(Arbets)veckan som gick.

 Skärmdump från Vbl 25.6.2018 med Thomas som ledarcyklist till vänster och Matu Strandvall som dragplåster en bit på vägen.
 
I tisdags var det äntligen dags för starten mot Paris för Thomas. Förra sommaren blev han intresserad att delta i Rynkebyprojektet, vars uppgift är att samla in pengar för cancersjuka barn och deras familjer - dels för att forskningen ska utvecklas ytterligare, men också för att ge familjerna guldkant på en annars tung vardag. Extra roligt var, att även barnens farmor - Mariella också hoppade på välgörenhetsprojektet och är med i lag Åbo, medan Thomas cyklar i lag Vasa. Deltagarna betalar själva för hela sin resa, hela sin Rynkeby Godmorgon-utrustning inklusive cykel, samt för alla evenemang, resor och övernattningar de har gjort under året. Det har varit ett rätt stort projekt med många helgevenemang, sponsor- och talkouppdrag men samtidigt har Thomas själv tränat mer än på många år - vilket har haft en mycket positiv inverkan på hans eget välmående. Men Vasalaget har lyckats samla medel långt över sitt mål och även vår egen kommun lade in en fin summa till insamlingen tack vare en egen Rynkebycyklist.
 
 
Därför var det många förväntansfulla cyklister vi mötte upp i Åminne för lunch, före de trampade vidare på tisdagen. Det hårdaste jobbet hade redan gjorts och framför dem låg "bara" resan till Paris. Resan som alltså skulle cyklas. I mina some-flöden har det varit mycket gul glädje de senaste dagarna med en stark gemenskap, och idag lämnade över 250 Rynkebycyklister Finland, för att med färja ta sig till Travemünde därifrån trampandet fortsätter. Thomas är alltså på semester sen några dagar och en dryg vecka framåt.
 
 
Men av någon anledning så hopar sig alltid saker när Thomas åker bort och denna vecka var inte heller något undantag. Denna vecka hade nämligen Malax kommun beställt två paddlingskvällar av oss som en del i deras integrationsprojekt "Integrering genom idrott" på temat Upplev naturen. Vi hade enormt tur med vädret och vi bjöds på två supervackra kvällar där Molpe simstrand sjöd av liv, människor och aktiviteter.
 
 
Det kändes overkligt roligt att ha möjligheten att kunna erbjuda så många människor en kajaktur, från så många olika nationaliteter och med så många språk i alla möjliga åldrar. Vi gjorde kortturer på mellan 30-45 minuter och under två kvällar paddlade sammanlagt 98 människor, vilket var en mäktig siffra. De flesta hade heller aldrig provat paddling förr och hade en viss rädsla - en rädsla som efter en stund i kajaken kunde hanteras och övervinnas. Många tror att det är svårt att paddla, men med en stabil kajak och en sund respekt för vatten, brukar det ändå gå som en dans. Av alla 98 var det bara en som ramlade i, och det handlade mest om lek och vårdslöshet. Och ramlar man i, är det viktigaste att hålla sig lugn och lösa situationen på det mest fördelaktiga sättet.
 
 
Min andra Norgesyster Anna, har varit hemma och varit oumbärlig hjälp för oss. Men barnen trivs också bra hemma ensamma, vilket är något som har underlättat mycket den sista tiden. Det är gott att kunna fara och jobba några timmar, utan att alltid behöva fundera på vem som ska hålla koll på barnen. Det har för övrigt skrivits ett fint reportage om min första Norgesyster Åsa, fårbonden. Läs gärna.
 
 
Glad ändå över att vi har fått en så fin och positiv start den här sommaren och att folk har uppskattat vårt iniativ att erbjuda kajakuthyrning. Vårt samlingsplats i byn är simstranden och Strand-Mölle, och allt som ger ännu mer livskraft och vår lilla by, är uppåt. Tack vare att Strand-Mölle är vår samarbetspartner, behöver vi inte heller vara ständigt närvarande, utan de sköter betalning och utgivning av utrustning på daglig basis.
 
 
Och som det inte var nog med det, hade jag en trevlig tur på sjön med företaget YourCoach från Vörå på torsdag. Hela YourCoach-teamet är gamla idrottsvänner till oss och de har varit föregångare i att erbjuda friskvård på arbetsplatser men också för privatpersoner i väldigt mångsidiga former. Dessutom är ju Johan ursprunligen från Molpe, uppvuxen bara ett par hundra meter från där vi bor nu.
 
 
En sommarfredag i sin tur betyder alltid sommartorg och fiskförsäljning! I år är det det 25:e året som vi säljer fisk på "torget" och jag har varit med sedan start, bara med några års undantag medan vi bodde i Jyväskylä. Vi har så oerhört många fiskbekanta som återkommer år efter år - och det är lika trevligt att byta några ord med alla sommargäster vi lärt känna genom alla år. Därför trivs jag också så oerhört gott att fara på mässor och marknader med Polkuped - även om jag ibland pratar mer än jag säljer ;).
 
 
Och allt däremellan har jag försökt komma ihåg att hålla koll på mailen, bannats över printern, letat mig galen i lagret efter saker, skruvat cyklar, agerat kundservice på allehanda olika platser och hunnit till posten alla dagar. Det har varit en fartfylld vecka där vänner har skarvat med hjälp vid barnens orienteringstävling och serverat lite extra mat både här och där. Och så står ju alltid moffas dörr öppen.
 
 
 
0 kommentarer

När vi gav företaget ytterligare ett stödben.

- Inlägget handlar om vårt eget företag Polkuped -
 
 
Jag har ju paddlat sedan jag var liten flicka. Tillsammans med barndomsvännen Heidi satte vi oss i morfars gamla, ranka, hembyggda kajak för två och begav oss ut sjön. På den tiden fanns inga telefoner och inte minns jag heller om vi ens meddelade att vi for iväg och paddlade. Vi var tio, tolv år och kånkade den tunga kajaken upp och ner för bryggan. Vi slog aldrig runt och vi kom alltid tillbaka till båthuset utan problem. Förutom en gång, när vi paddlade ända till färjfästet vid Bergö (för vi hade tänkt paddla runt Bredskär) men vinden ute på Storfjärden blåste hårdare än vi förväntat oss - och en illvillig båtförare som säkert var i ålder med oss, körde runtrunt oss på ren djävulskap för att förmodligen få oss att kantra. Jag minns att vi var skärrade och situationen utmanande, men vi tog oss i land i Skaglet och liftade barfota tillbaka till Molpe.
 
 
Under tiden jag idrottade, ägnade jag mig åt paddling som en del i mångsidig träning. Under den tiden minns jag dock att jag inte fann lika stor glädje i att paddla - för jag relaterade paddlingen mer till träning då och träning var inte alltid roligt. Ibland var träningen bara något som behövde göras.
 
Medan vi bodde i Jyväskylä, paddlade jag inte något alls på flera år. Under de riktigt intensiva småbarnsåren fanns det ju inte heller så mycket tid att ägna åt egna intressen, och paddlingen blev åsidosatt några år i brist på tid och möjlighet.
 
 
Sen hittade jag tillbaka ordentligt till paddlingen för tre år sen - då som jag påbörjade min kortisonavvänjning. Ju sämre jag mådde, desto viktigare funktion fyllde paddlingen. Att paddla gjorde mig närvarande i stunden, paddlingen fick mig att andas djupare och koppla av. När jag återupptog paddlingen på allvar, paddlade jag en hel del ensam - och det behövde jag. Jag paddlade inte alltid så långt, men jag satt ofta stilla och guppade i vågorna och försökte fokusera på att djupandas. Men jag paddlade också ofta med min ständigt tillgängliga paddlingsvän Anna. Anna var - och är fortfarande, sällan mer än 10 minuter bort och det finns ingen som är lika snabb att vara klar för paddling, om jag frågar. Det kan inte finns någon som är lika tillgiven när det vankas paddling, som Anna.
 
 
Under vår resa i Thailand i vintras, paddlade vi också en hel del med de kajaker hotellet tillhandahöll. Vi tyckte att det var ett trevligt sätt att upptäcka omgivningarna och tyckte att det vore fint om det skulle finnas möjlighet till att hyra kajaker också i vår egen skärgård. Men så kom vi hem, vi sålde skidor och blickade mot våren. April blev galet intensiv och vi arbetade båda långt över 12 timmar varje dag. I den vevan handlade det bara om att överleva från dag till dag, hoppas att cyklarna skulle räcka och hoppas att alla paket vi skickade iväg skulle vara rätt. Och att posten skulle sköta sin del av kakan.
 
 
Men i något svagt ögonblick i maj, plockade vi upp kajakuthyrningstanken igen. Och det är sällan långt från tanke till handling i vårt hus, så några dagar senare hade Thomas redan beställt en uppsättning kajaker för åtta personer, två SUP-brädor och en kajakkärra. Jag i min tur knåpade ihop en enkel första hemsida och två veckor senare hade vi vår första uthyrning.
0 kommentarer

Från glassklet till boksluk.

Det är så lustig känsla när jag ser föräldrarna som jagar barnen på stranden. Föräldrarna avbryts i samtalet stup i kvarten. Jag ser barnet som ska ur vagnen - sen ska det i igen - för att än en gång vilja komma ur. Jag ser glasskletet i ansiktet, på hela handen och på tröjan. Jag ser vagnen som är lastad med alla tänkbara tänk-om-situationer. Jag ser ettåringen som tultar fram med myrsteg och som inte vill hålla handen. Tvååringen som rusar åt helt fel håll och ökar takten när barnet inser att hen jagas.
 
 
 
Jag hör frustrationen över övertrötta barn som inte somnar för middagsvila. Sökandet efter dammiga tuttar som ändå inte hittas under sängen. Jag hör det bottenlösa gnället strax innan maten är klar att serveras samtidigt som jag minns Stokkestolar med intorkad mat som man inte orkade skrubba bort. Jag hör om barn som vaknar pisstidigt - långt före föräldrar ska vakna.
 
 
 
 
 
Jag ser mina barn slänga ryggsäcken på ryggen och själva cykla iväg till stranden eller kompisen. Jag hör barn ropa att de kommer hem tjugo över fyra och förvånas fortfarande när de vet vad 21:55 betyder. Jag vaknar förskräckt 08:45 och ser att jag snoozat nästan en timme. Jag sjunker ner i min femte bok för sommaren och byter en stund senare till dagens andra podd. Jag ser barn som steker ägg och kokar gröt vid spisen och sitter på gräsklipparen och tjänar en femma. Jag handlar i lugn och ro och gläds över ifall någon ens någon gång vill följa med till butiken. Jag ser mina barn skratta och livligt diskutera egna juttun med sina kompisar. De bestämmer lektider, jag tittar på från sidan och påbörjar en ny bok.
 
 
Och jag minns hur jag stod i strandkanten och blickade upp mot stranden när föräldrar låg på rygg och vände blad efter blad i sin pocketbok. Eller till och med slumrade en stund. 
3 kommentarer