När jag gjorde mitt första traillopp.

Förra helgen fick vi en ny upplevelse. För ett år sen anmälde vi oss (tillsammans Frödings) till Höga Kusten Trail - med en tanke om att äventyret låg långt framför oss. I min idévärld skulle jag löpa och träna mycket inför det 43 kilometer långa loppet. Jag skulle springa i skogen och uppför Öjbergsbacken. I idévärlden fanns det oändligt mycket tid att förbereda och motivera sig.
 
Plötsligt var det slutet av augusti. Jag hade varken trailskor (inte nödvändigt såklart, men greppar mycket bättre i terräng) eller löpväska. Ännu värre var att jag inte hade löpt, sprungit i skog och än mindre tränat i Öjbergsbacken. Jag hade mest paddlat och med överkroppsstyrka gör man inte så mycket när man ska göra ett maratonlopp i skogen. Men jag snabbhandlade springskor som jag gick in i jobbet och lånade löpväska av en kollega. Sen bar det av till Sverige.
 
 
Jag var rejält nervös före starten. Trots att jag har en aktiv livsstil och en stark idrottsbakggrund, så är det trots allt över 10 år sedan jag tränade regelbundet - och kondition är ju färskvara! Jag har har dessutom haft lite bekymmer med en ond känning i höften och i knät och jag var rädd att jag skulle få dras med dessa smärtor under loppet. Därför kände jag att jag ville ha stavgångsstavar med, även om det inte var särskilt många andra som hade sådana med (dock hade de varit dyrsålda i slutet av loppet). I min värld skulle loppet bli en rejäl utmaning och det längsta jag någonsin skulle springa. Eller gå. Folk sa ju att terrängen var tuff - och att loppet kanske är Sveriges tuffaste. Jag skulle nog snabbvandra.
  
 
 
 
Morgonen var kylig och krispig när starten gick. Morgonsolen trängde fram genom grantopparna när vi lunkade iväg in mot Skuleskogens nationalpark och folk småpratade glatt i ledet. Det var alldeles vindstilla och känslan var mycket positiv - det skulle bli en bra dag. Thomas hade en förhoppning om att orka loppet i ett högre tempo och sprang iväg ensam. Jag, Anna och Jens hade bestämt att vi skulle hållas ihop och hålla ett makligt tempo med tid för både fotografering och ordentliga pauser när vi kände att vi behövde det. 
 
 
Första tio gick av bara farten. Det var lätt, det gick snabbt och var alltigenom enkla kilometrar. Vi joggade på ett långt led uppe över kala hällar och spångar nere i skogen. Solen värmde och känslan var mycket god - kanske det här ändå inte skulle bli ett så stort problem. Följande tjugo gick också smärtfritt. Vi fyllde på vätska i bäcken och snacksade med jämna mellanrum. På klipporna satt människor och hejade och spelade feelismusik med hög volym. I möten med andra löpare var det highfive, glada leenden och en massa pepp.

 

 
Efter tjugofem började det så småningom bli tyngre. Det var inte längre lika mycket prat i leden och det var inte längre lockande att springa uppför, men vi gnatade på och väntade på att klockan skulle visa trettio. Då hade vi varit ute i över fem timmar och musklerna började med all rätt bli slitna. Det krävdes också mer fokus då terrängen var mycket stenig och det gällde att stiga rätt mellan blocken för att inte falla. Under de sista åtta var inte känslan särskilt pigg och skön längre.  Vi skulle upp, ner och upp en gång till för Skuleberget, och det blev långa och dryga kilometrar. I skogen satt ett stort gäng pensionärer och hurrade för varje löpare som kom förbi. Detta var nog det mest positiva lopp jag någonsin deltagit i.
 
 
På slutet var det i stället Annas knä som började trilska och slutet blev onödigt mödosamt för henne. Men med eftermiddagssolen i ansiktet och påhejade av andra medlöpare kämpade vi oss uppför den sista slalombacken - och klarade åttatimmarsgränsen, en hel timme tidigare än vad vi hade pratat om före starten. Även om tiden inte spelade roll överhuvudtaget - för det här var första loppet jag deltagit i där tidsprestation hade noll betydelse. Mest kände jag en stolt känsla över att kroppen orkat ta mig utan smärta genom hela loppet trots att den var rätt otränat. Dessutom kände jag bara glädje över den tokiga utmaningen och jag hade bara njutit av det fina vädret och de fina vyerna. Det var precis så härligt som videon här under låter återspegla.
 
 
Dagarna efter var dock min kropp inte fullt lika smärtfri. I tre dagar linkade jag fram med varje steg av stön före träningsvärken släppte taget om mina ben. Men nu förstod jag också vad tjusningen med traillöpning är.
 
 
Vid 1,31 syns t.o.m jag en tiondelssekund på bild.
0 kommentarer