Thailand värmde oss ända in i hjärtat.

För tre år sedan nämnde jag försiktigt min önskan om att resa bort till ett varmare land över julen. Kanske till Thailand. För två år sedan fick jag de andra med mig. För ett år beställde vi biljetterna och började sätta varenda överloppsmynt, varje födelsedagspeng, i spargrisen. Och hela återstoden av hösten, hängde resan som en hägring framför mig.
 
 
Som vi hade längtat efter julaftonsmorgonen! Vi var så trötta och urlakade som man bara kan vara efter en hösttermin i skola och efter att ha roudat julhandeln ända in tills den 23:e på kvällen. Med näppe fick vi våra väskor packade och efter en tidig men värdefull julfrukost med familjen på julaftonsmorgonen, körde vi ner till Helsingfors.
 
 
Flygresan gick bra, såtillvida att Marius och Celine inte sov en endaste sekund trots att klockan var 02 på natten i våra huvuden när vi landade men 08 på morgonen thailändsk tid. Vi hade beställt minibuss från flygfältet och den fem timmar långa bilresan gick sedan mycket smidigt, för då sov vi till all lycka nästan hela vägen.
 
 
Det var svårt att veta vart vi skulle åka vår allra första gång till Thailand - och vem vet när vi kan åka igen - men vårt första stopp kom att bli på ön Koh Chang - alldeles i östra Thailand, nära den kambodjanska gränsen. Från fastlandet till ön tog det ca. 45 minuter med en skruttig färja och från färjfästet åkte vi ytterligare 30 minuter med flaktaxi till vårt första boende.
 
 
Direkt vi kom fram, letade vi efter mat och där och då - när vi halvlåg i sofforna med bordet fullt av mat, löstes alla knutar upp i kroppen. Värmen var obeskrivligt omslutande, maten ljuvligt god och ljuden intensiva, nya, annorlunda! Jag hade inte kunnat föreställa mig att lättnadskänsla skulle kännas så stark och att vardagen skulle rasa av mig så snabbt.
 
 
På Koh Chang frossade vi i frukt! Vi åt smoothies och frukter i alla varianter! Frukten var billig, och en stor bägare med skalad och skuren frukt kostade 50 cent. Vi åt många sådana bägare under våra fem dagar där.
 
 
På Facebook hade jag hittat en rekommendation om en äventyrs- och outdoorguide på Koh Chang. Jag hade därför på förhand bokat en hel äventyrsdag och detta blev familjens gemensamma julklapp. Denna dag kom att bli vår höjdpunkt på hela resan.
 
 
Vår guide Thomas plockade upp oss redan efter åtta på morgonen. Vårt första stopp gick till en organisk elefantfarm där elefanter har fungerat som arbetskraft i mångamånga generationer. Vi var lite skeptiska till elefantbesöket, eftersom vi hört att elefantturismen i Thailand inte är etisk, men på elefantfarmen lärde vi oss mycket om hur elefantnäringen sett ut i Thailand rent historiskt och att dessa elefanter inte levde av turismen, men att familjen behövde turismen för att ha råd att framförallt kunna mata elefanterna.
 
 
Barnen älskade hursomhelst elefantstoppet. Det var stora, mäktiga och vackra djur. Vi fick gå runt och utfodra elefanterna. Vissa tider på dygnet kan man också gå och bada med dem.
 
 
 
 
Efter elefantmatningen bar det av på vandring. Thomas var en alldeles fantastiskt guide och under dagen delade han med sig av mycket kunskap - både gällande naturen och Thailand. Han var engagerad, genuin, och intresserad - han älskade sitt jobb. Han pratade dessutom utmärkt engelska.
 
 
Efter att ha trevat oss fram genom djungelsnåren kom vi sedan fram till vårt pauställe - en avsats i ett vattenfall där vi skulle svalka oss. 
 
 
Barnen fick skjuta pilbåge och det var hysteriskt roligt att försöka pricka elefantbajset.
 
 
 
 
Efter vandringen smakade det gott med lunch som vi åt i byn, i ett fantastiskt mysigt konstnärshem.
 
  
Sen fortsatte vi vidare runt ön, för nästa aktivitet på dagordningen var att paddla. Vi delade på oss i två kajaker och paddlade ut från det lilla fiskeläget, rakt in i mangroveskogens naturliga kanaler.
 
 
 
Barnen och guiden lekte Skogsmulle, gjorde en miljögärning och plockade allt skräp de hittade längs kanalerna.
 
 
Jag njöt av det exotiska att paddla i den vildvuxna skogen.
 
 
Och inte efter det slutade dagen heller, utan Thomas tog oss ytterligare till en gammal, lokal fiskeby där vi gick på café och fick kika in i lokalbefolkningens vardag. Guiden berättade hur han med sina guidningar och samarbeten lyckats bygga upp turistverksamhet (t.ex. paddlingsföretaget) och restauranger för många familjer - och för en gångs skull kändes det som om rätt folk fick ta del av våra turistpengar. Ändå var det fortfarande en mycket förmånlig dag i våra ögon mätt, speciellt med tanke på att vi skjutsades tillbaka till boendet först 10 timmar senare.
 
 
Efter ytterligare någon dag med mycket sim, frukt och god mat, packade vi ihop våra saker för att ta oss vidare till följande ö med båt. Koh Mak beskrevs som lugnets ö - och det levde den verkligen upp till. När vi, sammanlagt 13 personer hoppade av vid piren blev receptionisten som ringde till de olika resorterna för att vi skulle plockas upp, hyperstressad - för där var "milloins of people". Även om ön mer eller mindre lär ha varit fullbokad, var det glest mellan människorna. Det var dött som i graven efter åtta om kvällarna och vi sov många, långa nätter under resan.
 
 
 
 
 
På ön fast det nästan inga bilar. Och inga backar. Om trafiken på Koh Chang var fullständigt galen, var den raka motsatsen på Koh Mak, och vi fick hyra en egen tuktuk av hotellet för att ta oss fram. Ön var inte mer än 4 x 2 kvadratkilometer stor, men den gav oss ändå möjlighet att åka till olika ställen för att simma, äta och handla frukt.
 
 
Vi hade gjort en fullträff vid val av resort och jag tror vi bodde vi öns finaste strand. Det var katalogvyer så långt ögonen kunde nå och vi hade bara några meter till havet från vårt hus.
 
 
 
Det var avkoppling i allra högsta grad och barnen trivdes stort i varandras sällskap. Vi läste mest böcker, promenerade, simmade och åt god mat. Det enda negativa var att det fanns maneter i vattnet. Det var en fullständig överraskning att det kunde finnas maneter, och även om det varnades för maneter på skyltar vid stranden, så avfärdades vår rädsla av hotellpersonalen. Men efter att en person vid vår strand (faktiskt från ett finlandssvenskt sällskap) blev stungen blev vi medvetna om risken, och efter att Sindre nästan hoppat på en stor manet dagen efter, vågade vi inte simma längre utanför de nät som satts ut på vissa ställen. Till all lycka fanns ett stort nät bara en bit bort och där hängde vi resten av våra dagar på Koh Mak (och vi såg lyckligvis inte någon fler manet).
 
 
 
Vi testade lite olika stränder, men konstaterade att vår egen var finast.
 
 
Efter fyra nätter på Koh Mak tog vi åter vårt pick och pack och fortsatte med speedboat till Koh Kood. Här delade vi på oss igen i två olika bungalows (det var ganska svårt att hitta boende för alla fem, vilket gjorde att vi var tvungna att bo i två olika hus) - vi i en koja och barnen i den andra. Jag har fotograferat väldigt lite under resan och de flesta bilder har jag tagit med telefonen, men vi bodde alldeles intill en flod med fri tillgång till kajaker - och därför paddlade vi speciellt mycket på den ön.
 
 
Vattnet vid Koh Kood var HELT FANTASTISKT och jag undrar om vattnet någonsin kan bli mer kristallklart än vad det var där. Där hade man inte heller siktat maneter och det fanns inga varningar, så vi simmade med en mycket tryggare och säkrare känsla igen. Stränderna var långgrunda och vi simmade timtals varje dag. Vi bodde på gångavstånd från en stor strand, men paddlade en dag till en annan fin strand där vi var helt ensamma.
 
 
Ett par gången under Koh Kood-dagarna paddlade vi även upp längs floden och simmade i ett vattenfall.
 
 
Och en annan dag gjorde vi en utflykt till en ny fiskeby - helt byggd på pålar. Det var helt orimligt för mig att förstå att man kan bo på det där viset - bland skrangliga bryggor och öppna skjul. Där lekte och cyklade barnen på smala spångar, fiskade och levde ett liv totalt olikt vårt eget.
 
 
Och där någonstans började vi längta hem. Vi var brunbrända, utsövda och fullständigt bortkopplade från vår vardag. Utan klockor och utan 'vänta' (eller njae - att vänta på maten var ofta tålamodsprövande) - i stället hade vi både ork och tid att engagera oss i barnen. Vi klarade oss helt utan magproblem och andra sjukor, trots att det tog emot att äta lite ibland - det var ju inte direkt samma hygien som man är vad vid hemma. Men vi älskade alla den thailändska maten och vi njöt av att kunna äta utan att bli ruinerade (har ju barn som smäller in en vuxenportion utan att blinka - kunde alltså t.o.m köpa två åt de hungriga). Vi var mycket nöjda med val av resmål, och de tre öarna var fullständigt olika varandra.
 
 
Så med en katamarantur på ca. 90 minuter tog vi oss tillbaka till fastlandet och efter en sex timmars busstur landade vi i Bangkok på kvällen. Efter ytterligare en natt på hotell, en flygresa till Helsingfors, en 400 kilometers bilresa och en riktigt ordentlig jetlag, brakade vi in i vardagen hårdare än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag föll platt till marken och har sedan hemkomsten bara släckt brinnande bränder. Men ikväll - äntligen, fanns ett par timmar för att omhulda mig av minnen. Inte visste jag hur gott solen och värmen och havet skulle få oss att må.
5 kommentarer