Vandra med barn: Kungsleden

Tre år i rad har vi ju semestrat på cykel, men efter fjolårets tur på Kungsleden ville jag ta med hela familjen till sommarfjället i stället. Eller helst hade jag väl velat både cykla och vandra, men i och med att Thomas Rynkebycyklade till Paris tidigare i sommar, fanns det inget utrymme för någon längre cykling också.
 
 
Det var en förväntansfullt gäng som slängde upp fullpackade ryggsäckar på ryggarna i Hemavan i måndags. Vi reste med våra trogna följeslagare från Frödingsfamiljen, även om deras femåring fick lämna hemma med pappan som hade återgått till jobbet efter semestern. I flera veckor har vi väntat, förberett och torkat mat och skrapat ihop utrustning och det kändes äntligen när vi äntligen fick ta de första stegen upp på Kungsleden från Hemavan.
 
 
Från början hade vi tänkt spara på krafterna och ta den nya gondolen upp till toppen på tisdagsmorgonen. Men för vår familj hade kostnaden på några minuters gondol landat på 58 euro, vilket vi tyckte var i det saftigaste laget. Eftersom barnen också tyckte att det var "ovärt", beslöt vi att börja vandra redan på måndagskvällen även om klockan redan var närmare 20.
 
 
Redan de första fjällbäckarna fascinerade - för tänk att man kunde dricka vatten direkt ur bäcken. Sindre bar sina saker i en Bergans 18 liters väska. Celine fick låna en Matrix 30 från Haglöfs och Marius fick en Osprey 38 liters till födelsedagspresent tidigare i våras. I första hand bar våra barn sina egna kläder och sin egen sovsäck, men i början var de även tvungna att bära lite bröd och knäcke som inte hade rum i våra väskor.
 
 
Vi höll god fart och vid 22-tiden när vi vandrat fyra uppförskilometrar och kommit förbi liftarna, beslöt vi att slå första lägret. Himlen färgades lila och kvällens vind var både sval och frisk - och för första gången på mångamånga veckor fick vi klä på oss långärmat.
 
 
På tisdagsmorgonen vaknade vi sedan redan vid sju för att påbörja dagens vandring. Prognosen inför veckan lovade väldigt ostadigt väder med både en del åska och regn, och målet var att hinna till Viterskalsstugan som låg åtta kilometer bort före regnet för att sedan ta beslut om fortsättningen efter det.
 
 
Men vi hann fram, vi åt lunch, barnen badade - och regnet fortsatte att lysa med sin frånvaro.
 
 
Vi beslöt därför att traska vidare, även om molnen såg betydligt mörkare ut åt det håll vi planerade att gå.
 
 
Vi skulle alltså genom det mäktiga Syterskalet och även om molnen täckte de översta topparna, var dalen grönskande vacker.
 
 
Med jämna mellanrum hade vi snackspaus, drack ur bäckarna och bara betraktade den vackra naturen.
 
 
Sen mötte vi ändå regnet. Till all lycka droppade det rätt stilla till en början och vi hann söka skydd i en raststuga/nödstuga utan att bli allt för våta. I flera timmar satt vi trångt i den mörka stugan och väntade ut regnet, medan otaliga andra vandrare besökte stugan i samma ärende. Detta var kanske den mest påfrestande stunden under hela veckan, då våra ungar inte riktigt kan kombinera tystnad och stillhet - samtidigt som de ändå var trötta efter hela 14 kilometers vandring.
 
 
 
Men i en lucka av regnuppehåll, lyckades vi ändå få upp tälten, före regnet fortsatte att dugga på oss under natten.
 
 
 
På onsdagsmorgonen vaknade vi upp till en grå, men uppklarnande dag. Vi packade ihop våra saker och satte kurs mot Syterstugan.
 
 
Efter några kilometers uppförsbacke, skymtade stugan långt nere i dalen - och efter det såg vi inte heller något mer av ungarna. Det överraskade kanske mig mest - hur hög marschfart de orkade hålla. Stundvis låg de långt före oss vuxna - och då har vi även vandrat i vad som är normal fart för oss.
 
 
Efter lite övervägande, valde vi att stanna i Syter då molnen igen tornade upp sig norröver. Syterstugan var även mitt favoritställe under fjolårets vandring och vi betalade tältavgiften och slog upp tältet med bästa möjliga utsikt intill Syterbäcken - precis innan regnet sköljde över oss och åskan mullrade långt bort i fjärran.
  
 
Ett par timmar senare klarnade kvällen upp igen och blev fantastisk vacker. Vi satt länge på klipporna och njöt av kvällssolen, åt middag och pratade. Dagens vandring blev bara sex kilometer, men med tanke på föregående dags långa etapp var det värdefullt att få extralång vila på eftermiddagen.
 
 
Och angående maten, ska jag återkomma till den i ett skilt inlägg. På grund av eldningsförbuden i Sverige, blev maten en större utmaning än vi hade planerat och all mat vi hade förberett hade kunnat värmas med bara hett termosvatten. Men medan vi körde upp till Hemavan på måndagskvällen, meddelade man i radion att totalförbudet upphävdes och varje kommun skulle meddela sina egna riktlinjer. Eftersom det just då också regnade mellan varven och marken ställvis täcktes av vattenpölar, vågade vi tro att vi skulle få använda gasköket. På tisdag morgon meddelade sedan Storumans kommun, att det var okej att använda gaskök såtillvida att underlaget var eldsäkert och vi fick således maten smidigare tillredd än först tänkt. Men som sagt, jag återkommer till mängder och mat.
 
 
På torsdag morgon vaknade vi till genomblå himmel och strålande sol. Det var något mycket rogivande att se barnen sitta på klippan i bäcken och spela kort klockan halv åtta på morgonen med Sytertopparna i bakgrunden.
 
 
Efter lite dividerande om vilken sträcka vi skulle gå tillbaka, beslöt vi att gå samma sträcka. Då skulle vi ha Viterskalsstugan som säkerhet, barnen skulle ha koll på sträckan och vi skulle ha andra människor runt om - ifall något av någon orsak skulle hända.
 
 
I år var det väldigt mycket mindre snö i fjällen jämfört med ifjol. Men då har ju vädret varit något helt annat också.
 
 
Solen gassade och det var svårt att föreställa sig att vi befunnit oss på samma ställe - under helt andra förhållanden bara ett halv dygn tidigare.
 
 
Uppför fick vi upp flåset rejält och Thomas fick bära det största lasset - men varje dag minskade matförrådet med drygt två kilo.
 
 
 
Barnen hade små och stora funderingar medan de vandrade. Om tjugo år, planerar de till exempel att bestiga Mount Everest.
 
 
Vi hade två ivriga diskare veckan igenom, Elwin och Celine. Men det var lättdiskat för varje liten matsmula skrapades upp från tallriken.
 
 
När vi vandrat knappt 12 kilometer tillbaka 'hemåt', slog vi upp tältet i enda änden av Syterskalet. Vi fick en sån vacker dag utan dess like, och det är svårt att beskriva känslan när man ligger i mjuk ljung under klarblå himmel med dem man älskar mest.
 
 
Men åt andra hållet tornade molnen upp sig och plötsligt vällde åskan in över oss. Vinden slet och rev i tältet och det blixtrade och smällde några rejäla smällar över oss, men till all lycka drog åskvädret vidare relativt snabbt. Sedan somnade vi gott och sov som grisar - likt de övriga nätterna.
 
 
På fredagsmorgonen hade vi redan sikte på Hemavan igen! Barnen hade ett fantastiskt humör hela veckan och inte ens ett av barnen gnällde över att det var tungt att gå. Den här gången belönades vi av samma långa nerförsbacke som vi på måndagen hade gått uppför och redan efter lunchtid var vi nere vid Kungsledens start igen.
 
 
På fyra dagar och en kväll, skrapade vi alltså ihop 50 kilometer och turen gick helt som planerat. Det blev en alltigenom lyckad upplevelse som gav mersmak. Vi har trots allt inte gjort längre än en-natts-vandringar tidigare, men denna vecka visade att vi kan anta ännu större utmaningar. Det är något mycket tillfredställande i att bara ägna dagarna åt att gå och fundera på vad och när man ska äta till näst.
 
 
0 kommentarer

Här och nu.

 Foto: Camilla Cederberg
 
Han håller min hand när vi går till bilen med diplomet i den andra. Tröjan är smutsig och knäna gröna efter sliden på knäna som inte alls gled lika bra som på tv. Håret i tinningarna hänger i svettiga stripor och rösten är ivrig och glad efter att ha fått avsluta sista speldagen med två vinster. För varje gång bollen går i mål fortnitedansar han i pur glädje och åtta sjuåriga killar som alla springer på samma boll är ett rent nöje att titta på.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Mina pioner blommar i cerise och ljusrosa. Sommarblommorna är uttorkade sedan länge men jag njuter en stund i solen med ljudboken i öronen. Vi spelar spel på Heidis terrass med utsikt över det glittrande havet och hon steker våfflor till alla som vill ha, före vi cyklar hem för att sova. Jag pajar hår och blir i gengäld krafsad på ryggen av barn som fyller upp den tomma sängplatsen.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Vi äter vattenmelon och jag frågar om jag ska köpa åtta, nio eller tio. Ta åtminstone tio, säger hon och jag hör barnet på fruktavdelningen som frågar av sina mamma varför den där köper så många. Hönsen pickar lyckligt det sista ur innanmätet före det tunna skalet fyller komposten.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Jag sitter på stranden bredvid syrran och vinden är ljummen. Stranden är fylld av stojande barn och ingen verkar bry sig om att klockan. Jag blickar ut över havet och får paddlingsabstinens men saknar min Rynkebycyklande man som inte heller kommer hem ikväll på grund av försenade flyg.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Men jag bokar in folk ända från Muonio och får dela min förtjusning med kända och okända och tänker att fastän det plingar i telefonen hela tiden, att det är ett jobb att må bra av. Och jag är så glad och tacksam att min andning är långsam, att mina ben är brunbrända och att jag blir lite bättre på att finnas just nu varje dag.
0 kommentarer

(Arbets)veckan som gick.

 Skärmdump från Vbl 25.6.2018 med Thomas som ledarcyklist till vänster och Matu Strandvall som dragplåster en bit på vägen.
 
I tisdags var det äntligen dags för starten mot Paris för Thomas. Förra sommaren blev han intresserad att delta i Rynkebyprojektet, vars uppgift är att samla in pengar för cancersjuka barn och deras familjer - dels för att forskningen ska utvecklas ytterligare, men också för att ge familjerna guldkant på en annars tung vardag. Extra roligt var, att även barnens farmor - Mariella också hoppade på välgörenhetsprojektet och är med i lag Åbo, medan Thomas cyklar i lag Vasa. Deltagarna betalar själva för hela sin resa, hela sin Rynkeby Godmorgon-utrustning inklusive cykel, samt för alla evenemang, resor och övernattningar de har gjort under året. Det har varit ett rätt stort projekt med många helgevenemang, sponsor- och talkouppdrag men samtidigt har Thomas själv tränat mer än på många år - vilket har haft en mycket positiv inverkan på hans eget välmående. Men Vasalaget har lyckats samla medel långt över sitt mål och även vår egen kommun lade in en fin summa till insamlingen tack vare en egen Rynkebycyklist.
 
 
Därför var det många förväntansfulla cyklister vi mötte upp i Åminne för lunch, före de trampade vidare på tisdagen. Det hårdaste jobbet hade redan gjorts och framför dem låg "bara" resan till Paris. Resan som alltså skulle cyklas. I mina some-flöden har det varit mycket gul glädje de senaste dagarna med en stark gemenskap, och idag lämnade över 250 Rynkebycyklister Finland, för att med färja ta sig till Travemünde därifrån trampandet fortsätter. Thomas är alltså på semester sen några dagar och en dryg vecka framåt.
 
 
Men av någon anledning så hopar sig alltid saker när Thomas åker bort och denna vecka var inte heller något undantag. Denna vecka hade nämligen Malax kommun beställt två paddlingskvällar av oss som en del i deras integrationsprojekt "Integrering genom idrott" på temat Upplev naturen. Vi hade enormt tur med vädret och vi bjöds på två supervackra kvällar där Molpe simstrand sjöd av liv, människor och aktiviteter.
 
 
Det kändes overkligt roligt att ha möjligheten att kunna erbjuda så många människor en kajaktur, från så många olika nationaliteter och med så många språk i alla möjliga åldrar. Vi gjorde kortturer på mellan 30-45 minuter och under två kvällar paddlade sammanlagt 98 människor, vilket var en mäktig siffra. De flesta hade heller aldrig provat paddling förr och hade en viss rädsla - en rädsla som efter en stund i kajaken kunde hanteras och övervinnas. Många tror att det är svårt att paddla, men med en stabil kajak och en sund respekt för vatten, brukar det ändå gå som en dans. Av alla 98 var det bara en som ramlade i, och det handlade mest om lek och vårdslöshet. Och ramlar man i, är det viktigaste att hålla sig lugn och lösa situationen på det mest fördelaktiga sättet.
 
 
Min andra Norgesyster Anna, har varit hemma och varit oumbärlig hjälp för oss. Men barnen trivs också bra hemma ensamma, vilket är något som har underlättat mycket den sista tiden. Det är gott att kunna fara och jobba några timmar, utan att alltid behöva fundera på vem som ska hålla koll på barnen. Det har för övrigt skrivits ett fint reportage om min första Norgesyster Åsa, fårbonden. Läs gärna.
 
 
Glad ändå över att vi har fått en så fin och positiv start den här sommaren och att folk har uppskattat vårt iniativ att erbjuda kajakuthyrning. Vårt samlingsplats i byn är simstranden och Strand-Mölle, och allt som ger ännu mer livskraft och vår lilla by, är uppåt. Tack vare att Strand-Mölle är vår samarbetspartner, behöver vi inte heller vara ständigt närvarande, utan de sköter betalning och utgivning av utrustning på daglig basis.
 
 
Och som det inte var nog med det, hade jag en trevlig tur på sjön med företaget YourCoach från Vörå på torsdag. Hela YourCoach-teamet är gamla idrottsvänner till oss och de har varit föregångare i att erbjuda friskvård på arbetsplatser men också för privatpersoner i väldigt mångsidiga former. Dessutom är ju Johan ursprunligen från Molpe, uppvuxen bara ett par hundra meter från där vi bor nu.
 
 
En sommarfredag i sin tur betyder alltid sommartorg och fiskförsäljning! I år är det det 25:e året som vi säljer fisk på "torget" och jag har varit med sedan start, bara med några års undantag medan vi bodde i Jyväskylä. Vi har så oerhört många fiskbekanta som återkommer år efter år - och det är lika trevligt att byta några ord med alla sommargäster vi lärt känna genom alla år. Därför trivs jag också så oerhört gott att fara på mässor och marknader med Polkuped - även om jag ibland pratar mer än jag säljer ;).
 
 
Och allt däremellan har jag försökt komma ihåg att hålla koll på mailen, bannats över printern, letat mig galen i lagret efter saker, skruvat cyklar, agerat kundservice på allehanda olika platser och hunnit till posten alla dagar. Det har varit en fartfylld vecka där vänner har skarvat med hjälp vid barnens orienteringstävling och serverat lite extra mat både här och där. Och så står ju alltid moffas dörr öppen.
 
 
 
0 kommentarer