Zip Adventure Park i Vasa.

Igår gjorde vi något som jag länge tänkt att vi skulle göra, men som aldrig blivit av; besöka Zip Adventure Park i Vasa. De röda dagarna brukar innebära att få någon slags ordning på huset - det som inte hinns med på vardagarna, medan barnen är inte sena med att yla att det ju är vääärldens tråååkigaste. Våren har ju varit minst sagt hektisk, men det också tyvärr på barnens bekostnad. Vi som tidigare varit så bra på att göra små vardagsäventyr, har gjort nästan obefintligt med utflykter och i stället har vi tillbringat mer tid än någonsin framför datorerna. Och det är väl en nästintill omöjlig vågskål att fortsättningsvis vilja bygga större och bättre företag samtidigt som man inte vill ha större arbetsmängd. För steget till att anställa är så stort, så stort.
 
 
Men igår ville Thomas cykla (han ska cykla Vätternrundan om några veckor) och jag orkade inte lyssna på barnens tjat om "vaaaad ska vi göra". Tycker det i och för sig att det är högst nödvändigt att ha tråkigt mellan varven, men det är ändock lika enerverande. Dessutom hade vi gett barnens kompis en Zip-biljett i födelsedagspresent i vintras - och på samma gång fick det bli "Mammas hittepå"-present åt Sindre som han i sin tur fick i januari. Marius fyllde nio förra helgen och fick åka på samma kalaståg och Celine fick sin biljett i förtid. (Hamnar definitivt på topp 5-listan över bästa födelsedagspresenter någonsin.) Jag lämnade alltså dammsugare åt sitt öde mitt på köksgolvet (att städa är iofs inte heller min favorituppgift) och såg mycket hellre framemot klättring jag också.
 
 
Jag var alltså ensam med fyra barn i åldrarna 6-10 år, och var något fundersam över huruvida det ska gå ifall de behöver hjälpas. Efter säkerhetsintroduktionen stack dock Celine, Marius och Filip iväg på egen hand, och dem såg jag bara på avstånd mellan träden. Jag klättrade alltså hela tiden tillsammans med Sindre. Sindre var just och just under 120 cm, men jag var glad åt att han också fick klättra de svårare banorna trots att längdrekommendationen var 130 cm. Han skulle inte ha klarat dem på egen hand, eftersom han inte riktigt räcktes upp till "vajerlåsen" som öglan skulle träs igenom - men det var i princip det enda som skulle ha begränsat honom från att klättra på egen hand. I övrigt klarade av av både krokar, vajerlås och öglor på alla andra banor helt själv.
 
 
Det fanns alltså fem banor och vare bana hade omkring tio hinder. De gick i svårighetsgrad, där de två första banorna kallades nybörjarbanor. Jag upplevde mycket stark säkerhet och det fanns aldrig någonstans som den skulle kunna brista. Trots att jag själv har en viss höjdrädsla, upplevde jag mig mycket trygg i träden och tyckte inte det var ett minsta obehagligt. Däremot har jag full förståelse för att en del upplever det läskigt att hänga fritt i en vajer, högt uppe i luften och det finns säkert människor i parken varje dag som tycker det är läskigt - så också i går.
 
 
Jag gladdes också åt att parkens regler följdes strikt i parken. Det fick bara vara tre stycken personer per plattform och en på varje hinder. Dock ledde det till en viss köbildning ställvis och periodsvis var det lite stressande när vi hade äldre klättrare bakom oss som skulle ha velat hålla ett lite högre tempo - och ibland stod vi också i kö och väntade. Mot slutet av eftermiddagen minskade dock antalet klättrare och vi fick ta oss fram i egen takt.
 
 
 
Jag hade ju inga tvivel om att våra barn inte skulle älska parken. Men de älskade verkligen. De sken som solar under hela vårt besök och de hade inga rädslor alls. Men man kan göra parken på två olika sätt: Genom att "fuskande" ta sig/stöda sig längs huvudvajern eller genom att balansera/klättra längs/på hindren. Genom att flitigt använda vajern man är fastspänd i, behövs inte lika mycket fysisk styrka som att bara använda vajern som säkerhetsstöd. På en del hinder kan man också koppla fast sig på linan och "bara åka" som på en linbana - men då tappar man ju hela klättringsidén. Barnen konstaterade att det var tur att de har klättrat och hängt så mycket i gymnastikredskapen hemma - för det handlade om både kroppskontroll, styrka och balans uppe bland träden, men eftersom hindren också går att ta med vajerstöd, vill jag påstå att nästan vem som helst klarar av att klättra i klätterparken ändå.
 

Jag tyckte priset var överkomligt till parken - även om det såklart kostar en hel del när man är många i samma familj (familjebiljett 78 euro om man råkar vara 2 vuxna + 2 barn). Barn kostar alltså 20 euro och vuxna 23 euro, men i det ingår alltså klätterutrustningen och tre timmars klättring. Vi klättrade i 2,5 timme och jag fick med mycket motstånd barnen med mig hem, eftersom vi skulle direkt vidare på orienteringsträning, hehe. Jag rekommenderar dock att ta med egna handskar (trädgårdshandskar med gummiyta i händerna fungerar bra) - handskar finns att köpas där (3 euro), men som familj sparar man i alla fall några euron om man har egna. Plus var också att det var fritt fram att äta egen medhavd mat och att det fanns en grill(ar?) för fri användning.
 
 
 
Jag gladdes åt att kunna göra en dylik aktivitet tillsammans med barnen - men ändå på egen nivå. Visst kunde jag ha steppat upp ytterligare i utmaning och svårighetsnivå, men för som vuxen fick jag också ut både spänning och glädje i klätterparken. Det finns också möjlighet att själv skapa en svårare väg åt sig mellan de olika hindren.
 
 
Vi rekommenderar alltså, kan vi dra som slutsats av spontanrecensionen av parken. Fast nu vill vi ju bara klättra mer! Har ni varit där och vad tyckte ni?
3 kommentarer
Jenny

Jag har inte varit där men nog i Flowpark i Åbo, så om ni är i närheten någon tag så rekommenderar jag den parken! Både ungarna och jag älskade den och jag har för mig att det inte fanns någon tidsgräns utan man fick klättra hur länge som helst!

Michaela Lönnblad

Vi har ju inte varit där, men vi var på Bali i en liknande park. Och det var så otroligt häftigt (och skrämmande samtidigt). Arthur (7½ år) älskade den. Han bara for fram och jag kämpade med att hålla takten med honom och ropa åt honom som en överhysterisk mamma att: "se till att du hela tiden är fast med en". Den svåraste banan vi var i var på 13 meter och eftersom jag vägra fara i den som var 20 meter(den var högst) så fick han inte heller fara för jag våga inte låta honom gå i den utan nån om där sku ha blivit något. Sander var också med till parken men han sluta efter första banan. Den blev snabbt hög och han sku inte ha velat åka linbanan för han kunde inte riktigt tekniken men han fick inte avbryta utan tvingades åka den under gråt.... (De skicka iväg mig och sa att de kommer med honom och så skicka de bara iväg honom ensam ändå...). Nå. Men jag som är rädd för höjder så störtgilla det med och nu såg jag att det finns mycket sådana ställen i Finland med så vi ska nog ta och fara här också och kolla in dem.

Mia

Vi var där i höstas och barnen har med jämna mellanrum tjatat om att vi måste åka igen i sommar! Själv fuskade jag en hel del med huvudlinan, både för att jag var lite feg och för att jag var (är) lite otränad... så bra att kunna anpassa enligt hur svåra utmaningar man vill ha. Vårt stora misstag var att vi tog med vår tvååring som inte alls klättrade, så vi föräldrar måste turas om att stanna nere på marken med honom. Nästa gång fixar vi barnvakt så att vi alla får klättra hela tiden!