Det handlar inte bara om att vara dum.

Jag hade tänkt hålla mig från silverdebatten, men jag kan inte släppa den utan att kommentera den. Observera redan i det här skedet att min text inte får kopieras, skärmdumpas eller citeras i något sammanhang. Egentligen har Amanda och Jasmine sagt det på ett mycket bra sätt redan, men jag vill ändå inflika att fördummande och icke konstruktiva kommentarer inte kommer att godkännas. Vad jag uttrycker som privatperson, har inte heller att göra något med min yrkesroll. I min profession gör jag det som förväntas av mig.
 
Jag använder alltså kolloidalt silver. Vi använder kolloidalt silver. Och även om jag försöker skaka av mig känslan som klängt sig fast i nackskinnet de senaste dagarna, är det svårt att skaka av sig olusten. Jag tänkte och försökte låta hela debatten ligga okommenterad men nu sitter jag ändå här med mitt inlägg.
 
För några år sedan kunde jag ha varit den som tänkte hur man i hela himmelriket kan bruka något som kolloidalt silver. Jag åt gladeligen all medicin som föreskrevs mig utan att reflektera och blinka. Jag avfärdade homeopati som som skojeri och kröp i stället till läkaren och bad på mina bara knän om att få mer kortison.
 
Tills jag blev sjuk. Tills jag stod i skridskorinken och höll fast mig i sargen och tappade orden jag ville säga. Tills jag insåg att min outgrundliga trötthet inte bara var normal trötthet utan ett rop på hjälp - på en förändring.
 
Jag blev utskälld i läkarrummet när jag inte hade löst ut receptet på Protopic och Elidel - de immunhämmande salvorna med biverkningar som medför risk för lymfom, hudtumörer och cellförändringar. De immunhämmande salvorna som helt och hållet saknar studier i hur de påverkar kroppen över tid. Jag fick uppritat på en papperslapp hur min atopiska hud var uppbyggd - den var kronisk sjuk och skulle inte kunna bli frisk. Jag skulle behöva ta cellgifter, starkare kortison och ytterligare en antibiotikakur för att bli fri från hudinfektionen. Skulle jag bli bra? Det kunde man inte lova. Isåfall skulle jag behöva öka på doserna ytterligare. Det finns för övrigt ingen studie om hur kortisonanvändning för en atopiker påverkar kroppen som sträcker sig längre än sex månader.
 
Där ringde mina klockor. Jag var 28 år, egentligen kärnfrisk, en före detta idrottare med sunda levnadsvanor. Men min kropp blev bara sjukare och sjukare. Min överlevnadsinstinkt aktiverades. Och där började jag söka efter alternativ.
 
Jag är med i många Facebookgrupper med sjuka människor. Sjuka som i att människorna inte mår bra. I mina mörkaste stunder har dessa Facebookgrupper varit ovärderliga. Även om de viktiga människorna i min omgivning orkade lyssna mycket, fanns det en gräns på hur mycket elände man kunde slänga på dem. I Facebookgrupperna fanns det alltid någon som orkade lyssna, skriva ett hjärta, ett hejarop eller en styrkekram. En sjuk människa orkar inte debattera, argumentera och skriva långa haranger. Det var de lite friskare människorna som hejade och peppade.
 
Trots att jag inte anser mig sjuk längre, hänger jag kvar i en del grupper ännu. I vissa grupper vill jag "betala tillbaka" den pepp som jag själv fick under min sjukaste period. Grupperna ger mig också perpektiv och en påminnelse om att det inte är så jävla lätt att leva det här livet. I grupperna är det naturligt att diskutera bajsets färg och konsistens, det är okej att visa upp de äckligaste av sår, det diskuteras magsmärtor och illamående i det oändliga. Det görs offentligt, men ändå i ett tyst samförstånd i att det berättade inte sprids utanför gruppen. "Gå till en läkare då", kanske du skulle svara. Det har alla i grupperna redan gjort många gånger - men blivit bemötta på ett dåligt sätt eller förblivit utan hjälp. Deras överlevnadsinstinkt har också aktiverats och de har börjat leta efter alternativ. Många kan lätt lista 50 olika symptom och krämpor på ett vitt papper, och deras diagnos kan kort gott vara depression av läkaren. (Och det bör sägas här, att jag inte på något vis klandrar läkarens uppgift - det måste vara så in i bängen utmanande att vara läkare idag - och jag skulle aldrig göra det bättre, men vad jag menar är att desperationen över att hitta ett svar på varför måendet är som det är, växer så stor att en vanlig, frisk människa inte kan förstå det.) Du som inte har vetat om att det funnits något som heter kolloidalt silver förrän för ett par dagar sedan, har inte heller haft något behov av att veta om det.
 
"Det är som en sekt i grupperna", kommenterar någon som är frisk och kikar in bakom gardinen. Och så kan det säkert uppfattas när hundratals - eller till och med tusentals sitter i samma båt med den högsta önskan om att få tillbaka ett gott mående. Sjuka människor orkar inte formulera, argumentera eller skriva långa vetenskapliga inlägg. En sjuk människa behöver ett hjärta, en styrkekram och ett hejarop. Och ett hopp om förbättring. En sjuk människa vill egentligen inte ha råd om hur det ska bli bättre, men ändå tänds en liten gnista hopp varje gång någon medmänniska uttrycker det lilla, konkreta som hjälpte henom. Sjuka människor tycker att saker kan kosta vad dom kosta vill - tills de inte har råd längre - för varje gång tänds ett litet hopp om ens en liten förbättring. Jag hade "bara eksem" och var inte döende i cancer. Men jag förväntar mig att en cancerpatients desperation är större än min. Och min desperation var stor.
 
Jag minns hur jag låg i sängen på jullovet med rå, gulvarig hud i hela ansiktet. När jag låg under tre täcken frös jag inte och tyngden från täckena stillade min klåda litegrann. Jag baddade ansiktet och halsen med silvervattnet och föll till all lycka in i en stunds sömn. När jag vaknade hade det gula varkletet stannat upp och mitt ansikte kändes för en stund lungt. Det fanns något som hjälpte - och det räckte med bara en stund.
 
"Jamen, det är okej att använda kolloidalt silver utvärtes" kan man ändå läsa mellan raderna i debatten. Det är ju ett erkänt behandlingssätt med silverkompresser vid brännskador och andra fula sår, och Astrid Lindgrens barnsjukhus lyfts fram som exempelsjukhus. Kan man inte ens lyfta den positiva vinklingen i debatten?
 
Plötsligt är Rosemary Jacobs en tillförlitlig källa. Hon är i och för sig grå, men hur är en gammal tant som inte vet om hon fått kolloidalt silver eller silvernitrat på 50-talet, en tillförlitig källa till hur många som kontaktar henne angående sina problem via en blogg? Och aldrig nånstans kan man läsa om vilka mängder och vilken styrka det handlar om. "Det räcker med små mängder" säger Vähäkangas och så är det tillförlitligt nog. I en annan kommentar framkommer det ändå att samma forskare Vähäkangas säger att tre matskedar med 10 ppm om dagen är trygg att inta för de flesta vuxna - vilket är förmodligen den högsta dos de allra flesta intar per dag.  Jag kan hitta källor som får mig att tvivla radikalt på det kolloidala silvrets förträfflighet - om jag väljer den vägen. Lika mycket kan jag välja de källor som visar att det kolloidala silvret inte alls har en halveringstid på 50 dagar, inte alls leder till argyri och som inte påvisar det minsta lilla förgiftningssymptom i varken lever eller njurar. Jag tänker inte lista källor och hänvisningar i min text - de har fått sin beskärda del i medierna de senaste dagarna. Jag är inte heller någon forskare och har inte tillgång till licensierade artiklar låsta i universitetens egna system, men tittar man t.ex. på filmen Silverbibeln ser man att forskningen inte är så jävla svartvit alla dagar heller.  
 
Anders Sultan är kanske arrogant i texter och kommentarer, men jag kan inte låta bli att beundra honom för hans tålamod och engagemang. Trots att han säljer produkten måste det finnas en stor dos intresse och genuin kärlek i arbetet med tanke på det motstånd han möter varje dag i sitt arbete. Kanske är det en dålig jämförelse, men även jag fungerar som säljare av produkter samtidigt som jag propagerar för framförallt barns rörelse varje dag. Jag brinner för att skapa och bringa rörelseglädje åt barn nästan dygnets alla vakna timmar - det är mitt genuina intresse - inte det att jag ska få er att köpa våra aktivitetsredskap. Det kommer i stället som en bonus. Jag är naiv nog att tro att Sultans primära avsikt är att hjälpa människor - och skulle inte folk uppleva att de får en förbättring av det kolloidala silvret, hade varken produkten fortsatt att sälja och Facebookgrupperna fortsatt att växa.
 
Jag läste en bra kommentar om att vi ska värna om oliktänkare i allmänhet. Kommentatorn skrev att det kan hända att minoriteten rent statistiskt ofta har fel men då och då kommer de med livsviktiga sanningar som den stora massan missat. Utan dessa sanningar kan vi bara finslipa - aldrig helt tänka om och göra stora hopp framåt i utvecklingen. Jag tänker bara på hur vi plötsligt börjat prata om tarmflora och kopplingen till ett stort antal av våra livsstilssjukdomar - och där bloggen Food Pharmacy har gjort en mycket stor insats. Det är ju framförallt läkaren Stig Bengmark som forskat kring tarmfloran, men hans rön och kunskap har inte nått den stora massan före kvinnorna bakom bloggen fick kunskapen vidareförmedlad via våra stora kanaler idag.
 
Jag skriver inte det här inlägget för att försvara mig själv och vårt intag av kolloidalt silver, utan jag skriver för att försöka få vanliga, 'friska' människor att förstå varför det finns folk som väljer att inta silvervatten. Jag tror nämligen få människor har gått förbi femlitersdunken i naturkosten och tänkt att de ska börja shotta kolloidalt silver. I stället har dunken köpts i hopp om att vattnet ska hjälpa mer än de 50 andra medicinerna som ligger hemma i nattygsbordet - och inte hjälper. Och frågan är vilket ämne som är farligare - silvervattnet eller de hundratals kemiska substanser som vi inte ens vet hur de korsreagerar. 
 
Förresten är vi inte några flitigare brukare. I vårvintras klunkade vi silvret när vi reste med spybåten Wasaline då sågottsom varenda passagerare fick magsjuka. Av en slump klarade vi oss från spyorna. I somras jämrade sig min pappa över en ögoninflammation och huruvida han skulle behöva fara till HVC. En dag med kolloidalt silver och hans ögon var som nya. I förrgår när jag stod i nedåtgående hunden när jag yogade på köksgolvet, täpptes min näsa av snor. Jag tog en klunk. Igår när jag stod i nedåtgående hunden andades jag fritt. Jag har inte behövt inta någon läkemedelsmedicin på snart två år. Inte ens en huvudvärkstablett.
 
Believe it or not. Och kom ihåg vad jag skrev i första stycket. Och till sist: Kudos till Linda Holm och Carolina Beijar. Jag skulle aldrig i världen nånsin ha vågat. Jag vågar nästan inte ens publicera det här inlägget.
6 kommentarer
Anonym

Vi är många som är på rätt spår! Heja!Att hitta rätt hjälp är jätte jobbigt då det verkligen behövs,alternativen är många. Vilka vägar gick du för att hitta rätt?

Bitte

Intressant inlägg. Jag tänker inte döma dig, fast jag är "silvermotståndare". I mitt kommande yrke (sjukskötare) måste jag hålla mig till evidensbaserad teori, annars vore jag oprofessionell. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det sätt du blev bemött på. Det är också så fel! Inte kan man anklaga folk för att de INTE tar mediciner eller salvor! Det är helt frivilligt, ingen får tvinga på någon annan mediciner. Jag ifrågasätter dessa läkares sätt att behandla sina patienter. Jag skulle vilja vara med och påverka, göra det bättre och då gäller det att höra allt, fokusera på helheten i människan.

Svar: Jag har på riktigt blivit bemött så av några läkare. Men jag har också bemötts respektfullt av andra. Sjuksköterskorna däremot har varit fina hela tiden. Däremot kunde ju inte läkarvården hjälpa mig på andra sätt än med medicin - ännu mer medicin. Och jag kan ju inte veta hur mitt mående skulle ha varit idag om jag hade börjat med cellgifter - kanske hade jag också då mått bra, men åtminstone tror jag en kropp är friskare utan medicin än med medicin. Men jag har sagt att jag inte är oföränderlig med tanke på åsikt - men då vill jag se en tillförlitlig studie - gjort på vettigt intag av rätt silver i rätt styrka. Jag vill inte bli hänvisat till en tant och hennes 20 kontakter. Där tycker jag att vi också har rätt att ifrågasätta källans tillförlitlighet.
Eva - Kakkakaffe

Maivor Sjöroos

Så bra skrivet, håller med dej till 100 %. Här används silver dagligen och har gjort i flera år, med många hälsovinster hittills och ännu är vi inte det minsta grå eller blå och behöver sällan uppsöka läkare eller apotek, men det är väl där skon klämmer, det blir mindre pengar för läkemedelsbolagen.

Edi

Din blogg är en ny bekantskap för mig. Vad klokt du skriver. Du öppnar upp hela problematiken i några stycken och mycket sansat och insiktsfullt. Jag har själv funderat på hur det kom sig att jag började använda kolloidalt silver. En närstående till mig hade gått med besvärliga borreliaskador i närmare tio år. Läkarna kunde inte göra något. Jag fick det intrycket att de inte tog hela saken riktigt på allvar heller. Efter antibiotika kurer, också tre veckor intravenöst, gav de upp. Detta ledde till att vi var tvugna att hitta lösningar själva. Tacka vet jag internet! Jag diskuterade också med en bekant pensionerad veterinär. Han kunde berätta mycket om hur silver användes före antibiotikans tid men det användes också ganska länge efter. Jag har själv också flera gånger råkat ut för grovt schabbel och okunskap från läkares sida, så tröskeln att välja alternativ är låg .

Aja

Modigt och viktigt inlägg!

Lisa

Har själv haft svåra problem med atopiska exem och undvek i många år kortisonsalvor eftersom jag tyckte att de inte var någon långsiktig lösning utan fungerade allt sämre och krävde allt högre styrkor. Till sist blev jag ändå övertalad att uppsöka en hudläkare på en privatklinik och fick remiss till en behandling som kombinerade kortison, UV-ljus och bassalvor. En del av exemen botades permanent och de som är kvar hålls i schack med relativt små doser kortiosonsalva nu och då.
Överlag har jag tyckt mig märka att det är ett problem att allmänläkare inte känner till alla varianter på olika sjukdomar och därför felbehandlar eller feldiagnostiserar. En bra läkare vet när den egna kompetensen inte räcker till och skriver remiss till en specialist, men tyvärr finns det de som är så tvärsäkra att de kör på med sitt fast det inte funkar. Över lag har jag stort förtroende för läkarvetenskapen och föjer de officiella rekommendationerna eftersom de är framtagna av experter som vill oss väl. Men även läkare är människor som kan göra misstag.
Det som gör mig illa till mods i den här typen av debatter är dels att man eldar under en misstro till vetenskapen pga att enskilda läkare inte har skött sitt jobb, dels att det skapas en grogrund för skrupelfria kvacksalvare som gör pengar på sjuka människors desperation. Visst, det finns säkert alternativa behandlingar som fungerar men det man borde göra då är att ordentligt undersöka varför de fungerar så att de kan införlivas i den "vanliga" medicinen, som man gjort med akupunktur, istället för att undergräva hela det vetenskapliga tänkandet.
Vetenskap handlar om att testa olika teorier med målet att komma fram till vad som är fakta, att vara anhängare av olika teorier är INTE samma sak som att ha olika åsikt. Skillnaden är att i vetenskap finns det ett korrekt svar, antingen stämmer teorin eller inte. T.ex. går det inte att vara av "åsikten" att solen snurrar kring jorden, då har man bara fel.