Från glassklet till boksluk.

Det är så lustig känsla när jag ser föräldrarna som jagar barnen på stranden. Föräldrarna avbryts i samtalet stup i kvarten. Jag ser barnet som ska ur vagnen - sen ska det i igen - för att än en gång vilja komma ur. Jag ser glasskletet i ansiktet, på hela handen och på tröjan. Jag ser vagnen som är lastad med alla tänkbara tänk-om-situationer. Jag ser ettåringen som tultar fram med myrsteg och som inte vill hålla handen. Tvååringen som rusar åt helt fel håll och ökar takten när barnet inser att hen jagas.
 
 
 
Jag hör frustrationen över övertrötta barn som inte somnar för middagsvila. Sökandet efter dammiga tuttar som ändå inte hittas under sängen. Jag hör det bottenlösa gnället strax innan maten är klar att serveras samtidigt som jag minns Stokkestolar med intorkad mat som man inte orkade skrubba bort. Jag hör om barn som vaknar pisstidigt - långt före föräldrar ska vakna.
 
 
 
 
 
Jag ser mina barn slänga ryggsäcken på ryggen och själva cykla iväg till stranden eller kompisen. Jag hör barn ropa att de kommer hem tjugo över fyra och förvånas fortfarande när de vet vad 21:55 betyder. Jag vaknar förskräckt 08:45 och ser att jag snoozat nästan en timme. Jag sjunker ner i min femte bok för sommaren och byter en stund senare till dagens andra podd. Jag ser barn som steker ägg och kokar gröt vid spisen och sitter på gräsklipparen och tjänar en femma. Jag handlar i lugn och ro och gläds över ifall någon ens någon gång vill följa med till butiken. Jag ser mina barn skratta och livligt diskutera egna juttun med sina kompisar. De bestämmer lektider, jag tittar på från sidan och påbörjar en ny bok.
 
 
Och jag minns hur jag stod i strandkanten och blickade upp mot stranden när föräldrar låg på rygg och vände blad efter blad i sin pocketbok. Eller till och med slumrade en stund. 
2 kommentarer
Anonym

Underbart! Vi är mitt i perioden då tvååringen rymmer och 4,5 åringen inte vill komma med hem igen. Och värre lär det bli när trean kommer.. men skönt att höra att det blir lättare så småningom 😊

Svar: Det är ju inte det man vill höra då :) Men det var en sådan lustig handvändning egentligen. Och visst blev jag så himla nostalgisk när jag scrollade bland gamla bilder. Det är ju inte så himla smidigt längre när sjuåringen hoppar upp i famnen och klamrar benen runt en. Det är på håret att man själv hålls på benen ;)
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Jamen visst min äldsta dotter hoppade på cykeln idag och trampade iväg till kompisen nån kilometer bort... för inte allt för länge sen fick vi springa efter henne när hon rusade iväg mot helt fel håll