Skridskopremiären.

 
Att minusgraderna var fler än vad som hade utlovats, gjorde att jag började hoppas på att det ändå kanske fanns en chans för skridskopremiär den här helgen. Igår kväll började jag leta sällskap för förmiddagstur och tidigt i morse packade jag en packpåse med torra kläder, hämtade kastlinan från kajaken och knäppte isdubbarna runt nacken.
 
 
Det bör sägas, att det inte är skridskoläge för alla, än. Isarna är fortfarande mycket svaga, osäkra och förrädiska om man inte har koll på läget och utan kunskap och utrustning är det bäst att betrakta det vackra från land än. I veckan gick jag själv en issäkerhetskurs och tillsammans med Annelie begav vi oss ut och började pika oss runt det närliggande träsket. Tack vare lokal kännedom visste vi också vilket område på träsket som frusit sist och var bäckarna till träsket rinner till och kunde därmed undvika de områdena. Efter att ha cirklat runt träsket flera varv och vi hade rekognoserat området, kunde vi konstatera att det nog var så säkert att jag skulle kunna skrinna med barnen på eftermiddagen.
 
 
Isen var helt fantastisk. Den var svart, sidenslät och alldeles, alldeles glasklar. Eftersom träsket dessutom är grunt, kunde vi ligga på mage och studera bottnen genom isen. Jag älskar alla de stunder då barnen kan fastna i något så enkelt som att studera vattenkryp och med stor iver bara vara närvarande i stunden. 
 
 
Kanske kan det upplevas som att det är enkelt att få med våra barn på tur, men allt som oftast grundar vi med stora bråk, mycket motstånd, mutor och delvis tvång. Ingen var egentligen pepp på skridskoåkning idag heller ("skulle ju mycket hellre ha velat spela Grow på paddan") men utan tillräckligt med rörelse, får man inte spela heller. Dessutom vet vi vid det här laget, att trots hur hög decibelnivån på protesterna än är före vi slipper i väg, så räcker det att kurva in på parkeringsplatsen tillvilkenplatssomhelst, så är entusiasmen så stor att de tumlar ut ovanpå varandra ur bilen. Så också idag! Men jag tänker att många skulle ha gett upp turandet många gånger om de skulle ha att göra med våra barn (det är ju så enkelt att foga sig) - men som tur är man förälder och får bestämma över de små liven än. Det är något tillfredsställande i att sedan bemöta deras rörelseglädje med att "tänk att mamma vet bäst ändå".
 
 
Kanske njuter jag därför också mer och mer för varje tur jag får med dem. Vi har ju redan så stora barn som leker med sina kompisar, cyklar på byn och droppar in halvåtta om kvällarna utan att jag alltid vet var jag har dem. Jag hoppas ju innerligt att tretton- fjorton- och femtonåringen också vill hänga med mamma och pappa på skridskotur en söndagseftermiddag, men jag inser ju också att det kan vara utopi.
 
 
Bilderna berättar ju inte hur mjukt novembersolen strålade oss i ansiktet, hur mäktigt isen sjöng för oss när fem personer skrinnade över den samt hur ljudlöst och lätt vi gled fram - utan det måste upplevas.
 
 
 
Men tyvärr tar det roliga slut alldeles för fort den här årstiden och det dröjde inte länge förrän himlen började skifta i rosa och blått igen och minunsgraderna började rycka mer i kinderna.
 
 
Tacksam över att hela söndagen blev som en enda stor bonus.
0 kommentarer