Fem dagar och 1400 kilometer.

 
Astrid Lindgrens värld. Äntligen stod den på vår Bucket list! Min ursprungliga tanke var att kombinera den med en cykelsemester i Småland. Vi skulle cykla runt till det riktiga Katthult, Lönneberga och Mariannelund. Men Thomas är mitt uppe i förberedelserna inför sin cykeltur till Paris med Rynkebygänget och det är inte så lätt att få tillfälliga inhoppare till företaget. Jag var inte heller pepp på att dra på cykelsemester ensam med barnen, eftersom det kräver att man ens vet lite om cykelservice då man drar iväg på en längre tur. Och att serva cyklar är tyvärr inte mitt största intresseområde.
 
 
Så därför fick det bli en mellanvariant med bil och camping.
 
 
 
Vi körde alltså ner till Åbo på måndag och stannade längs vägen och lekte i både Kirjurinluoto i Björneborg och Äventyrsparken i Kuppis, i Åbo. När vi kom iland strax över sex på tisdagsmorgonen, körde vi direkt mot Vimmerby och hann precis dit tills parken öppnade.
 
 
Jag hade enormt höga förväntningar på parken, men hade ändå inte läst på särskilt mycket om besöket. Ändå överträffade alla förväntningar både mig och barnen! Det var PRECIS så bra som alla har sagt och ännu bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
 
För det första var ju området alldeles fantastiskt fint och naturskönt. Det var rent och städat och till och med i soptunnorna hade de återvunna papperspåsar (det om något måste ju vara typiskt svenskt). Maten var alldeles utomordentligt god och den var i mitt tycke prisvärd. Och man fick ta till ifall det behövdes (och det uppskattade jag mycket, eftersom mina tre vargar aldrig blir mätta på en vanlig, normal portion). Maten var dessutom rejäl husmanskost, och så långt i från den finländska nöjesfältsmaten med frankis, hamburgare och knackkorv man kan komma.
 
 
Scenorgrafen var helt fantastisk. En stor fördel med att besöka ALV med så pass stora barn, var att barnen förstod arbetet bakom byggnaderna, borgarna och hela scenspelet. De imponerades också mycket av hur de har lyckats återskapa så autentiska miljöer, och detta var något vi diskuterade under hela dagen. De såg allt från planteringar, målningar, kläder och små detaljer som för yngre barn kanske saknar sammanhang. Även skådespelarna var fantastiskt duktiga - och barnen kunde även relatera till jobbet bakom pjäserna för skådespelarna - speciellt till Ida och Emil som såg ut att vara i precis exakt samma ålder som Marius och Celine. i Bröderna Lejonhjärta räknade jag upp till över 30 skådespelare på samma gång - och detta var alltså bara i en teater av många. Det är alltså ett mycket stort maskineri som snurrar.
 
 
Förutom att sångerna också var fantastiska (det är bara superlativ här som ni märker), var det så fint med riktiga djur i teatrarna. Hästarna och griseknoen gjorde det nästan så att man på riktigt befann sig i en Astrid Lindgren film, och när de vita duvorna släpptes iväg i den blommande Törnrosdalen, blev jag tårögd.
 
 
Vi insåg ganska snart att en dag, trots att vi höll ett högt tempo från 10-18, är för lite på ALV. Vi hann bara se en bråkdel av teatrarna, och även om framförallt tioåringen var lite negativt inställd till dessa före besöket, var det verkligen teatrarna som gjorde hela dagen. Till exempel såg vi ganska mycket Emil, men missade alla teatrar från Ronja Rövardotter - och jag förstod att Ronja var en av höjdpunkterna (även om vi också älskade Emil och tyckte att de pjäserna var helt suveräna). Vår egen absoluta höjdpunkt blev ändå den Sista Striden från Bröderna Lejonhjärta. Trots att barnen inte var särskilt bekanta med Bröderna Lejonhjärta före besöket, fängslade teatern oss fullständigt. Länge satt jag själv och funderade på hur draken Katla skulle synas och det var både överraskande och mäktigt när draken dök fram över klippkanten och både sprutade riktig (!) eld! Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att skulle vara så äkta, stor, välgjord och skrämmande på samma gång.
 
 
Jag är dock glad över att vi hade möjlighet att besöka stället medan det ännu är lågsäsong. De svenska barnen gick fortfarande i skola och det var mest föräldrar med mindre barn på plats - och finlandssvenska familjer. Det fanns överhuvudtaget ingen trängsel och speciellt mot eftermiddagen, fanns bara de segaste kvar. I diskussioner på nätet har jag också sett att folk har skrivit att det tycker att det är dyrt, men vi betalade 130 euro för oss fyra (en dag till skulle inte ens ha blivit så mycket dyrare) och jag tycker att inträdet var värt alla gånger, speciellt med tanke på vad vi fick. Det är många människor som ligger bakom en dag på Astrid Lindgrens värld - och dessutom är allt mycket välskött och underhållet.
 
 
 
Barnen var rörande överens om att vi måste besöka Astrid Lindgrens värld igen och då ska vi framförallt läsa in oss på Madicken, Ronja och Karlsson på taket. Det finns tyvärr betydligt fler konkurrenter till underhållning idag än vad det fanns på min egen tid, men jag hoppas även att besöket på ALV motiverar dem till att byta ut youtubeklippen till Astrids filmer ibland. I det avseendet hade jag kanske själv den allra största behållningen, eftersom jag hade allt på koll. Men jag är glad att även tioåringen uppskattade besöket till den grad, att han med lyckliga ögon tackade mig efter dagen med en spontan kram.
 
 
 
Så även om vi kände oss långt ifrån färdiga, var vi tvungna att lämna Astrids värld när klockan slog 18. Men eftersom vi ville komma en bit på väg inför morgondagen, körde vi en dryg halvtimme norrut och checkade in på en mysig camping. Efter att ha slagit upp tältet, simmat och ätit, var vi lagom nöjda att krypa ner i sovsäcken. Vi hade trots allt börjat på dagen redan vi 05:30 på morgonen.
 
 
Vårt första stopp på onsdagen gjordes i Linköping, där det fanns ett mycket vackert friluftsmuseiområde med smala gränder, kullerstensgator och mysiga hantverksbutiker. Vi flanerade runt bland de gamla, rödmyllade husen, vandrade i naturreservatet och lekte i en lekpark i ett par timmar, före vi fortsatte vår roadtrip.
 
 
Vi hade nämligen fått tips om att besöka glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Och även om vi fortsättningsvis håller hårt på sockerintaget, tänjde jag på mina gränser och lät barnen välja precis vilken glassportion de ville. Det var ju en sevärdhet i sig att se vilka maffiga glasskapelser som portionerades ut till borden, men jag kunde inte heller låta bli att tänka på hur mycket glass som går till svinn varje dag, då folk inte orkar äta upp sina portioner. Åtminstone orkade inte de mina ens äta upp halva portionen och det kändes taskigt att slänga så mycket i onödan.
 
 
Från Söderköping körde vi sedan (den tråkiga) motorvägen nästan ända upp till Gävle, förutom ett kort stopp vid Saltå Kvarn i Järna.
 
 
Jag kunde konstatera återigen att det mesta - trots allt, går snabbare, smidigare och enklare för varje år. Trots att barnen driver mig till vansinne här hemma med sitt eviga bråkande, ändras deras beteende när vi kommer på "neutral" mark. Att packa upp och ihop tältplatsen har i alla dessa år varit ett ganska långsamt projekt, men i år kunde Marius hjälpa mig att sätta upp tältet, de kunde blåsa upp sina liggunderlägg själva, de kunde packa sovsäckarna, hjälpa med disken samt ta reda på och sköta sina tvätt- och wc-bestyr på egen hand. Dessutom har de varit varandras bästa vänner i några dagar, och syskongrälen har varit minimala.
  
 
På torsdag morgon körde vi vidare norrut och det dröjde till ända förbi Hudiksvall före vi gjorde vårt första stopp. Jag hade även fått tips om den Trolska skogen i Jättendal och vi förväntade oss en hyfsad traditionell sagopromenad med textskyltar och väsen längs stigen. I stället mötte oss en helt annan typ av sagovärld, uppbyggd i skogen och med en sådan detaljrikedom, att det saknar motstycke!
 
 
Tyvärr hade vandringsleden inte ännu öppnats för säsongen (vilket vi inte visste) och vi hamnade mitt i målararbeten. Vi var rädda att bli bortsjasade därifrån, men till all lycka fick vi gå längs stigen och en anställd guidade oss dessutom en bit längs vägen. Utan att ha fått ta del av hela konceptet, rekommenderar jag ändå den Trolska skogen varmt, för med tanke på hur det satsats på miljön och sagovärlden, kan det inte bli annat än succé med sagoberättare och skådespelare till.
 
 
Det mesta skogen, hade gjorts av naturmaterial och återvunna pryttlar. Här fungerar till exempel ett omkullfallet träd som ett staket tillsammans med sly.
 
 
 
Från Jättendal körde vi vidare till Sundssvall. Vi började med lunch på Tant Anki och Fröken Sara samtidigt som vi hamnade mitt i studentyran. Vi tittade på när studenterna åkte flak, gick längd älven och gjorde även ett besök på Kulturmagasinet. I vår plan och budget, ingick egentligen ingen parkoupark, men efter att barnen lovat mig att hjälpa till med allt jag ber dem om resten av sommaren, kunde jag inte låta bli att tänja på planen, heh.
 
 
Efter ett par timmar på Freemovr, körde vi vidare mot Härnösand och Smitingen, där mäktiga vågor slog in mot stranden med stor kraft. Vi tittade på ett gäng som surfade innan vi tog stigen som skulle leda oss till grottorna.
 
 
Grottstigen skulle inte vara mer än 1,6 kilometer lång, men med tanke på terrängen blev det en ganska lång och tung historia. Längst ute på klippbergen hittade vi tunnelformade grottor, där vi åt ett mellanmål före vi gick tillbaka. Vi hade ännu tänkt hinna till Skuleskogen, men vid det här laget var klockan redan 20 och alla var möra efter en lång dag fylld med aktiviteter. Vi beslöt därför att stanna i Härnösand och slog därför upp tältet vid Sälstens camping med havsutsikt.
 
 
 
 
På fredag morgon vaknade vi tidigt av värmen som gassade i tältet. Vi packade ihop tältet för sista morgonen och begav oss ut över Höga Kusten-bron. Vi hade siktet inställt på Slåttdalsskrevan och jag blev nostalgisk när jag tittade på dessa bilder från första gången vi besökte Höga kusten.
 
 
Nu är det minsann fart på benen, och trots att sträckan till och från skrevan delvis är mycket stenig och besvärlig, tog det oss inte mer än två timmar att vandra åtta kilometer.
 
 
Det är min tredje gång i Skuleskogens nationalpark, och varje gång har solen skinit uppe på klipphällarna och jag bara älskar omväxligheten och ombytligheten på lederna.
 
 
Och här började både vår vandring och vår utflykt lida mot sitt slut för den här gången. Ännu återstod bara ett par timmar med bil till Umeå och en färjeresa över till Vasa, men på några dagar hade Sverige skänkt oss en massa nya upplevelser och tillsammanstid. Jag gillar mycket att resa ensam med barnen och efter en vårtermin då jag knappt sett och träffat mina egna barn, var det värdefullt att tillbringa fem dagar så här intensivt med dem.
 
 
Reserapport äntligen slut.
2 kommentarer

Utflykt: Västerbotten

Det är redan länge sen påsken. Kanske borde jag bara släppa bloggen och inse att mina bloggande dagar är förbi sedan länge. Men så är den ändå mig så kär. Det finns ju alltid ett hopp om att nästa vecka ju nog måste bli lugnare.
 
Men äntligen blev det skärtorsdag och vi packade bilen full. Att fara på skidresa kräver alldeles absurda arsenaler med utrustning och då packades det ändå inte mer än ett ombyte i klädväg sett till vanliga kläder. Eftersom vi tillbringade sportlovet hemma, hade jag längtat efter att få åka och skida. I år pausade vi ju Hemavan, eftersom vi tyckte att vi inte kunde vara borta en hel vecka från Polkuped, men i stället valde vi Wasalines erbjudande om tre nätter i Lycksele till ett riktigt bra budgetpris. Det blev ändå en bra kompromiss.
 
Efter att vi ankom Umeå körde vi direkt till Tavelsjö, där de har skottat en 8 km lång isbana. Även om solen sken, var vinden bitande kall och vi var så gott som ensamma vid isbanan. I medvinden gled vi fram med väldig fart, medan vi fick kämpa på rejält i motvinden.
 
 
Därefter körde vi en dryg timme till Lycksele. Det var fascinerande mycket snö och mycket långt kvar till våren ännu vid denna tidpunkt. Vi checkade in på hotellet, mixade smoothie på rummet och därefter hoppade Thomas och barnen i poolen medan jag ännu tog mig en skidtur i solnedgången på älven utanför hotellet.
 
 
Vi valade och kvalade länge om vi skulle ta oss till Kittelfjäll eller inte. Det låg ändå cirka 200 kilometer från Lycksele, varav 100 kilometer gick längs små, krokiga vägar. Men vi har kört förbi Kittelfjälls skylt många gånger när vi åkt till Hemavan och var därför lite för nyfikna för att lämna det osett. Därför stod vi och trampade vid hotellets morgonmål redan klockan 06:30 på lördagsmorgonen. Och ändå blev vi en timme sen till öppning.
 
 
Vi visste nog inte riktigt vad som skulle möta oss. På håll såg backarna ganska korta ut och vi undrade om de faktiskt bara hade två liftar. När vi kastade oss ut i första branten, blev vi nog lite förskräckta - backarna liknade inga alls som vi tidigare åkt i. Snart kunde vi dock konstatera att alla pister utom två var svarta och opistade, så det var nog bara att inse att dagen inte skulle handla om avslappnad chillåkning.
 
 
Från kalfjället kastade man sig ner längs fjällsidan och sicksackade in i trädgränsen. Plötsligt hamnade vi in i en ravin och det var med adrenalin vi sökte vägen ner genom den smala halfpipeliknande rampen över gupp, mellan träd och höga snödrivor.
 
 
Vi insåg rätt snabbt att vi inte matchade utrustningen med det övriga folket som var på plats i Kittelfjäll - vi med våra vanliga slalomskidor och Thomas med sin alpina bräda. Jag fick själv känna på en rejäl vurpa, då skidorna körde ner i den lösa snön och jag flög med huvudet före in i ett träd. Jag klarade mig till all lycka med blotta förskräckelsen, en pisksnärt i ryggen och en skråma på hjälmen.
 
 
Jag var ändå så glad att vi for till Kittelfjäll. För det var svinkul skidåkning och efter att bara åkt med barnen i många år, kändes det som om jag själv utmanades rejält. Jag vågade t.ex. inte åka i den allra största ravinen Storgrova, utan höll mig till den mindre (men ändå stora!) Lillgrova. Marius å sin sida kastade sig ner för ravinbranten utan att blinka och mitt hjärta flög upp i halsgropen då jag bara såg en liten prick försvinna i huisig fart bortom synhåll. Men Kittelfjäll var en riktigt hälftig upplevelse! Har någon av er varit dit?
 
 
 
Vi tillbringade hela lördagen i Kittelfjäll men vaknade åter till en fantastiskt fin söndag - om än med träningsvärk och trötta ben. Vi hade letat upp ett skogsskidspår och begav oss iväg redan efter niotiden på förmiddagen. Även här var vi nästintill ensamma och solen värmde varmt redan tidigt.
 
 
Sindre vände lite tidigare, men vi andra skrapade ihop 16 kilometer innan vi for tillbaka till hotellet och åt lunch. Någon (alltså jag) hade nämligen glömt gasbrännaren till trangiaköket hemma och det blev inte mycket till matlagning, trots att jag hade packat ett flertal måltider med oss.
 
 
Efter lunchen drog vi direkt vidare till Lyckseles egen skidbacke, Bocksliden. Backen låg helt i solgasset och i lä från vinden och det blev därför varmt som i en gryta. Celine gnatade på med sin snowboard och pojkarna nöjer sig med vilken backe som helst, bara det finns några hoppor att flyga i.
 
 
 
Vi nötte backarna ända tills de stängde på eftermiddagen och orkade ännu på kvällen både simma och gå en promenad på isen.
 
 
På måndag morgon, det vill säga annandag påsk, var det sedan dags att plocka ihop våra pinaler igen. Vi dividerade om hur vi skulle tillbringa vår dag före båten skulle lämna Holmsund på kvällen och beslöt att köra via Tavelsjö igen på hemvägen. Dimslöjorna och morgonkylan hängde ännu kvar efter natten när vi kom till Tavelsjö och de första skrinnkilometrarna var helt magiska i morgonsolen före solen krigade sig fram helt.
 
 
Isen var tyvärr inte längre den bästa - speciellt inte för vanliga hockare. Med mina långfärdsskridskor fungerade dock riktigt bra.
 
 
 
 
 
Efter ett varv på skridskor, bytte jag och Thomas ännu till skidorna och stakade ytterligare ett varv. Därefter körde vi vidare till Umeå, åt indiskt på barnens begäran, strövade en stund i centrum och gjorde Avion på en halvtimme. Fyllda och glada med sådant som bara gör att man mår bra.
 
 
 
 
0 kommentarer

Utflykt: Parra

 
På grund av. Eller TACK VARE mycket jobb hemmavid, ger inte sportlovet oss utrymme för att resa bort. Även om jag känner frihetskänslan som man bara kan känna uppe på ett kalfjäll när jag scrollar mina someflöden, var det ett bra beslut att stanna hemma. Jag har haft en tung arbetsperiod sedan vi kom hem från Thailand och jag var tröttare än på länge när ledigheten tog vid.
 
 
 
Vi bestämde oss därför att utnyttja de sportlovsmöjligheter vi har i vårt närområde i stället - för de är också många. Vi har inte hunnit åka utför alls i vinter, då de flesta helger har varit fyllda av skidtävlingar och annat program och barnen längtade därför stort efter att få sätta brädan och skidorna under fötterna.
 
 
Lite ex tempore, bokade vi således en stuga i Parra häromkvällen. Vi tänkte att det var lagom utflyktigt att sova över; en dag i backen och en dag i spåret. Och det var en riktigt bra deal. Jag for ensam med barnen och det fina var att vara framme vid stugan en timme senare. Det fanns ingen hejd på deras åkande och man behöver aldrig gräma sig över hissbiljetter (eller matportioner) när det gäller dem. De lämnar aldrig något till slumpen och det vore intressant att veta hur många gånger man hinner åka upp och ner i den lilla Parrabacken på åtta timmar. Celines pannben räckte dessutom till att lära sig åka snowboard igår.
 
 
I motsats till gårdagen, sken solen när vi steg upp i morse. Vi hade tänkt skida en rundslinga på närmare 20 kilometer och jag hoppades att den hårda, utlovade nordanvinden inte skulle vara så stark.
 
 
Men temperaturmätaren visade ändå -18 grader när vi begav oss och köldeffekten uppskattades till närmare -30. Spåren var delvis igendrivade från gårdagens snöfall och vi insåg att 20 kilometer nog skulle bli övermäktigt.
 
 
Det var så vackert, så vackert i skogen och jag hade gärna skidat långt längs alla spår som fanns dragna i skogen.
 
 
Men vinden var isande kall och satte vår klädsel på prov. 
 
 
 
Vi hade varm ärtsoppa med oss, men trots att vi hade mycket kläder med oss blev det hastigt kallt. Barnen klarade till all lycka sina händer jättebra tack vare Vilperihandskarna (adlink) - vi har nog varit jättenöjda med dem i det här kalla vädret.
 
 
Efter sex skidade kilometer, beslöt vi oss därför att svänga tillbaka. Den enda person vi mötte i skogen, var spårköraren - som nog tyckte vi var mer än nog galna att ge oss ut på tur. Men barnen är hårt skolade och när Sindre frågade hur länge vi hade varit ut och skidat och jag svarade: i två och en halv timme, kunde han konstatera att vi ju bara hade en halv timme kvar då tills vi hade uppfyllt dagens rörelsedos, heh.
 
 
Sen gick ridån ner när bilen inte startade, utan finns bärgas till Närpes och Thomas fick komma körandes till Parra och hämta oss. Inte utan att det behöver vara en fnurra på tråden allt emellanåt.
 
1 kommentar