Meditationen.

 
Varje paddlingstur nu kan vara årets sista. De senaste åren har vi paddlat till mitten av oktober, men kanske ska vi kunna få till en novembertur i år också. På grund av kvällsmörket är det dock numera svårt att hinna paddla efter jobbet, men vi får hoppas på bra helgväder.
 
 
För gårdagen bjöd på en fantastisk paddlingstur igen. Paddlingen är min bästa ro för själen och det finns inget som går att beskriva känslan att glida över ett spegelblankt hav och de ända krusningarna som går i vattnet följer från våra egna kajaker.
 
 
Jag är så glad och tacksam över att ha en paddlingspartner in crime. Ofta messar vi varandra med avfärd inom 15 minuter. Det är tryggt att paddla med sällskap, även om vi inte alltid paddlar bredvid varandra och pratar. Ibland föds naturliga stunder då var och en får paddla i sin takt. För mig är inte paddlingen träning, utan snarare avkoppling.
 
 
Igår paddlade vi runt Bredskär, som tog oss närmare fyra och en halvtimme inkluderat en paus.
 
 
Min Laura (eller egentligen Thomas Laura) börjar bli smutsig. Han fick den här kajaken medan han ännu bodde i Pargas och kajaken börjar bli 16-17 år gammal. Den flyttade dock upp till österbottniskt vatten i ett tidigt skede och de senaste 6-7 åren är det bara jag som paddlat den.
 
 
Men till våren har jag beställt en ny kajak som jag redan längtar efter (vi kommer för övrigt att behålla denna också)! Ska bli så kul att inleda en ny säsong med ny känsla i vattnet.
 
 
Oktobersolen värmde oss på klipporna medan vi drack varmt te.
 
 
Men så fort den gick ner, kröp kylan fram och slog rimfrost på kajaken. Det hann börja skymma innan vi var tillbaka i land och vi fick ta del av en ny färgpalett.
 
 
Och från den här vyn konstaterade jag att det inte är så länge kvar tills isen lägger sig och förhoppningsvis bjuder på vacker skrinnis. Det är någonting att längta efter också!
0 kommentarer

Uleåborg tur och retur.

 
Två dagar senare blev det höstlov för dessa tre också. Jag var hemskt sugen på utflykt, men Thomas hade bokat in många massagekunder i slutet av veckan och så skulle ju nätbutiken skötas. Jag klickade därför fram Finlandskartan och spånade. Vi har ju besökt ett stort antal orter i landet tack vare idrotten - även om det mest handlat om skidspår och idrottsplaner. En stad som jag dock bara besökt i genomfart och i jobbets tecken, var Uleåborg. Uleåborg låg också inom rimligt avstånd för att klara oss på en bränsletank och eftersom jag gärna utflyktar med budgetutmaningar, tänkte jag att vi kanske skulle klara oss på 150 euro utöver bränslet och maten.
 
 
På tisdag kväll förberedde jag med både reskost, lunch och mellanmål. Och en massa kläder. Och sen körde vi iväg på utflykt, barnen och jag.
 
 
Vårt första stopp skedde i Karleby. Vi hade skateboardar i bakluckan och hittade en fin skatepark där vi gjorde av med den första energin.
 
 
 
Därefter körde vi vidare mot Lochteå. Lochteå är en typiskt genomfartsort som sällan väcker någon större uppmärksamhet, men nu hade vi ingen brådska och vi vek av mot samhället och körde ut till Vattaja och Ohtakari, som är ett sanddynsområde.
 
 
Stranden sträckte sig lång och enslig. Vi gick en naturstig kring holmen och spanade ut över Bottenviken från fågeltornet. Vi såg bara ett fåtal människor och vinden blåste kall från havet.
 
 
I utkikstornet spanade vi ut över de små sommarstugorna som stod tätt intill varandra på den vindpiskade holmen med Sverige som nästa anhalt.
 
 
Före vi körde vidare, åt vi en värmande soppa gjord på butternutpumpa. Mattermos är ett tacksamt alternativ på hösten, då det blir kallt på bara några minuter när man stannar. Då är det enkelt och skönt att bara kunna hälla upp varm mat.
 
 
Vi kom fram till Uleåborg rätt sent på eftermiddagen. Vi stannade i centrum och barnen var lyriska över mängden Pokémons som fanns överallt. De samlade bollar och levlade upp sig och blablabla. De strider ju som tuppar här hemma från morgon till kväll, men så fort vi entrar neutral mark förändras deras förhållande till varandra och de blir plötsligt varandras bästisar.
 
 
Vi hittade en lekpark strax intill centrum och jag njöt av deras iver och glädje i en karusellgunga. Det hann bli mörkt innan vi började gå tillbaka mot bilen för att köra till boendet, men nyfiken på Uleåborgs restaurangutbud klickade jag mig in på Tripadvisor där jag hittade en mexikansk restaurang som jag inte kunde gå obemärkt förbi. De hade ett jättebra utbud av glutenfri och vegansk mat, och vi beställde in tre olika rätter som vi delade på till kvällsmål. Tack vare att ungarna äter precis vad som helst, är det kul att gå på restaurang med dem (även om vi föredrar buffé i det avseendet att de kan äta sig mätta, då en vanlig vuxenportion sällan räcker till).
 
 
Vi började torsdagen med att besöka vetenskapscentret Tietomaa. Det var väl värt ett besök. Vi tillbringade fyra och en halv timme vid centret och hade inte ens hunnit se och göra allt under den tiden. Dessutom kostade inte besöket oss mer än sammanlagt 43 euro och detta tyckte jag var en mycket överkomplig summa. Barnen var också i precis rätt ålder, även om jag hade önskat att de inte skulle rusa på alla 150 stationer med samma utrop: "MAMMAAA, VAD SKA VI GÖRA HÄR DÅ"??!
 
 
Klockan var alltså redan framemot tre på eftermiddagen när vi lämnade Tietomaa. Vi var både trötta och hungriga och styrde därför kosan en bit bort från Uleåborg. Vi hade siktet inställt på Koitelinkoski i Kiiminki, som skulle vara ett populärt rekreationsområde. Och det kan jag tro att det är! Det var som en motorväg av stigar och eldplatser, men till all lycka var det inte fler än ett par, tre bilar på den väldiga parkeringsplatsen.
 
 
För jag njuter ju helst av platser där det är så få människor som möjligt. Och det har verkligen varit få människor i rörelse dessa dagar. Tietomaa var jättelugnt, Uleåborg centrum var jättelugnt och lekparken var fullkomligen folktom.
 
 
Eftermiddagen var sval, men till all lycka hjälpte solen till att värma oss medan vi lagade en quinoa- och linsgryta med kokos och tomat.
 
 
 
 
Marius kastade och blev av med två drag. Och ett annat barn plumsade i. (Inte så svårt att gissa vilket.)
 
 
Vi vandrade runt bland på alla småholmar som hade bildats i forsmönstret, ända tills mörket föll.
 
 
Då gjorde vi helt om och körde till Ideapark och köpte ett antal nya, hela byxor åt ungarna. Kan inte förstå hur någon kan slita ut byxor såsom de våra gör just nu. Det handlar inte om ett eller två hål per byxpar utan snarare om fem.
 
 
Vi skulle egentligen bara stanna en natt och starta hemåt på torsdagskvällen. Men det kändes som om vi ännu hade mycket osett i Uleåborg, så jag dealade till mig en billig natt till på vårt boende. Jag rekommenderar för övrigt Nallikari stugby å det varmaste också. Jättefräscha, välutrustade stugor till bra priser. Jättevänlig och -hjälpsam personal samt jätterent och -städat område. (Och på stranden fanns ett superstort klätternät med fyra toppar som barnen älskade.)
 
Jag hade läst mycket gott om Hailuoto och ville alltså också besöka Finlands femte största ö som låg utanför Uleåborg. Men vi vaknade till ett blött snöfall imorse och vägen ut till Hailuoto kändes lång. Vi körde först en dryg halvtimme från Uleåborg till färjfästet. Därefter väntade vi 20 minuter på färjan för att sedan åka en halvtimme med färjan över till Hailuoto. Sen tog det ytterligare en halvtimme att köra över holmen till andra sidan, eftersom det var Marjaniemi fyr som var vårt mål för dagen.
 
 
Väl framme mötte oss en fullkomligt grå fiskeby som låg helt i dvala. Jag tvivlar inte på att Marjaniemi är en riktig sommarpärla, men det var med en viss besvikelse vi började vandra längs de hala spångarna med regnet piskandets i ansiktet. Vi vek av på en blöt naturstig, men barnen hittade till all lycka på nån sorts tafattlek och kilometrarna fram till rastplatsen gick fort. Jag tackade mig själv att jag hade värmt ärtsoppan i stugan på morgonen, så lunchen gick snabbt och smidigt före vi kunde gå vidare.
 
 
Vi vandrade en runda på cirka. sex kilometer före vi kom tillbaka till de små, gamla fiskestugorna som låg tätt kring fyren. Hotellet och naturutställningen var vinterstängda, så också kaféerna och souvernirbutiken, men i ett av husen lyste det och vi gick förvånat in i den öppna restaurangen. Barnen värmde sig med en kopp varm kakao, före vi kände oss färdiga att sätta oss i bilen för att köra hem igen, efter en riktigt fin utflykt tillsammans.
0 kommentarer

Frågorna utan svar.

Jag har höstlov idag och fyra dagar till. Jag ska logga in på bloggen men skriver fel lösenord - alla dessa lösenord. Barnen är ännu i skolan och jag hade tänkt göra något vettigt av timmarna, men har bara sorterat papper, fyllt i försäkringspapper om en stulen cykel, hängt på Facebook och fyllt en diskmaskin som ändå inte tvättat rent. Jag har inte hjälpt Thomas att packa helgens leveranser trots att jag tänkte det.
 
Vi har redan gått i skolan lika långt som ett sommarlov. Jag vet inte vilket som gick snabbare - sommarlovet eller tiden fram till höstlovet. Men jag vet att det har varit en intensiv höst och att några dagars ledighet kommer lägligt. Jag har dragits med en rädsla om att inte orka hela hösten. De senaste årens dåliga vintrar har knaprat på min energi i framförallt november och december och jag bävar inför att pendla till jobbet i beckmörker på regnvåta reflekterande vägar. Ingen vill gå ut mer än nödvändigt men inne är vi bara osams samtidigt som dyngsura stövlar, handskar och droppande byxben gör mig trött och uppgiven. Jag minns ännu den här vintern så väl, då vi hade vinter med start från sista oktober - men jag minns också en vinter när jag kanske var i högstadiet och låg i sängen och grät över att det aaaaldrig kommer snö och att jag aaaaldrig får skidträna. Den vintern var inte heller särskilt bra, för då körde vi eftermiddag efter eftermiddag till antingen Nopankylä i Ilmajoki eller Teuva för att träna efter skolan.
 
I år har jag i alla fall en målbild. Vi ska åka på vår första Thailandsresa på julaftonsmorgonen. Helst hade jag velat vara hemma och ägna jullovet åt snöaktiviteter, men eftersom den chansen inte känns så stor, har vi i alla fall en plan för det i år. Jag är dock lite nervös för hela resan, för jag har aldrig rest så långt. Dessutom har vi bokat reguljärflyg och boenden på egen hand och resan innan vi är framme på den första ön, är lång. Vi kommer att åka till Koh Chang, Koh Mak och Koh Kut och stanna några nätter på vardera stället - och när jag tittar på bilder från turkosblå sandstränder känns de två kommande månaderna överkomliga i alla fall.
 
Jag funderar mycket över balansen på livet, utan att aldrig komma fram till något svar. Jag älskar mitt jobb och jobbar gärna - samtidigt som jag inte hade något emot att vara ledig. Jag uppmuntrar och vill gärna att barnen ska vara med i idrott - men det äter mycket kvällar. Jag vill gärna vara engagerad i lokala föreningar - och det är så oerhört svårt att få folk att ställa upp i olika verksamheter - men samtidigt äter även det både energi och kvällar. Vårt företag är vår lilla bebis som vi gärna utvecklar, växer och tar hand om - men samtidigt kräver det bara hela tiden mer jobb. Jag vill ligga i soffan och läsa en bok - men middagen kokar inte sig själv. Jag vill paddla och frilufta mycket mer, men det skulle jag bara hinna på helgerna som ändå fylls med annat. Jag har mycket företagsidéer och drömmer ibland om att bli företagare på heltid jag också, men samtidigt är jag tacksam över att vara anställd och omgiven av trygghet. Men ändå har jag inte en egen tjänst. Barnen tjatar om egna rum och jag funderar på utbyggnad av huset, byggandet av ett gästhus eller ifall det går att ha stora barn utan egna rum. 
 
Är det här kanske en sen 30-årskris? Kanske är det bara bäst att ta krattan i handen och gå ut och räfsa ihop en miljard lönnlöv.
 
 
1 kommentar