Utflykt: Västerbotten

Det är redan länge sen påsken. Kanske borde jag bara släppa bloggen och inse att mina bloggande dagar är förbi sedan länge. Men så är den ändå mig så kär. Det finns ju alltid ett hopp om att nästa vecka ju nog måste bli lugnare.
 
Men äntligen blev det skärtorsdag och vi packade bilen full. Att fara på skidresa kräver alldeles absurda arsenaler med utrustning och då packades det ändå inte mer än ett ombyte i klädväg sett till vanliga kläder. Eftersom vi tillbringade sportlovet hemma, hade jag längtat efter att få åka och skida. I år pausade vi ju Hemavan, eftersom vi tyckte att vi inte kunde vara borta en hel vecka från Polkuped, men i stället valde vi Wasalines erbjudande om tre nätter i Lycksele till ett riktigt bra budgetpris. Det blev ändå en bra kompromiss.
 
Efter att vi ankom Umeå körde vi direkt till Tavelsjö, där de har skottat en 8 km lång isbana. Även om solen sken, var vinden bitande kall och vi var så gott som ensamma vid isbanan. I medvinden gled vi fram med väldig fart, medan vi fick kämpa på rejält i motvinden.
 
 
Därefter körde vi en dryg timme till Lycksele. Det var fascinerande mycket snö och mycket långt kvar till våren ännu vid denna tidpunkt. Vi checkade in på hotellet, mixade smoothie på rummet och därefter hoppade Thomas och barnen i poolen medan jag ännu tog mig en skidtur i solnedgången på älven utanför hotellet.
 
 
Vi valade och kvalade länge om vi skulle ta oss till Kittelfjäll eller inte. Det låg ändå cirka 200 kilometer från Lycksele, varav 100 kilometer gick längs små, krokiga vägar. Men vi har kört förbi Kittelfjälls skylt många gånger när vi åkt till Hemavan och var därför lite för nyfikna för att lämna det osett. Därför stod vi och trampade vid hotellets morgonmål redan klockan 06:30 på lördagsmorgonen. Och ändå blev vi en timme sen till öppning.
 
 
Vi visste nog inte riktigt vad som skulle möta oss. På håll såg backarna ganska korta ut och vi undrade om de faktiskt bara hade två liftar. När vi kastade oss ut i första branten, blev vi nog lite förskräckta - backarna liknade inga alls som vi tidigare åkt i. Snart kunde vi dock konstatera att alla pister utom två var svarta och opistade, så det var nog bara att inse att dagen inte skulle handla om avslappnad chillåkning.
 
 
Från kalfjället kastade man sig ner längs fjällsidan och sicksackade in i trädgränsen. Plötsligt hamnade vi in i en ravin och det var med adrenalin vi sökte vägen ner genom den smala halfpipeliknande rampen över gupp, mellan träd och höga snödrivor.
 
 
Vi insåg rätt snabbt att vi inte matchade utrustningen med det övriga folket som var på plats i Kittelfjäll - vi med våra vanliga slalomskidor och Thomas med sin alpina bräda. Jag fick själv känna på en rejäl vurpa, då skidorna körde ner i den lösa snön och jag flög med huvudet före in i ett träd. Jag klarade mig till all lycka med blotta förskräckelsen, en pisksnärt i ryggen och en skråma på hjälmen.
 
 
Jag var ändå så glad att vi for till Kittelfjäll. För det var svinkul skidåkning och efter att bara åkt med barnen i många år, kändes det som om jag själv utmanades rejält. Jag vågade t.ex. inte åka i den allra största ravinen Storgrova, utan höll mig till den mindre (men ändå stora!) Lillgrova. Marius å sin sida kastade sig ner för ravinbranten utan att blinka och mitt hjärta flög upp i halsgropen då jag bara såg en liten prick försvinna i huisig fart bortom synhåll. Men Kittelfjäll var en riktigt hälftig upplevelse! Har någon av er varit dit?
 
 
 
Vi tillbringade hela lördagen i Kittelfjäll men vaknade åter till en fantastiskt fin söndag - om än med träningsvärk och trötta ben. Vi hade letat upp ett skogsskidspår och begav oss iväg redan efter niotiden på förmiddagen. Även här var vi nästintill ensamma och solen värmde varmt redan tidigt.
 
 
Sindre vände lite tidigare, men vi andra skrapade ihop 16 kilometer innan vi for tillbaka till hotellet och åt lunch. Någon (alltså jag) hade nämligen glömt gasbrännaren till trangiaköket hemma och det blev inte mycket till matlagning, trots att jag hade packat ett flertal måltider med oss.
 
 
Efter lunchen drog vi direkt vidare till Lyckseles egen skidbacke, Bocksliden. Backen låg helt i solgasset och i lä från vinden och det blev därför varmt som i en gryta. Celine gnatade på med sin snowboard och pojkarna nöjer sig med vilken backe som helst, bara det finns några hoppor att flyga i.
 
 
 
Vi nötte backarna ända tills de stängde på eftermiddagen och orkade ännu på kvällen både simma och gå en promenad på isen.
 
 
På måndag morgon, det vill säga annandag påsk, var det sedan dags att plocka ihop våra pinaler igen. Vi dividerade om hur vi skulle tillbringa vår dag före båten skulle lämna Holmsund på kvällen och beslöt att köra via Tavelsjö igen på hemvägen. Dimslöjorna och morgonkylan hängde ännu kvar efter natten när vi kom till Tavelsjö och de första skrinnkilometrarna var helt magiska i morgonsolen före solen krigade sig fram helt.
 
 
Isen var tyvärr inte längre den bästa - speciellt inte för vanliga hockare. Med mina långfärdsskridskor fungerade dock riktigt bra.
 
 
 
 
 
Efter ett varv på skridskor, bytte jag och Thomas ännu till skidorna och stakade ytterligare ett varv. Därefter körde vi vidare till Umeå, åt indiskt på barnens begäran, strövade en stund i centrum och gjorde Avion på en halvtimme. Fyllda och glada med sådant som bara gör att man mår bra.
 
 
 
 
0 kommentarer