50 kilometer av upplevelse

 
Skrinnis är en färskvara och efter novembers fina turer, blev det plötsligt stopp på över en månad. Men i helgen började isarna kännas farbara igen - om än bara för ett par dagar då nyårsaftonens utlovade storm och snöfall kommer att förstöra den fina isen. Därför kändes det angeläget att i alla fall få skrinna idag - och det fick jag minnsann!
 
 
Söndagen hade precis ljusnat när jag parkerade bilen vid Kronviks simstrand i Sundom och anslöt till det lilla gäng som redan hade startat i pannlampans sken från Vasa. Jag hade hoppat på en tur i sista stund och visste inte riktigt vad som väntade mig, men det uppskattades att dagen skulle bjuda på 50-70 kilometer - och de andra hade redan samlat 15 kilometer åt sig. Isen var lite skrovlig i början, men den jämnade snart ut sig och vi tryckte fart med benen samtidigt som dagen blev allt ljusare. Det dröjde dock inte länge före vi såg en svart, odefinierbar klump en bit bort och vi svängde en aning norrut för att se om det var en säl som låg på isen. Vi närmade oss försiktigt och vi hann bara dra fram mobiltelefonerna, före sälen kravlade sig fram till kanten och försvann ner i vindbrunnen. Under hela turen kom vi sedan att se små hål med jämna mellanrum, som sälarna skapat för att komma upp till ytan för att andas.
 
 
Vårt första planerade stopp skulle ske vid Gåsgrund - ungefär 20 kilometer från Kronvik, där vi skulle fylla på med energi. Isen var länge jämn och säker, men några kilometer före Gåsgrund blev den sämre och vi blev tvungna att svänga lite söderut och kryssa mellan nyare och äldre is för att ankomma grundet från söder. Det fanns både råkar och stora vindbrunnar, men de syntes mycket tydligt och vi pikade oss fram på de partier där isen var äldre och tjockare. Vi mötte en rödräv som raskt kom springade över isen påväg mot lands och från Vallgrundshållet hade vi länge kunnat se att sjöbevakarnas svävare också var påväg mot Gåsgrund.
 
 
Vi pratade en stund med sjöbevakarna och uppdaterade varandra om isläget från olika håll. De fortsatte sedan västerut och svängde sedan söderut mot Bergö - dit vi också sedan skulle ta sikte.
 
 
 
Vi drack varmt ur termosen och vilade benen en stund på den lilla, vindpinade holmen. Solen hade precis stigit ur förmiddagsdiset och vi spanade mot Bergö som syns i bakgrunden.
 
 
Den fina isen fortsatte efter Gåsgrund och vi fick solen i ansiktet och vinden i ryggen. Vi ackomanjerades av ett vackert sjungande från isen och våra egna, stillsamma skridskoskär. Närmare Bergö bröt dock motorljud igenom och vi mötte svävaren som svängde om hemåt mot Vallgrund igen och det kändes som vi hade fått säker lots ända fram till den norra änden av den stora holmen. Mikael och Janne som är betydligt mer erfarna skridskoåkare än mig, var orsaken till att jag vågade mig ut på isar jag aldrig tidigare skrinnat på. De låg oftast i topp och hade planerat dagens rutt.
 
 
När vi hade skrinnat förbi udden på norra Bergö, förändrades plötsligt isen. På bilden ovan syns tydligt mörkare områden med ny is - men is som ändå var skrinnbar. Ställvis var isen ändå bruten med råkar och vindbrunnar. Ställvis fick vi bara gå med skrinnskorna för att isen packat ihop sig. Vi fick pika och söka oss en väg genom trasslet, men kom snart förbi de svårare områdena och riktigt fin och slät nyis öppnade sig för våra fötter.
 
 
Trots varierande iskvalitet, kände jag aldrig obehag. Dels för att vi har väskorna packade med utrustning, ifall det skulle gå så illa att någon skulle få vattenkänning, men dels för att pikstavarna direkt ger en fingervisning om man kan fortsätta framåt eller om man bör välja en annan väg. Jag var också i gott sällskap av skridskoåkare med betydligt mer erfarenhet än mig. Isen mättes också regelbundet och vi skrinnande inte på tunnare än sju centimeter. I den inre skärgården var isen 15 cm tjock. Isens ljud berättar också särskilt tydligt om man skrinnar in på ett svagare område och här lämnade vi också tydliga mellanrum mellan varje skrinnare.
 
 
Efter Bergö tog vi sikte på Molpe och jag började känna mig hemma. På håll såg vi den gula Bergöfärjan som var på väg över till Bredskär och solen värmde överraskande mycket i ansiktet.
 
 
Förutom ett tunt lager rimfrost på isen, var isen riktigt fin ända in till Molpe. Juldagens töväder smälte nästan all snö och isen var betydligt bättre än i Vasatrakten. Solen stod ännu över trädtopparna och färgade hela världen gul medan iskristallerna på isen gnistrade som en matta av opaler.
 
 
I tystnad skrinnade vi de sista kilometrarna in till Molpe paviljong, fyllda av mindfulness, frisk luft och ett stort lyckorus. Jag stannade klockan på 50 kilometer - 50 njutningsfulla sådana. Thomas mötte upp oss och så körde vi tillbaka mot stan för att hämta bilen och föra hem de andra. Det var trevligare att ta motvinden i bilen.
 
Alla bilder i inlägget är tagna med mobilkamera, antingen av mig eller Mikael Holm
1 kommentar
sofie

Underbart!
Här har isarna knappt och just börjat bära, de mest hugade (och erfarna) åkarna tog de första skären på sötvatten i förrgår.