men bredvid mig ligger en stor hög med postlappar som ska limmas på paket som måste packas ännu ikväll och i veckan har jag så mycket jobb att jag knappast hinner blogga. Det är dock många av er som följer mitt instagramkonto eller ser mig i verkligheten :) Jag ska dock försöka uppdatera detta inlägg när jag hinner och eventuellt har jag också glömt någon pusselbit, men jag svarar gärna på frågor. I det här forumet diskuteras också mycket eksem, kost och kortison. Det är relativt nygrundat men på svenska! Välkommen dit, om du faller inom målgruppen!
 
Och till slut vill jag bara säga TACK! Tack för all omtanke, för alla kommentarer, för alla kram-meddelanden, för all förståelse, för att ni följt mig. Det har gjort mycket i att orka. Trots att jag inte har haft någon livshotande sjukdom och många andra har det ännu värre, trodde jag ändå att jag skulle bli tokig på kuppen i ett skede. Och trots att jag ännu inte är i mål, är jag långt ute på andra sidan. Det är jag så glad för!
 
 
5 kommentarer