Världens bästa kväll.

 
Vi var ett något decimerat gäng som steg ur bilen vid Risnäsparkeringen igår. Marius cyklade backe efter backe ner från Rapis i Gerby och Thomas var tvungen att lämna hemma och skruva cyklar. Men eftermiddagen var så fin att vi inte kunde lämna den åt sitt öde, trots att listan jag skrev på morgonen fortfarande var lång.
 
 
Snön låg fortfarande delvis kvar på stigarna, men leden var inte särskilt våt ändå. Dikena porlade med friskt, kallt smältvatten och hade kunnat sysselsätta en evighet.
 
 
Smilla tränade i sin nya ryggsäck. Det var min största farhåga - att vi inte skulle kunna bege oss på vandring i år, eftersom hon trots allt är ganska begränsad i hur långt hon får gå under den första sommaren och hösten. Inte för att vi ännu har någon spikad vandringsplan, även om listan på leder vi önskar gå är lång.
 
 
Men säg det som inte hittas på internet. Väskan som både har bröstknäppe och höftbälte, verkar fylla sin funktion och har även utrymme för valpen att växa i. 
 
 
Med tanke på att hon satt i väskan för första gången, gick det över all förväntan. Hon har ännu lite korta ben för att orka ända upp till kanten och trots att det finns en koppelstump inne i väskan, var hon beredd att hoppa ut ifall vi öppnade meshluckan framme på väskan.
 
 
Vårt huvudsakliga syfte igår, var ren avkoppling. Därför tog vi med oss en påse lakritsdadlar, en hängmatta där Sindre direkt lade sig för att tälja pinnar, den nyaste Turisttidningen från STF och den fiffiga frisbeen som ryms i fickan och så njöt vi storligen av att bara ligga i fjolårsljungen i eftermiddagssolen.
 
 
Över oss flög emellanåt några svanpar så lågt att vi hörde deras vingslag och på avstånd hörde vi tranornas läten ute på myren. På träsket låg isen ännu kvar och slängde upp svala vindpustar på land trots att luften var ljummen.
 
 
När klockan började närma sig 19, packade vi motvilligt ihop igen, eftersom vi fortfarande inte hade ätit någon middag. Men med en liten skrutt som hoppade lyckligt över rötterna och solen som fortsatte att smälta snödrivorna på stigen tillbaka, matades kroppen med god feelis ända ner i tårna. Eller som Sindre sa "det här var världens bästa kväll".
 
0 kommentarer