När vi gav företaget ytterligare ett stödben.

- Inlägget handlar om vårt eget företag Polkuped -
 
 
Jag har ju paddlat sedan jag var liten flicka. Tillsammans med barndomsvännen Heidi satte vi oss i morfars gamla, ranka, hembyggda kajak för två och begav oss ut sjön. På den tiden fanns inga telefoner och inte minns jag heller om vi ens meddelade att vi for iväg och paddlade. Vi var tio, tolv år och kånkade den tunga kajaken upp och ner för bryggan. Vi slog aldrig runt och vi kom alltid tillbaka till båthuset utan problem. Förutom en gång, när vi paddlade ända till färjfästet vid Bergö (för vi hade tänkt paddla runt Bredskär) men vinden ute på Storfjärden blåste hårdare än vi förväntat oss - och en illvillig båtförare som säkert var i ålder med oss, körde runtrunt oss på ren djävulskap för att förmodligen få oss att kantra. Jag minns att vi var skärrade och situationen utmanande, men vi tog oss i land i Skaglet och liftade barfota tillbaka till Molpe.
 
 
Under tiden jag idrottade, ägnade jag mig åt paddling som en del i mångsidig träning. Under den tiden minns jag dock att jag inte fann lika stor glädje i att paddla - för jag relaterade paddlingen mer till träning då och träning var inte alltid roligt. Ibland var träningen bara något som behövde göras.
 
Medan vi bodde i Jyväskylä, paddlade jag inte något alls på flera år. Under de riktigt intensiva småbarnsåren fanns det ju inte heller så mycket tid att ägna åt egna intressen, och paddlingen blev åsidosatt några år i brist på tid och möjlighet.
 
 
Sen hittade jag tillbaka ordentligt till paddlingen för tre år sen - då som jag påbörjade min kortisonavvänjning. Ju sämre jag mådde, desto viktigare funktion fyllde paddlingen. Att paddla gjorde mig närvarande i stunden, paddlingen fick mig att andas djupare och koppla av. När jag återupptog paddlingen på allvar, paddlade jag en hel del ensam - och det behövde jag. Jag paddlade inte alltid så långt, men jag satt ofta stilla och guppade i vågorna och försökte fokusera på att djupandas. Men jag paddlade också ofta med min ständigt tillgängliga paddlingsvän Anna. Anna var - och är fortfarande, sällan mer än 10 minuter bort och det finns ingen som är lika snabb att vara klar för paddling, om jag frågar. Det kan inte finns någon som är lika tillgiven när det vankas paddling, som Anna.
 
 
Under vår resa i Thailand i vintras, paddlade vi också en hel del med de kajaker hotellet tillhandahöll. Vi tyckte att det var ett trevligt sätt att upptäcka omgivningarna och tyckte att det vore fint om det skulle finnas möjlighet till att hyra kajaker också i vår egen skärgård. Men så kom vi hem, vi sålde skidor och blickade mot våren. April blev galet intensiv och vi arbetade båda långt över 12 timmar varje dag. I den vevan handlade det bara om att överleva från dag till dag, hoppas att cyklarna skulle räcka och hoppas att alla paket vi skickade iväg skulle vara rätt. Och att posten skulle sköta sin del av kakan.
 
 
Men i något svagt ögonblick i maj, plockade vi upp kajakuthyrningstanken igen. Och det är sällan långt från tanke till handling i vårt hus, så några dagar senare hade Thomas redan beställt en uppsättning kajaker för åtta personer, två SUP-brädor och en kajakkärra. Jag i min tur knåpade ihop en enkel första hemsida och två veckor senare hade vi vår första uthyrning.
0 kommentarer