Utflykt: Parra

 
På grund av. Eller TACK VARE mycket jobb hemmavid, ger inte sportlovet oss utrymme för att resa bort. Även om jag känner frihetskänslan som man bara kan känna uppe på ett kalfjäll när jag scrollar mina someflöden, var det ett bra beslut att stanna hemma. Jag har haft en tung arbetsperiod sedan vi kom hem från Thailand och jag var tröttare än på länge när ledigheten tog vid.
 
 
 
Vi bestämde oss därför att utnyttja de sportlovsmöjligheter vi har i vårt närområde i stället - för de är också många. Vi har inte hunnit åka utför alls i vinter, då de flesta helger har varit fyllda av skidtävlingar och annat program och barnen längtade därför stort efter att få sätta brädan och skidorna under fötterna.
 
 
Lite ex tempore, bokade vi således en stuga i Parra häromkvällen. Vi tänkte att det var lagom utflyktigt att sova över; en dag i backen och en dag i spåret. Och det var en riktigt bra deal. Jag for ensam med barnen och det fina var att vara framme vid stugan en timme senare. Det fanns ingen hejd på deras åkande och man behöver aldrig gräma sig över hissbiljetter (eller matportioner) när det gäller dem. De lämnar aldrig något till slumpen och det vore intressant att veta hur många gånger man hinner åka upp och ner i den lilla Parrabacken på åtta timmar. Celines pannben räckte dessutom till att lära sig åka snowboard igår.
 
 
I motsats till gårdagen, sken solen när vi steg upp i morse. Vi hade tänkt skida en rundslinga på närmare 20 kilometer och jag hoppades att den hårda, utlovade nordanvinden inte skulle vara så stark.
 
 
Men temperaturmätaren visade ändå -18 grader när vi begav oss och köldeffekten uppskattades till närmare -30. Spåren var delvis igendrivade från gårdagens snöfall och vi insåg att 20 kilometer nog skulle bli övermäktigt.
 
 
Det var så vackert, så vackert i skogen och jag hade gärna skidat långt längs alla spår som fanns dragna i skogen.
 
 
Men vinden var isande kall och satte vår klädsel på prov. 
 
 
 
Vi hade varm ärtsoppa med oss, men trots att vi hade mycket kläder med oss blev det hastigt kallt. Barnen klarade till all lycka sina händer jättebra tack vare Vilperihandskarna (adlink) - vi har nog varit jättenöjda med dem i det här kalla vädret.
 
 
Efter sex skidade kilometer, beslöt vi oss därför att svänga tillbaka. Den enda person vi mötte i skogen, var spårköraren - som nog tyckte vi var mer än nog galna att ge oss ut på tur. Men barnen är hårt skolade och när Sindre frågade hur länge vi hade varit ut och skidat och jag svarade: i två och en halv timme, kunde han konstatera att vi ju bara hade en halv timme kvar då tills vi hade uppfyllt dagens rörelsedos, heh.
 
 
Sen gick ridån ner när bilen inte startade, utan finns bärgas till Närpes och Thomas fick komma körandes till Parra och hämta oss. Inte utan att det behöver vara en fnurra på tråden allt emellanåt.
 
1 kommentar
MINI-blogi/Elina

Olipas kiva blogi sinulla, ihanan reippaita/liikunnallisia kuvia. Täytyy illalla lasten mentyä nukkumaan palata lukemaan. Aurinkoista viikonloppua!