Skridskopremiären.

 
Att minusgraderna var fler än vad som hade utlovats, gjorde att jag började hoppas på att det ändå kanske fanns en chans för skridskopremiär den här helgen. Igår kväll började jag leta sällskap för förmiddagstur och tidigt i morse packade jag en packpåse med torra kläder, hämtade kastlinan från kajaken och knäppte isdubbarna runt nacken.
 
 
Det bör sägas, att det inte är skridskoläge för alla, än. Isarna är fortfarande mycket svaga, osäkra och förrädiska om man inte har koll på läget och utan kunskap och utrustning är det bäst att betrakta det vackra från land än. I veckan gick jag själv en issäkerhetskurs och tillsammans med Annelie begav vi oss ut och började pika oss runt det närliggande träsket. Tack vare lokal kännedom visste vi också vilket område på träsket som frusit sist och var bäckarna till träsket rinner till och kunde därmed undvika de områdena. Efter att ha cirklat runt träsket flera varv och vi hade rekognoserat området, kunde vi konstatera att det nog var så säkert att jag skulle kunna skrinna med barnen på eftermiddagen.
 
 
Isen var helt fantastisk. Den var svart, sidenslät och alldeles, alldeles glasklar. Eftersom träsket dessutom är grunt, kunde vi ligga på mage och studera bottnen genom isen. Jag älskar alla de stunder då barnen kan fastna i något så enkelt som att studera vattenkryp och med stor iver bara vara närvarande i stunden. 
 
 
Kanske kan det upplevas som att det är enkelt att få med våra barn på tur, men allt som oftast grundar vi med stora bråk, mycket motstånd, mutor och delvis tvång. Ingen var egentligen pepp på skridskoåkning idag heller ("skulle ju mycket hellre ha velat spela Grow på paddan") men utan tillräckligt med rörelse, får man inte spela heller. Dessutom vet vi vid det här laget, att trots hur hög decibelnivån på protesterna än är före vi slipper i väg, så räcker det att kurva in på parkeringsplatsen tillvilkenplatssomhelst, så är entusiasmen så stor att de tumlar ut ovanpå varandra ur bilen. Så också idag! Men jag tänker att många skulle ha gett upp turandet många gånger om de skulle ha att göra med våra barn (det är ju så enkelt att foga sig) - men som tur är man förälder och får bestämma över de små liven än. Det är något tillfredsställande i att sedan bemöta deras rörelseglädje med att "tänk att mamma vet bäst ändå".
 
 
Kanske njuter jag därför också mer och mer för varje tur jag får med dem. Vi har ju redan så stora barn som leker med sina kompisar, cyklar på byn och droppar in halvåtta om kvällarna utan att jag alltid vet var jag har dem. Jag hoppas ju innerligt att tretton- fjorton- och femtonåringen också vill hänga med mamma och pappa på skridskotur en söndagseftermiddag, men jag inser ju också att det kan vara utopi.
 
 
Bilderna berättar ju inte hur mjukt novembersolen strålade oss i ansiktet, hur mäktigt isen sjöng för oss när fem personer skrinnade över den samt hur ljudlöst och lätt vi gled fram - utan det måste upplevas.
 
 
 
Men tyvärr tar det roliga slut alldeles för fort den här årstiden och det dröjde inte länge förrän himlen började skifta i rosa och blått igen och minunsgraderna började rycka mer i kinderna.
 
 
Tacksam över att hela söndagen blev som en enda stor bonus.
0 kommentarer

Höstlovet på tur.

 
Med höstlovet följde en stor längtan inför ett miljöombyte. En eller flera lediga dagar hemma, innebär oftast att jag bara går runt och plockar utan att jag överhuvudtaget ser något större resultat. Eller så sitter jag framför datorn och petar på webshoppen - vilket också är ett evighetsarbete utan slut. I stället ser jag bara mer saker som är slarviga, felaktiga, borde förbättras eller göras om. Och efter att jag också äntligen läst boken Omgiven av idioter, fick jag äntligen ett svar på varför jag inte är lämpad för långsamt, monotont arbete som inte har ett tydligt slut. Jag har fel färg för det.
 
 
Jag ville ut i naturen. Kanske skulle det bli sista helgen för i år. Och jag har ständigt så många alternativ på ställen jag vill besöka, saker jag vill göra.
 
Nationalparker i Estland och paddling på åar.
Irland. Och Skottland.
Jag letade flygbiljetter till Island.
Letade vandringsleder på Madeira.
Jag tänkte att vi far till Isälvsleden i Vindeln. Eller.
Till syster i Ulvik, invid Hardangerfjorden.
Syster i Kristiansund.
Syster i Maxmo med trevliga paddlingsvatten.
 
Jag hann tänka tumisresa med Thomas till Riga.
Eller ensamresa med barnen till Helsingfors med tåg.
Till sist satt jag och skulle bara klicka på betala-knappen på Vikings lines hemsida för båtbiljetter till Estland. Före jag plötsligt tryckte på krysset i hörnet i stället.
 
 
Jag älskar egentligen att planera. Jämföra priser, boenden, leta matställen. Läsa kartor och recensioner. Men plötsligt drabbades jag av en total matthet inför alla beslut jag skulle behöva ta. Min arbetsvardag är så fylld av så många frågor och snabba beslut, att jag ofta är helt tom i huvudet när jag kommer hem. Då möter ofta Thomas mig i dörren, fylld av idéer, frågor och förslag som han kommit på under dagen och vill diskutera. Lika ofta möter han min totala likgiltighet, eftersom mina egna svar är slut för dagen.
 
 
Nu hade i och för sig bara barnen två dagar höstlov, medan jag själv var ledig hela veckan. Och webshoppen (eller kunderna!) är svår(a) att lämna åt sitt öde mer än ett par dagar. Därför gjorde vi ett snabbt beslut om att i stället besöka nationalparkerna Salamajärvi och Pyhä-Häkki, som är de nationalparker som ligger närmast oss och som vi inte har besökt. Dessutom skulle det bli den förmånligaste resan av de tilltänkta alternativen och också det mesta valet rent miljötänksmässigt. Vi packade därför ryggsäckarna för tre dagars vandring i mellersta Finland och vädret såg till all lycka ut att gynna oss. 
 
 
Vi kom fram till Salamajärvi vid lunchtid på torsdag och efter att ha ätit mellanmål i bilen, begav vi oss direkt ut på stigarna. Början var trög med en stenig och hal stig, men vi hade siktet instället på en lunchplats 3,5 kilometer senare. Precis när vi kom fram till lunchstället började det regna, men en färdig brasa mötte tacksamt oss då ett litet jaktgäng på tre män hade hunnit före oss och gjorde oss sällskap. De visade sig vara från Jyväskylä och vi hittade genast gemensamma samtalsämnen kring vår gamla hemstad.
 
 
Regnet upphörde senare och vi fick vandra i fantastisk kvällssol mot tältplatsen vid en kåta. Salamajärvi bestod av mycket spångvandring och på grund av det våta vädret, var spångarna glashala. Det var alltså ganska påfrestande att vandra på plankorna och vi nog alla på näsan i något skede. Vi hade med oss två hängmattor, då barnen helst ville sova i hammockarna, men tyvärr hade vi glömt repen till en hammock hemma, så Marius och Sindre delade på hängmattan och sov under stjärnorna medan vi andra sov i tältet.
 
 
På fredag vaknade vi upp till strålande sol och nollgradig temperatur. Efter frukost och ihoppackning av lägret gav vi oss iväg på spångarna igen som nu var täckta av ett lager rimfrost, men vi traskade på rätt snabbt och kom till sjön Koirajärvi som låg precis bredvid startplatsen vid lunchtid. Rundan vi hade gått var 18 kilometer. Vi lagade lunch åt oss på det nya, större Primusköket (har alltså bytt ut den omtyckta och mycket välanvända Trangian mot ett Primuskök, då kastrullen på Trangian var alldeles för liten, men vi är jättenöjda med bytet, då kastrullen nästan är en liter större).
 
 
Efter lunchen styrde vi kosan mot Pyhä-Häkki nationalpark. De låg ca. 80 kilometer från varandra och vi stannade i det lilla samhället för att fylla på matförråden. Denna gång bar vi minsann inte på lätt mat, men eftersom vi bara gjorde ett dygn åt gången, hade vi möjlighet att orka bära tyngre mat. Dessutom hade vi tio liter rent vatten med oss. Klockan var ungefär 15 på eftermiddagen då vi kom fram och vi hade då sju kilometer till övernattningsstället. Eftersom vi redan hade vandrat åtta kilometer tidigare på dagen, hade vi förberett oss med fredagsgodis för att kunna bemöta eventuella dippar i orken, men skogen (framförallt på slingan som gick utanför nationalparken) var mycket vacker och lättvandrad i jämförelse med Salamajärvi och vi klarade av kilometrarna i snabb takt.
 
 
 
Vi hann alltså fram till vindskyddet medan det ännu var ljust och till all lycka var det ingen där. Den tidigare natten delade vi med tre andra i kåtan och jag upplever det lite påfrestande att behöva dela utrymmet med andra, då barnen ska hyschas, dämpas och vaktas på ett annat sätt än jämför med då man är ensam. Snart kom ändå två män farande på en fyrhjuling i mörket och vi stelnade till. Snabbt insåg vi dock att det bara var två friluftsintresserade män som var ute på en fredagskorv och de gjorde oss sällskap framför brasan. Det visade sig även vara köpmannen i butiken där vi tidigare på dagen hade köpt vår mat och vi konstaterade att världen är liten. När de sedan lämnat oss, började nästa koppel av pannlampor lysa i skogen och ett gäng på nio personer ankom till lägret med massiva mängder mat och övernattningsstuff och jag hann redan tänka att det blir en allt annat än lugn natt. Till all lycka, beslöt de sig att dra vidare till ett annat ställe och vi fick tillbringa resten av kvällen och natten i all vår ensamhet.
 
 
Natten i vindskyddet blev ganska kall. Temperaturen skulle krypa ner mot några minusgrader och våra sovsäckar (förutom min och Celines) är mer lämpade för betydligt varmare grader. Men med jackor, filtar och kläder inne i sovsäcken hade vi klarat oss bra natten före, men med kläderna nere i fotändan och filtarna vid sidan av, hjälpte de inte så mycket och pojkarna frös lite under natten. Men vi kröp ihop tätt, tätt och det gav bra med värme.
 
Lördagsmorgonen som mötte oss, var det vackraste jag sett på länge. Vi vandrade länge bredvid en sjö som låg blank som en spegel medan solen steg upp till vänster om oss och gjorde så att dimmorna dansande på både sjön och mellan tallarna. Det var alldeles knäpptyst i skogen och vi averkade kilometer efter kilometer på förmiddagen. När vi närmade oss nationalparken igen, började vi möta många människor - både äldre och barnfamiljer och det gjorde mig glad att så många tagit sig ut i skogen. Efter en lite sen lunch, kom vi tillbaka till bilen efter att ha gjort 18,5 kilometer i Pyhä-Häkki.
 
 
Efter det väntade ännu barnens höjdpunkt på vårt lilla höstlovsäventyr, nämligen Flow-park i Ähtäri. Vi kom fram till Ähtäri vid 15-tiden på lördagen och det var med stor otålighet de väntade på att få klättra upp i träden. Till all lycka råkade sig så att parken ordnade månskensklättring denna kväll, och i stället för att stänga klockan 18, stände parken klockan 22. Det gav oss alltså många extra klättringstimmar - för på barnen fanns det inget slut. Och det upplever jag så tacksamt med våra barn, snåla som vi är - de använder alltid upp (och än mer än det) hela pengen vi betalar för - oberoende på det handlar om mat eller aktiviteter. Jag tvivlar på att vi någonsin slängt en smula mat när vi ätit på restaurang.
 
 
 Sen tog vi bara riktning på Molpe igen och det blev varken Island eller Estland (denna gång heller), men även de platserna finns kvar - och denna gång gladdes jag mest åt att vi fick tre dagar av intensiv tillsammanstid - och framförallt tre dagar utan varje sig syskonbråk eller annat tråkigt tjat. Skogen gör under för våra barn och det är den arena där de bråkar som allra minst. Och vill du se vår vandring i videoformat, så gjord jag en liten film. Välj gärna HD-kvalitet för bättre upplösning (även om det är filmat med telefon).
 
 
0 kommentarer

Det var en kväll i augusti.

 
En eftermiddag i augusti, efter skola och jobb, beslöt vi att packa middagen med oss och bege oss ut med kajakerna.
 
 
Vi fick ju en alldeles fantastisk start med vår kajakuthyrning i sommar - nackdelen var dock att vi inte hann paddla något själva. Eller jag har paddlat jättemycket, men med resten av familjen blev det mest korta turer i samband med att vi hjälpte kunderna i och ur kajakerna vid stranden.
 
 
Marius har klarat av paddlandet på egen hand hur bra som helst i sommar. Celine och Sindre har mest paddlat dubbelkajak i sommar, eftersom vi inte har några barnkajaker.
 
 
I slutet av augusti var det redan väldigt tyst på sjön. De flesta hade redan avslutat sin villasäsong och båttrafiken lyste med sin frånvaro. Många av sjöfåglarna hade redan begett sig vidare och vi bongade endast någon enstaka svan som simmade runt med sina redan ganska stora svanungar.
 
Vi tog i land vid Knapergrynnon och kokade en riktigt god grönsaks- och böngryta åt oss på gasköket. Därefter stekte vi äppel med mandel och kanel till efterrätt. 
 
 
Det var en ljummen och skön augustikväll med kvällssolen värmandes i ansiktet. 
 
 
Stunder som de här, är min vardagslyx. Jag önskar bara att de skulle infalla mer frekvent och regelbundet. Ju äldre barnen blir, desto svårare är det att kunna samlas hela familjen kring en gemensam aktivitet - men jag uppskattar det oerhört mycket när det väl händer.
 
 
 
Efter mat och trädklättring på den lilla holmen begav vi oss hemåt igen på vattnet som slätade ut sig allt mer.
 
 
Ljuset blev allt mjukare och solen mötte oss lågt när vi tog i land vid stranden några timmar senare. Vi fick en elva kilometers fantastisk utflykt och ett litet men värdefullt vardagsäventyr.
 
0 kommentarer