Årets mest värdefulla lov.

 
Som vi hade väntat på att sportlovet ska börja! Och efter en Hemavanpaus ifjol, bar det återigen iväg till det finlandssvenska skidparadiset i de svenska fjällen. För sportlov i Hemavan betyder ju bara bara hemfolk i alla riktningar man ser. Men väderprognosen för veckan lovade mycket vind och vatten - och vi inledde med att blöta ner oss första gången på vägen upp - förra lördagen när vi stannade i Tavelsjö.
 
 
Tavelsjö är en imponerande by som skapat en storartad turistattraktion 45 minuter utanför Umeå med sin isbana - som upprätthålls av ideella krafter och frivilliga bidrag. Det är så rätt i tiden att bygga verksamhet kring friluftsliv och motionsaktiviteter. Men Tavelsjö var mycket mer vårlikt än då vi skrinnade på påsk ifjol.
 
 
Efter flera dagar med plusgrader var det vått, mycket vått. Men isen var ändå i gott skick och mycket hal - speciellt med ovassa skridskor. Det var ingen trängsel på banan denna gråtrista dag, men det gav oss ändå ett välbehövligt rörelsestopp före vi fortsatte bilsittandet norrut - vi skulle ändå inte hinna göra något i Hemavan under lördagen.
 
 
Med vinden i ryggen växte sig farten hög och för en stund lyckades man glömma att medvind betyder motvind i ett senare skede och när barnen gjorde magplask bara forsade vattnet framför dem.
 
 
Thomas premiäråkte med sina nya långfärdsskrinnare - och nu har vi två par i familjen. Nästa år får vi investera i ytterligare ett par åt något av barnen.
 
 
I Hemavan hängde vi mest i backen. När barnen var mindre åkte vi slalom många helger i året, men i takt med att deras liftkort började kosta samt att deras egna skidtävlingar har fyllt helgerna, har utförsåkningen lämnat till sitt minimum. Liftkort är verkligen ingen billig historia, men vi har verkligen utnyttjat timmarna maximalt i backen genom att åka med första liften upp för dagen och sista hem.
 
 
Vädret var ingen solskenshistoria dock. Det handlade mest om storm, regn och blötsnö och en dag var glidet i backen fullständigt obefintligt och vi fick staka oss nerför branterna. Men viljan var det inget fel på och kläderna höll oss torra ändå, så vi gnatade på backe upp och backe ner. På grund av den hårda vinden, kunde vi inte skida uppe på fjället under flera perioder och en dag gick endast två liftar. I år (heller) slapp vi inte upp i Kungsliften en enda gång - vilket såklart var harmligt, men stormen Mats som härjade i början av veckan förstörde en del av systemet.
 
 
Men vår sista dag i Hemavan utlovade sol, minusgrader och rimlig vindstyrka. Det var många viljor om dagen, men vi enades om en förmiddag i backen och längdskidor på eftermiddagen (förutom Marius som inte kunde avvara en endast minut av backarnas öppettider). 
 
 
Ända sedan barnen har varit små, har jag längtat efter att de ska bli så stora att de ska orka skida till den första pausstugan som finns på Kungsleden, sett från Hemavanhållet. Lite beroende på var man startar varierar avståndet, men för oss blev det cirka 19 kilometer skidåkning.
 
 
Eftersom vi startade först halv två på eftermiddagen, visste vi att vi hade lite tajt om tid att hinna tillbaka före mörket skulle falla. I början hade vi just inga spår alls att följa heller och skidning i opistad fjällterräng handlar mest om att vandra på skidorna.
 
 
Eftermiddagen blev helt magiskt vacker. Vyerna som bredde ut sig var massiva och alldeles orörda. Med tanke på att vi vandrade exakt samma sträcka i somras, var det intressant att se hur en annan årstid kan bjuda på helt andra vidder.
 
 
Vi matade på meter efter meter och mötte den tuffa äventyrskvinnan Lina Hallebratt som är en av de få som skidar Vita bandet i år. Tillsammans med Mette var det precis påväg att gå i mål på Kungsledensträckan efter att ha varit ute i nästan en månad med sina fyra hundar och tre fullpackade pulkor.
 
 
Den sista kilometern fram till Viterskalsstugorna kom att kännas seg, då vi också förde en liten kamp mot klockan. Det var livlig skotertrafik framåt Syterskalet, men skoterspåren kändes mer jobbiga att skida i. Skidorna vobblade och snön var mjuk. 
 
 
Men till sist var vi framme och synen kändes bekant från i somras. Vi klev in i den varma stugan och möttes av en vänlig och trevlig familj som hade haft fullt upp att steka våfflor under dagen, då många skoterförare hade varit i farten efter de många dagarnas dåliga väder. Vi fikade och värmde upp oss en stund före vi återigen vände skidorna mot Hemavan och den fallande solen.
 
 
 
Och om ditvägen var fantastiskt fin, fick vi en ännu finare resa tillbaka. Skotrarna hade turat färdigt för dagen och vi skidade ensamma tillbaka i den kompakta tystnaden.
 
 
Med ny energi i kroppen travade barnen också på i god fart och den dröjde inte länge förrän vi redan var halvvägs tillbaka. En sista ensam skoter på vägen undrade om barnen behövde skjuts tillbaka, men de försäkrade sig om att de nog skulle orka skida.
 
 
Kvällssolen färgade världen i ett guldaktigt sken före den så småningom började skifta i lila och blått.
 
 
Jag berättade för barnen hur jag lärde mig vad skråa betyder först när jag studerade i Jyväskylä. Att ta sig ner för branta fjällsidor med bara vanliga, smala längskidor under fötterna är allt annat än lätt och vi visade barnen hur man kunde skida ner på skrå i lägre hastighet och samtidigt vinna många meter. Ändå blev det många vurpor pladask i lössnön.
 
 
Ibland kan jag känna att barnen redan har fått så stora upplevelser - upplevelser som jag först får uppleva nu, trots att de inte har så många år på nacken. Jag vill ändå tro att de inte blir mätt på naturen, utan att de fortsätter och upptäcka på egen hand sedan när de blir äldre. I Sindres ålder hade jag knappt varit utanför hembyn och här susar han ner för fjället i solnedgången.
 
 
Det fina är ändå, att de visar uppskattning för naturen, vyerna och upplevelserna. Eftersom naturen har en sådan stor inverkan på människans välbefinnande, tror jag inte att man kan ge för mycket natur åt dem. Sällan har vi så mycket tid att prata, fundera eller bara vara tysta som de stunder då vi vandrar eller skidar. Ofta går vi också genom alla känslor, framförallt barnen; först är de förväntansfulla och ivriga, för att sedan bli lite uttråkade - vilket gör att det blir gnabb och bråk. Sedan är det ovisshet, trötthet och frustration över att inte veta hur långt det är kvar, för till sist övergå i lycka, glädje och stolthet över att nå målet. Och så snurrar hela känslospektrat i gång igen.
 
 
Men i skymningen skymtade gondolen igen och det sista kraftmomentet blev att ta sig ner för slalombackarna helskinnande igen. All verksamhet hade tystnat för dagen och ljuset som föll över oss blev allt blåare. Vi klarade ändå mörket med klar marginal och det tog sist och slutligen knappt två timmar att skida vardera vägen. Än en gång bevisade barnen att de klarar långt mer än vad man tror och de växte samtidigt några centimeter till, av erfarenhet, upplevelse, konditon och styrka.
 
 
Och efter det tog tyvärr vår sportlovsvecka slut. Men den var kul så länge den varade och jag känner stor tacksamhet över att ha fått ägna hela dagar åt det vi älskar mest - att vara ute och röra på oss.
0 kommentarer