En septembernatt ute.

Jag skippar min springtur och kan blogga i stället. Annars brukar jag paddla fyra, fem kvällar av sju men hösten kom med blåsiga vindar och mörkret naggar kvällarna allt snabbare i kanten.
 
 
Efter Stockholmsweekends, cykeltävlingar, bröllops- och kalashelger, fotisturneringar och gud vet vad, kom en lördag med färre programpunkter och med dammsugat köksgolv finns det risk att bli rastlös när man landar i soffan och förbjuder barnen från skärmtid resten av dagen.
 
 
Men två var med mig och vi skulle fortfarande hinna till Risnäs och sätta upp tältet före solen skulle gå ner vid åtta om vi packade väskorna snabbt och begav oss i väg.
 
 
Risnäs träsk är framförallt Celines absoluta favoritställe och vi har nog varit här uppemot fyra-fem gånger i året i många år. Sindre älskar sin hängmatta och ville sova ute under bar himmel, medan jag och Celine hellre ville sova i vårt nya Hillebergtält som jag lite överraskande hittade på Facebookloppis i somras.
 
 
Vi hann precis bädda för oss och göra upp eld, före mörket föll över oss.
 
 
Sen satt vi framför elden i över två timmar och bara myste. Vi åt kvällsmål och stekte äppelgott över elden och jag läste sida efter sida i pannlampans sken medan barnen satt och petade i lågorna. Det var alldeles stilla och knäpptyst och det enda ljud som hördes var granvedens sprakande. Jag gladdes i hela kroppen över barnens entusiasm där vi satt i den kyliga septemberkvällen och de planerade för fler höstövernattningar. Sen bäddade jag ner Sindre i hängmattan och kröp själv in i tältet och försökte låta bli att tänka på de fyrfota gråbenen som stryker omkring i trakterna.
 
 
Om kvällen var obeskrivligt vacker, var morgonen om möjligt ännu vackrare. Jag kröp ur sovsäcken redan före sju i morse för att hinna kicka i gång brasan och läsa en stund i min ensamhet före barnen skulle göra mig sällskap. Men uteluften gjorde dem gott och när klockan närmade sig tio på förmiddagen beslöt jag att gå och väcka dem. Det har kanske hänt två gånger tidigare i deras liv att det sovit så länge. I stället höll jag på att flyga upp i himmelen när en jämthund plötsligt strök upp vid min sida medan jag satt i min egen ro och läste. Men det var en glatt viftande svans som rusade runt och skulle snusa på allt och jag försökte rädda frukosten med hög puls.
 
 
På förmiddagen blåste det redan friskt och vi passade på att hänga upp all utrustning och låta den torka i vinden medan vi gick ett varv runt träsket.
 
 
Det fanns gott om stora, solvarma lingon att stoppa i munnen.
 
 
Och när klockan var lunchtid men maten var slut, var det bara att slänga väskorna på ryggen och vandra tillbaka mot bilen. Nöjda över ett litet med värdefullt vardagsäventyr tillsammans.
0 kommentarer