Lång väg till minimalism.

Jag har en period med svinmycket undervisning nu. Och till varje dag adderas ytterligare av ett möte, en fortbildning eller någon annan skolidrottsrelaterad happening. I veckan syltade jag in efter klockan 18 alla kvällar utom fredag och kvar av mig fanns inte så mycket annat än en trasa. Det är denna period jag också tycker är tyngst att köra. Det är mörkt på morgnarna och det är mörkt på kvällarna. Det är svårt att avgöra om den blänkande vägbanan är blixthal eller bara våt. Mina ögon är tvungna att vandra från sida till sida för att ens försöka vara beredd på älgar eller svarta människor som plötsligt bara dyker upp vid vägkanten och skrämmer en. Och så är mitt huvud proppfullt av studsande bollar och ivrigt skrik som ekat mellan väggarna i den stora salen under dagen.
 
Men vi har medvetet minskat programmet i våra helger den här hösten. Även om jag älskar att ränna runt på det ena och andra, har jag (till all lycka) ändå lärt mig något av min sjukdomsperiod. Under veckorna orkar jag inte heller vika kläder, tvätta undan tvättkorgen, jaga strumpor under soffan, tömma köksbordet, tjata om de förbannade legobitarna, plocka in skor i skohyllan och tvätta tandkräm ur tvättfatet. Och eftersom det bara verkar vara mina ögon som ser hur sakerna vandrar över en större och större yta, har jag längtat efter lördag morgon när jag med lite ny energi kan ta mig an oredan. För även om jag upplever mig trött efter en arbetsdag, är detta inte samma förödande trötthet som jag drogs med när jag var som sjuk och som slog ut mig fullständigt. Varje dag vaknar jag med ny energi, ny tillförsikt och ny inspiration.
 
Och ny inspiration och en spark i baken fick jag att rensa och städa, när jag tipsades om bloggen Minimalisterna (då jag i ett tidigare skede förbarmade mig över vår rumsbrist). Jag upplever ju oss inte trångbodda för vi har ju ändå dryga 90 kvadratmeter att förvalta - men vi har trots allt bara ett och ett halvt barnrum som vi inte vet hur barnen tar sig an när de närmar sig tonåringar. Och hela vårt företag styrs ju från skrivbordet som finns placerat i klädhörnet i vardagsrummet som sväljer alla barnens kläder. Och varje höst saknar jag grovköket för att kunna hänga upp sandiga utebyxor med droppande byxben och olika grader av våta vantar. Så visst kan jag önska mig lite flera kvadratmetrar ändå.
 
Den ena lilla kammaren som Celine just nu förfogar över. Insynen har hon löst med en filt över öppningen. Rummet slutar typ där jag står och tar bilden.
 
Lika provocerad blev jag över familjen som lever i en höghuslägenhet (ingen risk att dra in hönsskit i hallen m.a.o) i Stockholm med två pyttebarn utan några större intressen och behov. Att ha en capsule wardrobe med sammanlagt ett trettital plagg känns som fjärran till månen, när jag vissa dagar klär mig i hälften av antalet (och då pratar vi bara mina arbetskläder) och har ytterligare fem i min ombytesväska. Och lådorna innanför dörren som sväljer barnens sportdräkter, fotiskläder, skidvästar, träningstajts i all oändlighet fyller ett så mycket större behov än en ettårings behov av tre bodys och ett par byxor. Deras lägenhet är fullständigt clean från småpryttel och smålego har ännu inte gjort entré i deras hem.
 
Samtidigt är jag ju inte dummare än att jag förstår att man måste utgå från sitt eget behov av saker - och ju äldre barn, desto mindre möjlighet att bestämma över andras saker. Dessutom är ju förutsättningarna olika beroende på boendeform, intressen och behov. Minimalisternas blogg fick mig ändå att ta tag i rensandet - för trots att jag inte tycker att vi har så himla mycket onödigheter i vårt hem, har vi ändå för mycket småtjafs som dräller längs bänkarna och golven, för att kunna hålla vardaglig ordning. Och även om jag är motsatsen till pedant och ordningssam, så äter det mindre energi av mig när jag inte behöver leta fram bordet när man ska äta eller ständigt behöva leta efter saker i oredan.
 
 
Så den här helgen och förra, har jag rensat, rensat och rensat. Fört burkar, papper och glas till ekopunkten, slängt papper och krafs, skänkt hela kläder till UFF och kastat de mest söndriga (de lite söndriga kan man ju använda än). Jag har tvättat täcken och kuddar Jag har tömt många skåputrymmen, för att kunna fylla dem igen med saker som mest legat framme och  på så sätt göra det mer lättstädat hemma. Men jag har lång väg att gå ännu.
 
 
 
Igår hittade jag ändå golvet i barnens rum och den ena barnsängen fick flytta ut till förmån för en ny säng i vanlig storlek. Och medan jag ägnade hela lördagen åt att städa på vinden, förföll hela nedre våningen under tiden. Jag undrar hur få saker man ska äga för att det inte städning ska vara ett enda, hopplöst ekorrhjul.
2 kommentarer
Johanna

Det samma undrar ja städar i ett på helgen men känns inte som att man nånsin hinner sitta ner och njuta av att det är städat för ungarna drar fram snabbare än jag hinner plocka

Sarah

Håller fullt med barn o städ problematiken. Tycker ni verkligen lyckats optimera era kvadrater praktiskt o fint!