Här och nu.

 Foto: Camilla Cederberg
 
Han håller min hand när vi går till bilen med diplomet i den andra. Tröjan är smutsig och knäna gröna efter sliden på knäna som inte alls gled lika bra som på tv. Håret i tinningarna hänger i svettiga stripor och rösten är ivrig och glad efter att ha fått avsluta sista speldagen med två vinster. För varje gång bollen går i mål fortnitedansar han i pur glädje och åtta sjuåriga killar som alla springer på samma boll är ett rent nöje att titta på.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Mina pioner blommar i cerise och ljusrosa. Sommarblommorna är uttorkade sedan länge men jag njuter en stund i solen med ljudboken i öronen. Vi spelar spel på Heidis terrass med utsikt över det glittrande havet och hon steker våfflor till alla som vill ha, före vi cyklar hem för att sova. Jag pajar hår och blir i gengäld krafsad på ryggen av barn som fyller upp den tomma sängplatsen.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Vi äter vattenmelon och jag frågar om jag ska köpa åtta, nio eller tio. Ta åtminstone tio, säger hon och jag hör barnet på fruktavdelningen som frågar av sina mamma varför den där köper så många. Hönsen pickar lyckligt det sista ur innanmätet före det tunna skalet fyller komposten.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Jag sitter på stranden bredvid syrran och vinden är ljummen. Stranden är fylld av stojande barn och ingen verkar bry sig om att klockan. Jag blickar ut över havet och får paddlingsabstinens men saknar min Rynkebycyklande man som inte heller kommer hem ikväll på grund av försenade flyg.
 
Foto: Camilla Cederberg
 
Men jag bokar in folk ända från Muonio och får dela min förtjusning med kända och okända och tänker att fastän det plingar i telefonen hela tiden, att det är ett jobb att må bra av. Och jag är så glad och tacksam att min andning är långsam, att mina ben är brunbrända och att jag blir lite bättre på att finnas just nu varje dag.
1 kommentar