Att ha blivit med hund.

 
Att tiden kan gå så snabbt och långsamt på samma gång. Samtidigt som barnens dagar har segat sig fram, har våra senaste veckor varit mer hektiska än på länge. Cykelsäsongen tog nämligen fart över en helg och vi har arbetat från tidiga morgnar till sena kvällar. Det är i och för sig ett fint problem - men likt alla tidigare år i april, räcker inte cyklarna till alla. Vi har både för få händer och för litet utrymme, men det kostar också mycket att utveckla och anställa. Därför försöker vi reda ut högsäsongen på bästa sätt, i år också.
 
Men till sist kom äntligen torsdagen som skulle ta oss till Nyslott. Även om vi var två rätt urvridna trasor som bänkade oss i framsätet efter jobbet.
 
 
Det blev ändå en fin kväll att köra och vi var till slut framme redan vid 22, även om det blev över 500 körkilometer. Vi hade bokat en enkel stuga för övernattning men det blev inte mycket sömn, eftersom det var väldigt förväntansfulla barn som var i full gång redan vid sex följande morgon. Det var tilll och med en sån uppspelthet, att jag var tvungen att gå på morgonrunda med dem klockan halv åtta - före frukosten, för att vi ens skulle kunna prata med dem. Det var känslor som bubblade ut ur alla hål som fanns och nästan mer än vad jag klarade av.
 
 
Men i slutet av en lång, slingrig väg. På udden med utsikt rakt ut över Saimen. På en solvarm kulle, långt bort från närmaste samhälle - där låg kenneln och en gäng med minst lika uppjagade shelties som våra barn mötte oss. I ett enda virrvarr av ivriga hundskall och svenskspråkiga barn som inte förstod ett ord finska, kunde man ta på glädjen.
 
 
Vi fick så småningom gå in och möta vår egen valp - som vi fortfarande inte visste vilken den var. Av naturliga skäl - på grund av långt avstånd, hade vi inte sett valparna annat än på bild - och det var först dagen före, som ägaren hade valt ut vår valp - den mest energiska och busiga av dem. Smilla.
 
 
Och efter formaliteter och genomgång av hundskötsel, fick vi packa in henne i bilen - vilket kändes helt overkligt. Likt förstagångsföräldrar satt vi och myste och kände oss helt gröna på uppgiften medan barnens ögon bara glittrade av lycka. Hemvägen tog sedan resten av dagen, då vi även gjorde ett par timmars stopp i Jyväskylä. Jag är lika glad i staden varje gång jag får möjlighet att stanna där, även om det var lite osmidigt att stanna med en splitterny familjemedlem som inte har något förnuft alls.
 
 
Men efter att dagen hade blivit kväll, var vi äntligen tillbaka hemma i Molpe igen och vi har nu tillbringat ett dygn tillsammans. Energinnivån är hög och vi behöver utöva tvångsvila, då det är överskattat att vila. Det tycker även de tre unga hundskötarna som tog första natten med både nattvak, kisspring och en ytterst tidig morgon. Fortfarande håller de gott humör trots att ögonen går i kors - men så får de också uppleva den lyckobubbla som vi själva befann oss i för några år sedan. 
 
0 kommentarer