Fem dagar och 1400 kilometer.

 
Astrid Lindgrens värld. Äntligen stod den på vår Bucket list! Min ursprungliga tanke var att kombinera den med en cykelsemester i Småland. Vi skulle cykla runt till det riktiga Katthult, Lönneberga och Mariannelund. Men Thomas är mitt uppe i förberedelserna inför sin cykeltur till Paris med Rynkebygänget och det är inte så lätt att få tillfälliga inhoppare till företaget. Jag var inte heller pepp på att dra på cykelsemester ensam med barnen, eftersom det kräver att man ens vet lite om cykelservice då man drar iväg på en längre tur. Och att serva cyklar är tyvärr inte mitt största intresseområde.
 
 
Så därför fick det bli en mellanvariant med bil och camping.
 
 
 
Vi körde alltså ner till Åbo på måndag och stannade längs vägen och lekte i både Kirjurinluoto i Björneborg och Äventyrsparken i Kuppis, i Åbo. När vi kom iland strax över sex på tisdagsmorgonen, körde vi direkt mot Vimmerby och hann precis dit tills parken öppnade.
 
 
Jag hade enormt höga förväntningar på parken, men hade ändå inte läst på särskilt mycket om besöket. Ändå överträffade alla förväntningar både mig och barnen! Det var PRECIS så bra som alla har sagt och ännu bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
 
För det första var ju området alldeles fantastiskt fint och naturskönt. Det var rent och städat och till och med i soptunnorna hade de återvunna papperspåsar (det om något måste ju vara typiskt svenskt). Maten var alldeles utomordentligt god och den var i mitt tycke prisvärd. Och man fick ta till ifall det behövdes (och det uppskattade jag mycket, eftersom mina tre vargar aldrig blir mätta på en vanlig, normal portion). Maten var dessutom rejäl husmanskost, och så långt i från den finländska nöjesfältsmaten med frankis, hamburgare och knackkorv man kan komma.
 
 
Scenorgrafen var helt fantastisk. En stor fördel med att besöka ALV med så pass stora barn, var att barnen förstod arbetet bakom byggnaderna, borgarna och hela scenspelet. De imponerades också mycket av hur de har lyckats återskapa så autentiska miljöer, och detta var något vi diskuterade under hela dagen. De såg allt från planteringar, målningar, kläder och små detaljer som för yngre barn kanske saknar sammanhang. Även skådespelarna var fantastiskt duktiga - och barnen kunde även relatera till jobbet bakom pjäserna för skådespelarna - speciellt till Ida och Emil som såg ut att vara i precis exakt samma ålder som Marius och Celine. i Bröderna Lejonhjärta räknade jag upp till över 30 skådespelare på samma gång - och detta var alltså bara i en teater av många. Det är alltså ett mycket stort maskineri som snurrar.
 
 
Förutom att sångerna också var fantastiska (det är bara superlativ här som ni märker), var det så fint med riktiga djur i teatrarna. Hästarna och griseknoen gjorde det nästan så att man på riktigt befann sig i en Astrid Lindgren film, och när de vita duvorna släpptes iväg i den blommande Törnrosdalen, blev jag tårögd.
 
 
Vi insåg ganska snart att en dag, trots att vi höll ett högt tempo från 10-18, är för lite på ALV. Vi hann bara se en bråkdel av teatrarna, och även om framförallt tioåringen var lite negativt inställd till dessa före besöket, var det verkligen teatrarna som gjorde hela dagen. Till exempel såg vi ganska mycket Emil, men missade alla teatrar från Ronja Rövardotter - och jag förstod att Ronja var en av höjdpunkterna (även om vi också älskade Emil och tyckte att de pjäserna var helt suveräna). Vår egen absoluta höjdpunkt blev ändå den Sista Striden från Bröderna Lejonhjärta. Trots att barnen inte var särskilt bekanta med Bröderna Lejonhjärta före besöket, fängslade teatern oss fullständigt. Länge satt jag själv och funderade på hur draken Katla skulle synas och det var både överraskande och mäktigt när draken dök fram över klippkanten och både sprutade riktig (!) eld! Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig att skulle vara så äkta, stor, välgjord och skrämmande på samma gång.
 
 
Jag är dock glad över att vi hade möjlighet att besöka stället medan det ännu är lågsäsong. De svenska barnen gick fortfarande i skola och det var mest föräldrar med mindre barn på plats - och finlandssvenska familjer. Det fanns överhuvudtaget ingen trängsel och speciellt mot eftermiddagen, fanns bara de segaste kvar. I diskussioner på nätet har jag också sett att folk har skrivit att det tycker att det är dyrt, men vi betalade 130 euro för oss fyra (en dag till skulle inte ens ha blivit så mycket dyrare) och jag tycker att inträdet var värt alla gånger, speciellt med tanke på vad vi fick. Det är många människor som ligger bakom en dag på Astrid Lindgrens värld - och dessutom är allt mycket välskött och underhållet.
 
 
 
Barnen var rörande överens om att vi måste besöka Astrid Lindgrens värld igen och då ska vi framförallt läsa in oss på Madicken, Ronja och Karlsson på taket. Det finns tyvärr betydligt fler konkurrenter till underhållning idag än vad det fanns på min egen tid, men jag hoppas även att besöket på ALV motiverar dem till att byta ut youtubeklippen till Astrids filmer ibland. I det avseendet hade jag kanske själv den allra största behållningen, eftersom jag hade allt på koll. Men jag är glad att även tioåringen uppskattade besöket till den grad, att han med lyckliga ögon tackade mig efter dagen med en spontan kram.
 
 
 
Så även om vi kände oss långt ifrån färdiga, var vi tvungna att lämna Astrids värld när klockan slog 18. Men eftersom vi ville komma en bit på väg inför morgondagen, körde vi en dryg halvtimme norrut och checkade in på en mysig camping. Efter att ha slagit upp tältet, simmat och ätit, var vi lagom nöjda att krypa ner i sovsäcken. Vi hade trots allt börjat på dagen redan vi 05:30 på morgonen.
 
 
Vårt första stopp på onsdagen gjordes i Linköping, där det fanns ett mycket vackert friluftsmuseiområde med smala gränder, kullerstensgator och mysiga hantverksbutiker. Vi flanerade runt bland de gamla, rödmyllade husen, vandrade i naturreservatet och lekte i en lekpark i ett par timmar, före vi fortsatte vår roadtrip.
 
 
Vi hade nämligen fått tips om att besöka glassrestaurangen Smultronstället i Söderköping. Och även om vi fortsättningsvis håller hårt på sockerintaget, tänjde jag på mina gränser och lät barnen välja precis vilken glassportion de ville. Det var ju en sevärdhet i sig att se vilka maffiga glasskapelser som portionerades ut till borden, men jag kunde inte heller låta bli att tänka på hur mycket glass som går till svinn varje dag, då folk inte orkar äta upp sina portioner. Åtminstone orkade inte de mina ens äta upp halva portionen och det kändes taskigt att slänga så mycket i onödan.
 
 
Från Söderköping körde vi sedan (den tråkiga) motorvägen nästan ända upp till Gävle, förutom ett kort stopp vid Saltå Kvarn i Järna.
 
 
Jag kunde konstatera återigen att det mesta - trots allt, går snabbare, smidigare och enklare för varje år. Trots att barnen driver mig till vansinne här hemma med sitt eviga bråkande, ändras deras beteende när vi kommer på "neutral" mark. Att packa upp och ihop tältplatsen har i alla dessa år varit ett ganska långsamt projekt, men i år kunde Marius hjälpa mig att sätta upp tältet, de kunde blåsa upp sina liggunderlägg själva, de kunde packa sovsäckarna, hjälpa med disken samt ta reda på och sköta sina tvätt- och wc-bestyr på egen hand. Dessutom har de varit varandras bästa vänner i några dagar, och syskongrälen har varit minimala.
  
 
På torsdag morgon körde vi vidare norrut och det dröjde till ända förbi Hudiksvall före vi gjorde vårt första stopp. Jag hade även fått tips om den Trolska skogen i Jättendal och vi förväntade oss en hyfsad traditionell sagopromenad med textskyltar och väsen längs stigen. I stället mötte oss en helt annan typ av sagovärld, uppbyggd i skogen och med en sådan detaljrikedom, att det saknar motstycke!
 
 
Tyvärr hade vandringsleden inte ännu öppnats för säsongen (vilket vi inte visste) och vi hamnade mitt i målararbeten. Vi var rädda att bli bortsjasade därifrån, men till all lycka fick vi gå längs stigen och en anställd guidade oss dessutom en bit längs vägen. Utan att ha fått ta del av hela konceptet, rekommenderar jag ändå den Trolska skogen varmt, för med tanke på hur det satsats på miljön och sagovärlden, kan det inte bli annat än succé med sagoberättare och skådespelare till.
 
 
Det mesta skogen, hade gjorts av naturmaterial och återvunna pryttlar. Här fungerar till exempel ett omkullfallet träd som ett staket tillsammans med sly.
 
 
 
Från Jättendal körde vi vidare till Sundssvall. Vi började med lunch på Tant Anki och Fröken Sara samtidigt som vi hamnade mitt i studentyran. Vi tittade på när studenterna åkte flak, gick längd älven och gjorde även ett besök på Kulturmagasinet. I vår plan och budget, ingick egentligen ingen parkoupark, men efter att barnen lovat mig att hjälpa till med allt jag ber dem om resten av sommaren, kunde jag inte låta bli att tänja på planen, heh.
 
 
Efter ett par timmar på Freemovr, körde vi vidare mot Härnösand och Smitingen, där mäktiga vågor slog in mot stranden med stor kraft. Vi tittade på ett gäng som surfade innan vi tog stigen som skulle leda oss till grottorna.
 
 
Grottstigen skulle inte vara mer än 1,6 kilometer lång, men med tanke på terrängen blev det en ganska lång och tung historia. Längst ute på klippbergen hittade vi tunnelformade grottor, där vi åt ett mellanmål före vi gick tillbaka. Vi hade ännu tänkt hinna till Skuleskogen, men vid det här laget var klockan redan 20 och alla var möra efter en lång dag fylld med aktiviteter. Vi beslöt därför att stanna i Härnösand och slog därför upp tältet vid Sälstens camping med havsutsikt.
 
 
 
 
På fredag morgon vaknade vi tidigt av värmen som gassade i tältet. Vi packade ihop tältet för sista morgonen och begav oss ut över Höga Kusten-bron. Vi hade siktet inställt på Slåttdalsskrevan och jag blev nostalgisk när jag tittade på dessa bilder från första gången vi besökte Höga kusten.
 
 
Nu är det minsann fart på benen, och trots att sträckan till och från skrevan delvis är mycket stenig och besvärlig, tog det oss inte mer än två timmar att vandra åtta kilometer.
 
 
Det är min tredje gång i Skuleskogens nationalpark, och varje gång har solen skinit uppe på klipphällarna och jag bara älskar omväxligheten och ombytligheten på lederna.
 
 
Och här började både vår vandring och vår utflykt lida mot sitt slut för den här gången. Ännu återstod bara ett par timmar med bil till Umeå och en färjeresa över till Vasa, men på några dagar hade Sverige skänkt oss en massa nya upplevelser och tillsammanstid. Jag gillar mycket att resa ensam med barnen och efter en vårtermin då jag knappt sett och träffat mina egna barn, var det värdefullt att tillbringa fem dagar så här intensivt med dem.
 
 
Reserapport äntligen slut.
2 kommentarer
Sofie

Kan bara instämma i lovsången om ALV.

Nathalie

Måste bara säga hur mycket jag uppskattar dina Sverige-inlägg! Har bott utanför Stockholm hela mitt liv (alltså 29 år) och alla era reseinlägg ger mig så mycket tips för resor inom mitt egna land!