Microäventyr: Fäboda-Pörkenäs

 
Ju äldre barnen blir, desto svårare är det att komma i väg. Är det inte kalas, är det någon annan helg- eller idrottsaktivitet. Eller så har vi lovat bort oss på marknad flera månader tidigare. I tre veckor har vi försökt komma oss iväg för att vandra, men varje helg har det dykt upp förhinder. Men i lördags var vi fast beslutna om att äntligen slippa ut i skogen.
 
 
Vi stod utan vandringsplan in i det sista, men efter tips på Facebook stod våra val mellan Fäboda i Jakobstad och Öja i Karleby. Valet föll denna gång på Fäboda-Pörkenäs-vandringsled.
 
 
Det var precis som att släppa ut korna på grönbete. Det var idel tjut och barnen sprang långt i förväg trots väskorna på ryggen. Med ens var de bästa vänner och det eviga bråkandet var som bortblåst.
 
 
 
 
Plötsligt fungerade trädrötterna som trampetter, ruttna stubbar såg ut som glada grisar, vi undersökte hattifnattsvampar och kramade nakna träd. Och det allra bästa var att vi föräldar också hade tid att plocka blåbär att stoppa i munnen med täta mellanrum, undersöka om alla gula svampar var kantareller samt reda ut miljoner funderingar om hur det var när vi var små
 
 
Vi vandrade ganska exakt 20 kilometer med tio kilometer varje dag. Det var en lätt match på lördagen, medan orken började tryta på slutet för sexåringen under den andra dagen. I sina väskor hade de sina egna kläder och ett liggerunderlag eller en sovsäck.
 
 
På lördagen var det oerhört lugnt i skogen och vi såg inte fler än tre personer. En kvinna stannade och pratade en god stund med oss längs leden och Österbotten är ju inte större än att vi kunde koppla ihop en rad gemensamma bekanta. Hon tipsade oss om övernattningsplats och döm vår förvåning när både hon och hennes man dök upp vid vårt läger senare på kvällen med nystekta bananplättar, blåbär, choklad och ved. Det var en fin gest som värmde mycket!
 
 
Precis innan mörket föll, fanns det ännu energi för ett kvällsdopp i det iskalla men spegelblanka havet.
 
 
Sen satt vi länge framför brasan i pannlampornas sken och poppade popcorn i trangian.
 
 
Thomas hade redan rest tältet på kvällen före vi bestämde oss för att ändå övernatta i vindskyddet, under bar himmel. Vi rymdes precis in på trädäcket och det blev en varm och skön natt, då ingen frös. Och under natten sprack molntäcket upp och jag låg en god stund och tittade på stjärnorna under natten.
 
 
På söndagen blev ju vädret helt fantastiskt vackert och jag vi fick vandra över glesa tallmoar och på mjuka, barrbeklädda stigar - som jag älskar så.
 
 
Strax innan vi kom tillbaka till bilarna, åt vi en sen lunch på klipphällarna. Vattnet blev ett litet gissel för oss, då vi trodde att vi skulle klara oss på 6,6 liter - vilket vi bar med oss från start. Vi konstaterade dock snabbt att vi hade alldeles för litet med oss, men lyckades fylla på med ytterligare 3 liter vid en av lägergårdarna. Till sista lunchen fick Thomas hämta ytterligare 1,5 liter vatten från bilen för att vi överhuvudtaget skulle dricka till maten och man underskattar verkligen mängden vatten vi använder i vardagen. Vi hade egentligen behövt minst 12 liter med oss, vilket redan är en ganska stor del i packningen.
 
 
Men det var verkligen lunch with a view även om vi var långtifrån ensamma längre vid Fäbodastränderna denna söndag. Det blev ett oerhört lyckat och värdefullt veckoslut även om det inte kostade oss mer än bränslet till Jakobstad. Nu känns det som om vi får lön för all möda när vi släpat runt på barnen i skogen sedan de var bebisar - för just nu njuter vi alla stort av friluftslivet. För omväxlingsskull filmade jag en hel del småklipp i helgen, som jag klippte ihop till en liten video nedan.
 
3 kommentarer

När jag gjorde mitt första traillopp.

Förra helgen fick vi en ny upplevelse. För ett år sen anmälde vi oss (tillsammans Frödings) till Höga Kusten Trail - med en tanke om att äventyret låg långt framför oss. I min idévärld skulle jag löpa och träna mycket inför det 43 kilometer långa loppet. Jag skulle springa i skogen och uppför Öjbergsbacken. I idévärlden fanns det oändligt mycket tid att förbereda och motivera sig.
 
Plötsligt var det slutet av augusti. Jag hade varken trailskor (inte nödvändigt såklart, men greppar mycket bättre i terräng) eller löpväska. Ännu värre var att jag inte hade löpt, sprungit i skog och än mindre tränat i Öjbergsbacken. Jag hade mest paddlat och med överkroppsstyrka gör man inte så mycket när man ska göra ett maratonlopp i skogen. Men jag snabbhandlade springskor som jag gick in i jobbet och lånade löpväska av en kollega. Sen bar det av till Sverige.
 
 
Jag var rejält nervös före starten. Trots att jag har en aktiv livsstil och en stark idrottsbakggrund, så är det trots allt över 10 år sedan jag tränade regelbundet - och kondition är ju färskvara! Jag har har dessutom haft lite bekymmer med en ond känning i höften och i knät och jag var rädd att jag skulle få dras med dessa smärtor under loppet. Därför kände jag att jag ville ha stavgångsstavar med, även om det inte var särskilt många andra som hade sådana med (dock hade de varit dyrsålda i slutet av loppet). I min värld skulle loppet bli en rejäl utmaning och det längsta jag någonsin skulle springa. Eller gå. Folk sa ju att terrängen var tuff - och att loppet kanske är Sveriges tuffaste. Jag skulle nog snabbvandra.
  
 
 
 
Morgonen var kylig och krispig när starten gick. Morgonsolen trängde fram genom grantopparna när vi lunkade iväg in mot Skuleskogens nationalpark och folk småpratade glatt i ledet. Det var alldeles vindstilla och känslan var mycket positiv - det skulle bli en bra dag. Thomas hade en förhoppning om att orka loppet i ett högre tempo och sprang iväg ensam. Jag, Anna och Jens hade bestämt att vi skulle hållas ihop och hålla ett makligt tempo med tid för både fotografering och ordentliga pauser när vi kände att vi behövde det. 
 
 
Första tio gick av bara farten. Det var lätt, det gick snabbt och var alltigenom enkla kilometrar. Vi joggade på ett långt led uppe över kala hällar och spångar nere i skogen. Solen värmde och känslan var mycket god - kanske det här ändå inte skulle bli ett så stort problem. Följande tjugo gick också smärtfritt. Vi fyllde på vätska i bäcken och snacksade med jämna mellanrum. På klipporna satt människor och hejade och spelade feelismusik med hög volym. I möten med andra löpare var det highfive, glada leenden och en massa pepp.

 

 
Efter tjugofem började det så småningom bli tyngre. Det var inte längre lika mycket prat i leden och det var inte längre lockande att springa uppför, men vi gnatade på och väntade på att klockan skulle visa trettio. Då hade vi varit ute i över fem timmar och musklerna började med all rätt bli slitna. Det krävdes också mer fokus då terrängen var mycket stenig och det gällde att stiga rätt mellan blocken för att inte falla. Under de sista åtta var inte känslan särskilt pigg och skön längre.  Vi skulle upp, ner och upp en gång till för Skuleberget, och det blev långa och dryga kilometrar. I skogen satt ett stort gäng pensionärer och hurrade för varje löpare som kom förbi. Detta var nog det mest positiva lopp jag någonsin deltagit i.
 
 
På slutet var det i stället Annas knä som började trilska och slutet blev onödigt mödosamt för henne. Men med eftermiddagssolen i ansiktet och påhejade av andra medlöpare kämpade vi oss uppför den sista slalombacken - och klarade åttatimmarsgränsen, en hel timme tidigare än vad vi hade pratat om före starten. Även om tiden inte spelade roll överhuvudtaget - för det här var första loppet jag deltagit i där tidsprestation hade noll betydelse. Mest kände jag en stolt känsla över att kroppen orkat ta mig utan smärta genom hela loppet trots att den var rätt otränat. Dessutom kände jag bara glädje över den tokiga utmaningen och jag hade bara njutit av det fina vädret och de fina vyerna. Det var precis så härligt som videon här under låter återspegla.
 
 
Dagarna efter var dock min kropp inte fullt lika smärtfri. I tre dagar linkade jag fram med varje steg av stön före träningsvärken släppte taget om mina ben. Men nu förstod jag också vad tjusningen med traillöpning är.
 
 
Vid 1,31 syns t.o.m jag en tiondelssekund på bild.
0 kommentarer