På tur: I Hankmo.

 
Jag ser det som mitt friskhetstecken, att jag börjar spåna på dagsprogram genast när jag vaknar på morgonen. Jag gillar inte att planera de lediga dagarna långt i förväg och vi undviker att berätta om planerna mer än en stund på förhand åt barnen - de blir oftast så uppspelta och förväntansfulla, att det är ett helsike att packa väskorna och göra de förberedelser som behövs. Dessutom spelar väder och vind en avgörande roll på vad dagsprogrammet kan komma att bli, så därför är det lönt att blicka ut genom fönstret först.
 
 
Inför sportlovet fick jag frågan om jag kunde tipsa om möjliga aktiviteter inför sportlovet i Österbotten - vilket alltid är lika svårt, då Österbotten är utbrett, jag inte har en aning om allt vad man kan göra och folk är intresserade av olika saker. Uteaktiviteter tycker jag ändå hör sportlov till och förmånliga aktiviteter är ju någonting vi själva eftersträvar och därför var ett av mina tips att besöka grannbyn/kommunens skidspår eller åka på tur i ett långspår - exempelvis i Hankmo. Hankmospåret har jag haft i tankarna redan i ett par år, men snöbrist i kombination med brist på tillfälle så har spåret förblivit obesökt. Jag har ändå hört så mycket gott om spåret och därför vågade jag ge det som sportlovstips.
 
 
Frödingsfamiljen är ju också alltid redo för uteturer och efter att fadern i huset hade slutat jobbet, packade vi ihop och begav oss. Vi saknar ju fin natur och riktigt bra motionsmöjligheter här nära oss, men är man beredd att använda bilen och lite förflyttningstid, finns det ju oändligt med möjligheter och alternativ. Det hann redan bli ordentlig eftermiddag innan vi hade skidorna på fötterna, men ljuset ger oss bra mycket mer tid till förfogande nu. 
 
 
Även om solen sken med sin frånvaro, var det riktigt skönt skidväder. Det var passligt kallt och alldeles vindstilla. Vid Homlax träsk fick vi oss en trevlig överraskning när en grillkåta mötte oss med värme, eftersom ett annat gäng hade hunnit före och även fixat en brasa. Det blev för omväxlingsskull en varm och skön matpaus före vi fortsatte till Hömoss. Även skyltningen och kartorna längs rutten var riktigt bra.
 
 
Spåret var i riktigt bra skick, trots att snömängden ändå inte är den största. Det är länge sedan jag skidat på ett långt "hemlagat" skogspår, men jag är glad att det finns eldsjälar som på frivillig basis och av eget intresse fixar, kör upp och underhåller dylika spår. Det skänker mycket glädje.
 
 
Celine ville hellre hänga med gamlamormor den här dagen, så jag var ensam med pojkarna. Nu väntar vi bara på att tvååriga Signe också ska hinna med i samma tempo som de övriga - hon skidar redan jättebra - men de andra hinner ändå rymma all världens kos från hennes korta ben.
 
 
 
Spåret kröp fram över stock och sten, och var lite småguppigt på sina ställen - något som bara uppskattades och gjorde åkningen roligare, tyckte barnen. Naturen var också väldigt omväxlande längs hela rutten och som helhet var spåret mycket lättåkt (man klarar sig också utan fäste!).
 
 
Det hann nästan börja skymma och klockan hade blivit halv sex , innan vi kom tillbaka till bilarna. Men sportlovstipset var genomfört och det med mycket gott betyg.
0 kommentarer

Perfektion i Ukkohalla.

Jag lämnade er i alla fall med ett vettigt inlägg. Det blev ett par arbetssamma veckor fram till sportlovet, då också kvällarna var fyllda med program. Vi har prioriterat vintersport högt och ägnat oss skidning, skrinning och pulkaåkning om kvällarna - när vädret äntligen har visat sig från sin bästa sida. Både mina egna ungar och barnen i skolan har gjort enorma framsteg på skidor och skridskor i vinter och jag har känt en belönande känsla nästan varenda dag.
 
 
 
 
Thomas har också varit mycket ute på vift på sistone och även jobbat många kvällar när har har varit hemma. Just nu befinner han sig på en treveckors Kanadatour med de brittiska teamet och det är en större logistisk utmaning för mig att få ihop vardagspusslet. Omedvetet har min vardagstakt höjts igen samtidigt som orken och piggheten började komma tillbaka - och jag inser att jag trots allt är mycket mer mig själv nu än tidigare i höst. Bloggen har i alla fall fått ge vika för bokläsning om kvällarna och häromdagen köpte jag ett 1000 bitars pussel (?!) som jag tänkte skulle få fungera som nedvarvning om kvällarna (vilka kvällar?). 
 
 
 
Sportlovet var således vikt för ro och Polkupedjobb. Om vi inte hade blivit erbjudna sängplatser i en stuga i Ukkohalla... Och även om våra barn normalt hinner peta ögonen ur varandra i bilen innan vi ens hinner till Vasa (40 km), kunde jag inte släppa tanken på utförsåkning i större backar och skidning i långspår. Så efter många och långa diskussioner om uppförande och bilåkning (det handlade trots allt om åtta timmar per väg) packade jag skidboxen proppfull av utrustning och så begav vi oss - jag och barnen. Och även om jag gjort mycket ensam med vildarna, kändes det både lite häftigt och modigt att dra iväg på egen hand.
 
 
 
 Och förutom det där sängbäddandet av övertrött mor och övertrötta barn med tok för mycket överskottsenergi, på lördagskvällen, gick det fenomenalt bra. Ukkohalla var också riktigt bra - inte de allra största backarna och inte de flesta backarna - men med mycket lämplig nivå för våra barn. Ur nybörjarperspektiv hade inte Ukkohalla särskilt mycket att erbjuda (bara en minimal, kort, mycket trång backe), men det störde däremot inte oss den här gången då vi äntligen flyttat upp från barnbackarna. Men jag gillade litenheten mycket och att det var ytterst lite folk i backarna trots att det var sportlov. Som jag så många gånger tidigare nämnt, uppskattar jag stort ju mindre folk jag (vi) behöver ta hänsyn till och vi brukar även vara ganska bra på att tajma aktiviteter utan att behöva trängas med många andra. Ukkohalla hade inte heller så mycket mer än backarna och skidspåren - en liten market med de nödvändigaste matvarorna och en (två?) restauranger. Men vi ville bara ha snö och utevistelser - och det fick vi till perfektion.
 
 
 
 
Vädret, ack vädret! Så fantastiskt att jag hade ständig gåshud mellan soluppgång och solnedgång. Jag har sällan höga krav och med vårsol och snödränkta vidder, så behövs det inte mer. Även barnen åååhhade och aaahhade ikapp med mig och ögonen glittrade lika mycket som kristallerna i snön. Marius var fullkomligen i sitt esse och tillbringade två dagar från morgon till kväll i slalombacken och tränade outröttligt på snowboardtricks i snowparken - långa stunder helt ensam, då jag hade fullt i händerna att hålla takten med femåringen som sicksackade på egna strapatser mellan träden och ibland behövde bli utdragen ur någon snödriva inne i skogen. När jag körde efter dem alla tre i snowparken med trettisju guppor, kändes det mest surrealistiskt. De åkte kors och tvärs framför mig i en väldig fart och gjorde små flygturer vart jag än tittade. Jag försökte då bara vara cool.
 
 
 
 
Sista dagen skulle vi göra en långtur på skidor. Jag älskar att läsa spårkartor och dividerade länge vilken rutt vi skulle välja. Ibland kan det vara svårt att lägga ekvationen med ungarnas dagsform (humör!) med vad man själv vill, men jag uppskattade att vi skulle fixa en runda på 12,5 km och packade slalomselen som reserv i väskan tillsammans med mycket mat (hade stekt plättar kvällen innan, då jag inte hade med mig något kök) och varma reservkläder ifall orken skulle tryta. Jag har längtat mycket efter att få göra en ordentlig runda (nåja, väntar ännu på 30-40 kilometers spåren) - och nu är vi redan så här långt påväg!
 
 
 
 
Vårt mål var en kaffestuga inne i skogen - med varm kakao och värme, men dessvärre råkade den vara stängd just den dagen. Till all lycka hade vi extra kläder med, eftersom det snabbt blir kallt vid paus men barnen slukade plättarna snabbare än jag hann ösa upp i kopparna och verkade nöjda trots att kakaon uteblev.
 
 
 
 
Barnen orkade över all förväntan och det var mycket glädje längs hela vägen - till och med för mycket fnitter för min meditation mellan varven (scenario: Det finns oändligt långa spår - och dessutom två diagonalspår bredvid varandra. Ändå måste man ständigt skida på samma kvadratmeter.).
 
 
 
 
Tillbakavägen kantades av samtal och leenden i den starka solen av förbipassageranden. I farten fångade vi en gammal farbror med fru från Kangasniemi som vi bad ta en bild av oss. De slog sedan sällskap med oss den sista biten och vi hann avhandla både det ena och det andra med det vilt främmande pensionärsparet. Och till och med Sindre orkade fantastiskt bra - han skidade precis varenda meter helt själv och helt utan gnäll (skulle jag aldrig ha kunnat tro bara för ett par månader sen).
  
Sen körde vi åtta timmar hem igen. Med åttahundra frågor av en viss sexåring tills öronen blödde. Varför har man vägkameror? Hur vet vägkameran att man kör för hårt? Hur kan vägkameran ta bild i mörkret? Hur kommer bilden till polisen? Hur långt ifrån kan vägkameran ta bild? Kan vägkameran ta bild av flera bilar samtidigt? Finns det vägkameror på båda sidorna? Vad händer om det regnar på vägkameran? Hur vet vägkameran att det är du? Hur mycket böter får man? Vad betyder den där skylten? Vad står det där? Vad åker den där bilen? Varför har den där långtradaren en sån där lampa? Varför låter det i vägen? Hur gör man asfalt? Varför kan man inte asfaltera på vintern? Varifrån kommer asfalten? Och sen ytterligare sjuhundraåttiofem efter det.
 
Sen somnade hon. När vi var fyra kilometer hemifrån.
7 kommentarer

All about skidåkning.

Mycket kretsar kring skidåkning hemma hos oss för tillfället. Vi skidar själva allt vad vi orkar. Thomas ränner runt halva världen och vallar skidor. Vi säljer skidor. Jag undervisar i skidåkning på dagarna och på kvällarna skidar vi tillsammans med barnen. Därför tänkte jag också skriva ett inlägg om skidåkning och visa ett axplock med skidåkningsbilder från arkivet. Kommentera gärna om du önskar svar på något som jag inte bemöter i inlägget nedan.
 
 I helgen for vi till Vörå och heja på Thomas 15-åriga lillasyster i FSS-mästerskapen - där det fanns massor av skidälskande ungdomar.
 
Varför ska man skida i skolan? Tonåringarna avskyr det, utrustningen är dyr och de vill ändå inte skida mer än vad de måste i skolan. Nej, alla barn och tonåringar avskyr inte skidåkning - men det är oftast de som ropar högst som låter omgivningen tro det. I skolgymnastiken erbjuds ett stort antal idrottsgrenar och en tanke är att eleverna någon gång får känna sig hemma i sin egen idrottsgren. Skolorna tillhandahåller den mesta av all utrustning som krävs i gymnastiken, men skridskor och skidutrustning baserar sig trots allt på storlekar och är mest individuell jämfört med andra idrottsgrenar. I en bekantskapskrets finns det förmodligen i de flesta fall även någon som äger utrustning och så finns ju Facebook! Skidor blir ej heller gamla, så en tonåring kan mycket väl skida med sina skidor även i vuxen ålder.
 
Med Sindre i magen, nio veckor före han föddes.
 
Skidåkning är en mångsidig och effektiv motionsform som stärker hela kroppens muskler. Det krävs koordination och samverkan mellan olika kroppsdelar. Skidåkning är skonsam mot kroppen, samtidigt som den bygger ypperlig kondition.
 
 
Ifall eleverna inte erbjuds skidåkning i skolan, ges de inte heller möjligheten att lära sig. Skidåkning (eller annan någon annan idrottsgren för den delen), behöver inte ge den största utdelningen just i högstadieåldern, utan utdelningen kan komma i vuxenåldern (mera vett i huvudet, heh). Har inte barnen eller tonåringarna blivit erbjudna skidåkning under sin skoltid, är förutsättningarna låga för att de ska pröva också i vuxenåldern. Jag har själv flertalet bekanta som varit harmsna över att de skolkat (/inte skidat) från skidtimmarna i skolan - för nu skulle de gärna skida - men de vet inte hur man gör eller vågar prova. Som förälder vill man kanske lära sitt eget barn skida - och då är det tacksamt om någon har lärt ut lite baskunskaper på vägen. Och det bästa - tillsammans med barnet har man verkligen möjlighet att börja om från början och skida precis så sakta som barnet skidar, utan att någon funderar desto mer i spåret!
 
 
 
 
Skidorna fäster inte, jag kan inte valla och inte glider de heller. Basvallningen behöver verkligen inte vara svår och numera finns det mycket enkla saker att ta i händerna (tejp, snabbglid osv.). Men det mesta ligger faktiskt i val av skida och där går verkligen priset hand i hand med vad du får; billig skida = not so much - dyrare skida = betydligt mer skidglädje. Du behöver en skida enligt din vikt och längd - men personen som väljer dina skidor behöver också ha koll vad hen håller på med (här har vi Thomas som hämtar alla skidor som vi säljer direkt från Rossignols huvudlager!). Tänker du att du vill skida mer än en gång eller två i året, kan det vara skäl att fundera på att investera i ett par ordentliga skidor. Till den här säsongen lanserades dessutom skidor med "hår/skinn" under som fäste, och med egen erfarenhet kan jag berätta att detta är ett jättebra alternativ. Du behöver aldrig valla fäste och du har alltid fäste.
 
 
Löns det att skaffa skidor med bindning åt ett barn eller funkar de billiga med bygelbindning? Personligen skulle mina nerver inte hålla om det är en bindning som lossar från foten. Bindningen borde också vara sådan, att hälen är lös, d.v.s barnet kan gå på skida i stället för att släpa den i spåret/snön. Men skidning är bättre än ingen skidning alls, och du får den komfort du betalar för.
 
 
 ...så skidade vi 60 meter och så ville hen inte mer. Och jag som kämpat med skor och bindningar och stavar, suck. Men 60 meter är mer än ingen meter alls. Och nästa gång kanske det är 150 meter och den tredje gången skidar ni 300 meter. Jag brukar gå efter att smaka på en ny smak: Nånstans läste jag att man behöver smaka 10-15 gånger på något nytt för att kanske börja gilla det - tänk också så när barnet testar någonting nytt.
 
 
När kan ett barn börja skida då? Jag rekommenderar dagisåldern. De våra har varit kring 2-åringar, men att ha bekantat sig med skidor före de stiger in i skolåldern, är mycket värt. Att få skida tryggt tillsammans med en förälder, är annat än att kastas in i en undervisningssituation där barnen sinsemellan kanske tävlar - och redan skidar på mycket varierande nivåer. Att skida och träna på egen hand ger betydligt mer utrymme för både glädje och frustration. Börja utan stavar! Det är lättare att först bara hålla reda på fötterna.
 
 
 
 
Bästa tipset. Kompisar! En barnkompis och/eller en föräldrakompis. Förra helgen var vi på ett skidkalas där samtliga gäster hade med sig skidor och 15 gäster begav sig på en skidtur innan födelsedagfikat - trots att det spöregnade. Och ingen klagade och fikat smakade sedan extra bra. Att umgås kring en aktivitet är så värt!
 
 
Det värsta man kan säga. "Jag förstår dig. Jag hatade också skidåkning när jag var ung. Skidåkning är från arslet". Överför aldrig dina egna erfarenheter på barnet - oberoende vad det gäller och hur mycket du än hatade (har hört fler än en gång "min pappa/mamma tyckte inte om XXX". En färdighet går per automatik inte i arv. Håll bara käft och le. UPPMUNTA, MOTIVERA, FÖRKLARA, GE POSITIV FEEDBACK!
 
 
Och: Övning ger färdighet och belöning i form av fjällturer i mäktiga vyer. Denna vecka utmanar vi er dessutom till skidturer på vår Facebooksida - dela med dig av din tur och vinn ett presentkort till butiken.
 
 
10 kommentarer