Celine i magen, kring vecka 28.

Maria, en 18-årig abiturient från grannbyn och en av systers bästa vänner, ska fotografera på vårt bröllop. Det var även Maria som tog ettårsbilderna på Marius, samt gravidbilder på mig i maj ifjol. Vi önskar att hon är med och förevigar allt från förberedelserna på dagen till den nattliga festen. Jag blir alldeles salig när jag tittar på Emelies bröllopsfoton.

Bilden lånad av Hannu Asikainen

Igår fick jag äntligen tummen ur och ringde och bokade kyrkan. Inte precis världens finaste kyrka, men här är jag döpt och konfirmerad. Samma präst kommer förmodligen även att viga mig.

I det stilla planeras det också för bröllop. Häromdagen ringde de från Hairhouse i Vasa, där jag, mina tre systrar och min tärna Pernilla finns inbokade för frisering inför bröllopet. Så nu söker jag inspiration på brudkamningar - ni gifta fruar, har ni någon sida med fina idéer på lager?











Enkelt och stilfullt

Detta är en lånad bild

En sak är tråkigt med bröllop. Det att man inte kan bjuda alla man känner. Eller det kan man väl, men i vårt fall handlar det om många hundra människor och vi vill ha ett bröllop där man hinner byta några ord med alla gäster. Därför har vi skjutit alla bjudningsfunderingar framför oss, tills nu. Det är inte alls någon angenäm uppgift. En sak är i alla fall säker. Barn och bebisar är hjärtligt välkomna på vårt bröllop.

Ett utkast till de blivande inbjudningskorten. Dock kommer inte fonten att bli som på bilden ovan.

Jag har för tillfället en msn-konferens med min privata bröllopsplanerare. Sextonåriga Josefin, min yngsta systers vän, är fenomenal på allt vad scrapbooking och pyssel heter. Jag har överlåtit allt ansvar på henne vad gäller inbjudningar, programblad och bordsdekorationer. Jag har varken öga eller intresse för sådant. Vi har precis bestämt färger och hittat den perfekta fonten.

Jag besökte stadens två brudbutiker ännu ett par gånger för att prova fler klänningar utan att komma närmare målet. Jag var inställd på att hyra klänning men priset för en hyrklänning låg mellan 500 och 600 euro och kändes väl mycket i mina öron. Genom att lägga ett par trehundra euro till på priset, så skulle man få en helt egen klänning men då skulle också kostnader för omsömnad, underkjol och kemtvätt tillkomma, och vi skulle befinna oss nära fyrsiffrigt - för en klänning - för en dag.

Jag började således söka försäljningsannonser på internet och scrollade forumsida upp och forumsida ner. Tills Jyväskylä föll mig i ögonen. Ett klick öppnade en sida med en underbar klänning och jag skrev snabbt ihop ett mail. Följande dag tog jag med mig, den då sexmånader gamla Marius i vagnen, och traskade till andra sidan stan, eftersom pappan befann sig på läger och jag var billös.

Vi tog hissen till översta våningen och tio minuter senare hade jag provat klänningen, som i alla fall då satt som ett smäck. Klänningen var min och vi traskade hemåt igen. Följande dag körde paret hem min brudklänning.

Nu hänger klänningen hemma hos min mormor och jag vill fortfarande tro att jag tycker att den är lika vacker och att den passar utomordentligt. Men i kombination med priset jag betalade kan jag inte vara annat än nöjd, eftersom jag gjorde en "inbesparing" på flera hundra euro - också jämfört med hyrklänningspriset som kommer väl till pass till något annat.

Detta är en klänning i min smak och var ett av toppalternativen ifjol när jag införskaffade mig en brudklänning

När vi för ett drygt år sedan bestämde att vi skulle gifta oss, började jag så smått att kika på brudklänningar. Jag konstaterade fort att utbudet var större än att jag någonsin skulle orka titta igenom på nätet. Jag hade en bild i huvudet av vad jag ville ha och med den bilden for jag iväg till stadens två butiker för festklänningar.

Jag kände mig som en prinsessa när jag första gången, den där novemberregniga dagen, gick ner i källarvåningen och väggarna var täckta av underbara skapelser i alla de färger och former. Tillsammans med andra förväntansfulla, blivande brudar, bläddrade jag fram möjliga alternativ. Jag prövade ett antal mycket vackra klänningar - men ingen av dem var min.

Jag är oerhört dålig på att kategorisera mina inlägg, men bröllopsinläggen finns alla under kategorin Bröllop i vänsterspalten. Dock måste man scrolla sidan långt ner för att komma till de första inläggen.

Vi har ett projekt. Och inte vilket projekt som helst. Det är bröllopsvalsen. Min blivande man må behärska de flesta idrottsgrenar, men sonen har utan vidare redan ett bättre rytmsinne än sin far. Jag skall inte heller skryta på mina dansfärdigheter, men jag hör i alla fall takten i musiken.

Denna bok, Pardansens ABC med tillhörande DVD-skiva, ligger på tv-bänken. Tanken är att vi skall förvandla vardagsrummet till dansgolv när ungarna gått och sova om kvällarna, men fortfarande ligger boken bara där. Detta vore en ypperlig möjlighet för mig som blivande lärare, dessutom gymnastiklärare, att ta tillfället i akt och undervisa min sambo i dans, men faktum är att jag aldrig är mer opedagogisk än då jag skall förklara saker för honom. Bröllopsvalsen i maj får berätta hur våran träning sist och slutligen har gått.

Vi har gått i giftastankar redan i flera år. Förlovade har vi varit i fem och ett halvt. Tillsammans i sju. Först kände jag mig så liten. Jag var ju bara tjugo. Och sen kom ju Marius. Och så var det Celines tur. Och så pass traditionella är vi, att vi vill ha vigsel i kyrka med tillhörande bröllopsfest, och utan risk att behöva stå och huttra i snöslask.

Såhär i efterhand. Av praktiska skäl, skulle det ha varit lättast att ha gift sig för två år sedan. Å andra sidan är vi tusen erfarenheter och två guldklimpar rikare två år senare. Och visst har det sin charm att stå framme vid altaret i kyrkan och säga ja till varandra, utan att veta vad den snart tvååriga storebrodern kommer att hitta på med sin åttamånader gamla lillasyster i kyrkbänken.

Vi får se vad storebror och lillasyster hittar på då mamma och pappa skall säga ja till varandra i kyrkan

Och det är ju egentligen ingen hemlighet. Vi hade redan bokat kyrka till juni i somras. Klänningen hänger liksom i garderoben och inbjudningskorten är halvfärdiga. Men så var jag helt plötsligt gravid igen och vi sköt fram hela kalaset till 2010. Så förutom piss och skit och småbarnsliv skall jag hädanefter även delge lite bakom bröllopskulisserna - utan att försöka avslöja för mycket. Och för engångsskull skall jag kategorisera den typen av inlägg under den passande rubriken Bröllop i vänsterspalten.

Bilden ovan är naturligtvis lånad av fotografen vars namn står under bilden och har ett mycket passande efternamn.