Uleåborg tur och retur.

 
Två dagar senare blev det höstlov för dessa tre också. Jag var hemskt sugen på utflykt, men Thomas hade bokat in många massagekunder i slutet av veckan och så skulle ju nätbutiken skötas. Jag klickade därför fram Finlandskartan och spånade. Vi har ju besökt ett stort antal orter i landet tack vare idrotten - även om det mest handlat om skidspår och idrottsplaner. En stad som jag dock bara besökt i genomfart och i jobbets tecken, var Uleåborg. Uleåborg låg också inom rimligt avstånd för att klara oss på en bränsletank och eftersom jag gärna utflyktar med budgetutmaningar, tänkte jag att vi kanske skulle klara oss på 150 euro utöver bränslet och maten.
 
 
På tisdag kväll förberedde jag med både reskost, lunch och mellanmål. Och en massa kläder. Och sen körde vi iväg på utflykt, barnen och jag.
 
 
Vårt första stopp skedde i Karleby. Vi hade skateboardar i bakluckan och hittade en fin skatepark där vi gjorde av med den första energin.
 
 
 
Därefter körde vi vidare mot Lochteå. Lochteå är en typiskt genomfartsort som sällan väcker någon större uppmärksamhet, men nu hade vi ingen brådska och vi vek av mot samhället och körde ut till Vattaja och Ohtakari, som är ett sanddynsområde.
 
 
Stranden sträckte sig lång och enslig. Vi gick en naturstig kring holmen och spanade ut över Bottenviken från fågeltornet. Vi såg bara ett fåtal människor och vinden blåste kall från havet.
 
 
I utkikstornet spanade vi ut över de små sommarstugorna som stod tätt intill varandra på den vindpiskade holmen med Sverige som nästa anhalt.
 
 
Före vi körde vidare, åt vi en värmande soppa gjord på butternutpumpa. Mattermos är ett tacksamt alternativ på hösten, då det blir kallt på bara några minuter när man stannar. Då är det enkelt och skönt att bara kunna hälla upp varm mat.
 
 
Vi kom fram till Uleåborg rätt sent på eftermiddagen. Vi stannade i centrum och barnen var lyriska över mängden Pokémons som fanns överallt. De samlade bollar och levlade upp sig och blablabla. De strider ju som tuppar här hemma från morgon till kväll, men så fort vi entrar neutral mark förändras deras förhållande till varandra och de blir plötsligt varandras bästisar.
 
 
Vi hittade en lekpark strax intill centrum och jag njöt av deras iver och glädje i en karusellgunga. Det hann bli mörkt innan vi började gå tillbaka mot bilen för att köra till boendet, men nyfiken på Uleåborgs restaurangutbud klickade jag mig in på Tripadvisor där jag hittade en mexikansk restaurang som jag inte kunde gå obemärkt förbi. De hade ett jättebra utbud av glutenfri och vegansk mat, och vi beställde in tre olika rätter som vi delade på till kvällsmål. Tack vare att ungarna äter precis vad som helst, är det kul att gå på restaurang med dem (även om vi föredrar buffé i det avseendet att de kan äta sig mätta, då en vanlig vuxenportion sällan räcker till).
 
 
Vi började torsdagen med att besöka vetenskapscentret Tietomaa. Det var väl värt ett besök. Vi tillbringade fyra och en halv timme vid centret och hade inte ens hunnit se och göra allt under den tiden. Dessutom kostade inte besöket oss mer än sammanlagt 43 euro och detta tyckte jag var en mycket överkomplig summa. Barnen var också i precis rätt ålder, även om jag hade önskat att de inte skulle rusa på alla 150 stationer med samma utrop: "MAMMAAA, VAD SKA VI GÖRA HÄR DÅ"??!
 
 
Klockan var alltså redan framemot tre på eftermiddagen när vi lämnade Tietomaa. Vi var både trötta och hungriga och styrde därför kosan en bit bort från Uleåborg. Vi hade siktet inställt på Koitelinkoski i Kiiminki, som skulle vara ett populärt rekreationsområde. Och det kan jag tro att det är! Det var som en motorväg av stigar och eldplatser, men till all lycka var det inte fler än ett par, tre bilar på den väldiga parkeringsplatsen.
 
 
För jag njuter ju helst av platser där det är så få människor som möjligt. Och det har verkligen varit få människor i rörelse dessa dagar. Tietomaa var jättelugnt, Uleåborg centrum var jättelugnt och lekparken var fullkomligen folktom.
 
 
Eftermiddagen var sval, men till all lycka hjälpte solen till att värma oss medan vi lagade en quinoa- och linsgryta med kokos och tomat.
 
 
 
 
Marius kastade och blev av med två drag. Och ett annat barn plumsade i. (Inte så svårt att gissa vilket.)
 
 
Vi vandrade runt bland på alla småholmar som hade bildats i forsmönstret, ända tills mörket föll.
 
 
Då gjorde vi helt om och körde till Ideapark och köpte ett antal nya, hela byxor åt ungarna. Kan inte förstå hur någon kan slita ut byxor såsom de våra gör just nu. Det handlar inte om ett eller två hål per byxpar utan snarare om fem.
 
 
Vi skulle egentligen bara stanna en natt och starta hemåt på torsdagskvällen. Men det kändes som om vi ännu hade mycket osett i Uleåborg, så jag dealade till mig en billig natt till på vårt boende. Jag rekommenderar för övrigt Nallikari stugby å det varmaste också. Jättefräscha, välutrustade stugor till bra priser. Jättevänlig och -hjälpsam personal samt jätterent och -städat område. (Och på stranden fanns ett superstort klätternät med fyra toppar som barnen älskade.)
 
Jag hade läst mycket gott om Hailuoto och ville alltså också besöka Finlands femte största ö som låg utanför Uleåborg. Men vi vaknade till ett blött snöfall imorse och vägen ut till Hailuoto kändes lång. Vi körde först en dryg halvtimme från Uleåborg till färjfästet. Därefter väntade vi 20 minuter på färjan för att sedan åka en halvtimme med färjan över till Hailuoto. Sen tog det ytterligare en halvtimme att köra över holmen till andra sidan, eftersom det var Marjaniemi fyr som var vårt mål för dagen.
 
 
Väl framme mötte oss en fullkomligt grå fiskeby som låg helt i dvala. Jag tvivlar inte på att Marjaniemi är en riktig sommarpärla, men det var med en viss besvikelse vi började vandra längs de hala spångarna med regnet piskandets i ansiktet. Vi vek av på en blöt naturstig, men barnen hittade till all lycka på nån sorts tafattlek och kilometrarna fram till rastplatsen gick fort. Jag tackade mig själv att jag hade värmt ärtsoppan i stugan på morgonen, så lunchen gick snabbt och smidigt före vi kunde gå vidare.
 
 
Vi vandrade en runda på cirka. sex kilometer före vi kom tillbaka till de små, gamla fiskestugorna som låg tätt kring fyren. Hotellet och naturutställningen var vinterstängda, så också kaféerna och souvernirbutiken, men i ett av husen lyste det och vi gick förvånat in i den öppna restaurangen. Barnen värmde sig med en kopp varm kakao, före vi kände oss färdiga att sätta oss i bilen för att köra hem igen, efter en riktigt fin utflykt tillsammans.
2 kommentarer
Anonym

Fullkomligt älskar att läsa om era utflykter och upptäcktsfärder!
Kikar in då och då men förstår att du inte hinner med bloggen i någon särskild utsträckning. Ha en fin höst. Bästa hälsningar från en trogen läsare som hängt med länge //Charlotte

Anonym

Fullkomligt älskar att läsa om era utflykter och upptäcktsfärder!
Kikar in då och då men förstår att du inte hinner med bloggen i någon särskild utsträckning. Ha en fin höst. Bästa hälsningar från en trogen läsare som hängt med länge //Charlotte