Att cykelsemestra med barn.

Två av mina mest lästa blogginlägg de senaste åren, är cykelinläggen från Åland och Gotland. De ger stor synlighet i Google - och jag minns själv att jag försökte hitta liknande blogginlägg inför vår första cykelresa. Redan på fjolårets hemresa började vi planera för denna sommar cykelresa och Danmark och Legoland öppnades direkt upp som förslag. Planen har sedan legat i luften hela våren - vi har sparat rabattkuponger till Legoland och jag har kollat upp lämpliga cykelrutter på Danmarks västkust. Men ändå med en viss tveksamhet - vi behöver rätt många dagar för en Danmarkstrip (knepigt med företaget) och har vi råd? (Jag är deltidsarbetslös över sommaren och vi har ju bokat Thailand (JAAA!) till jullovet och sparar nu därför alla extra slantar till den resan.)
 
Sist startade vi i Korpo och cyklade via Kökar och Föglö till Mariehamn, med slutdestination i Eckerö. Jag och barnen tog sedan bussen tillbaka till Mariehamn medan Thomas cyklade packningen. Från Åbo åkte vi sedan "Sverigesbåt" tillbaka till Åbo. Vi landade då på ca. 150 km cykling under veckan. I sommar skulle då rutten bli Gustavs-Brändö-Kumlinge-Vårdö - med färja över till Prästö och sedan en sväng upp över de norra delarna av Åland.
 
 
Ändå kunde vi inte släppa tanken på cykelsemester, eftersom vi har upplevt det som ett enkelt, billigt och kravlöst sätt att koppla av och NED på. Vi har kunnat vara närvarande föräldrar där all fokus har legat på att ta sig från plats A till plats B, att fixa övernattning och mat för dagen. Det är ett långsamt sätt att resa, men samtidigt har vi fått se mycket. Dessutom är det en typ av friluftsliv även om vi är tillgängliga i civilisationen hela tiden. Därför föreslog Thomas en repris av Åland igen. Vi cyklade ju trots allt "bara" den södra delen av Ålands skärgård sist - och Gustavs kunde vara startpunkten för årets resa. Dessutom skulle Åland få chansen att bjuda oss på bättre väder än sist, och restiden skulle bli betydligt kortare - vi skulle starta hemifrån och hinna börja cykla på samma dag.
  
 
Jag fick redan här tidigare i vår önskemål om att skriva en packningslista över vad man behöver på en veckas cykelsemester och jag tänkte därför skriva lite om hur vi har packat. Inför vår första cykelresa på Åland, använde vi bara vår gamla, skruttiga cykelkärra som barnen tidigare suttit i. Den höll ihop under veckan, men det var nätt och jämt att vi kom över till fastlandet tillbaka, eftersom vi hade tappat flertalet skruvar ur den under veckan.
 
 
Under Ålandsresan var vi också "underpackade", d.v.s vi hade för lite kläder med oss. Vi hade inte förväntat oss en så kall och regnig julivecka som det blev, och hade således inte packat ytterkläder med oss. Lärdomen till Gotlandsresan (trots bättre väderutsikter) var att ta med barnens Isbjörnskläder som också tål regn. Inför Gotlandsresan behövde vi också en ny cykelvagn och skaffade den här. På Åland cyklade vi också med ryggsäckar på ryggarna, vilket inte var optimalt för framförallt barnen och inför Gotland installerade vi en pakethållare på min cykel för att jag skulle kunna ha en cykelväska (som vi lånade). Vi införskaffade även ett par cykelväskor till barnens cyklar och dessa väskor flyttade vi runt lite beroende på vem som var minst gnällig och minst trött i benen. Barnen bytte också cyklar med jämna mellanrum, för cykelväskorna var något för stora för de mindre cyklarna.
 
 
Till denna sommar har även Thomas installerat en pakethållare till sin cykel och så ska vi även göra på Marius cykel inför cykelresan. Detta möjliggör ännu fler cykelväskor och kanske kan vi klara oss utan ryggsäckar denna sommar. Friluftsliv kräver i sig en stor arsenal med redskap och pryttlar, och vår ekonomi har inte tillåtit att köpa det bästa, smidigaste och dyraste åt alla på en gång. Därför har vi investerat i nya tillbehör och prylar vartefter vi haft råd. Jag stöder också tanken på att friluftsliv ska vara förmånligt, kravlöst och tillängligt för alla - och att det inte kräver en massa utrustning för att ens komma igång. I det här skedet börjar vi ha bra sovsäckar åt alla och även rätt små och smidiga liggunderlag - detta är den största utmaningen i packningen: Att få fem sovsäckar, fem liggunderlag, ett 6-personerstält och ett par dynor att ta så lite plats som möjligt. 
 
 
Vårt bästa packningstips är dock att packa allt i plastpåsar; alla simsaker i en plastpåse, alla utekläder i en plastpåse, alla sovkläder i en plastpåse, osv. Plastpåsarna gör också att packningsväskorna inte behöver vara vattentäta (vi har alltså inte vattentäta cykelväskor, eftersom de är så hiskeligt dyra då man behöver många.) Inför Gotland hade jag också planerat så gott som all mat redan hemma, och packat varje måltid färdig i mindre plastpåsar. Det var därför oerhört enkelt och smidigt att bara kunna välja en plastpåse med mat, där allt som behövdes fanns (även kryddor). Maten gjorde dock att vi hade för mycket packning i början och trots att vi surrade fast tält och sovsäckar utanpå cykelkärran, var vi tvungna att fara via en butik för att köpa en cykelkorg som nödlösning. Vartefter veckan gick blev ju dock packningen lättare och allt mer rymdes i cykelkärran. Däremot har vi nog varit så tajt packade som det bara gått; vi har haft ett par löpskor + sandaler eller crocs/person, några t-skjortor/tröjor och likaledes shorts, ett par byxor, en fleece/tjocktröja + utekläder på var. Men för fem personer blir detta ändå rätt mycket packning. Principen har ändå varit att barnen har skött sin egen packning själv i sina egna cykelväskor/ryggsäckar.
 
 
Så här såg vårt tältläger ut varje dag, haha. Det tyngsta med att flytta sig från plats till plats, är upp- och nerpackandet. De första dagarna är det svårt att få ett packningssystem, men efter några dagar rullar det på och var sak hittar sin plats i packandet. Det är viktigt att sakerna finns på samma plats hela veckan för att kunna hitta dem smidigt. Från att vi vaknade tills att vi var på väg tog det ca. 90 minuter ifjol på Gotland. Året före på Åland fick vi räkna med två timmars packningstid varje dag - men då bråkade barnen mer än vad de lekte. Ifjol på Gotland var de helt fantastiska och vi vuxna fick packa varje morgon i lugn och ro.
 
 
Men allt är mycket roligare, smidigare och lättare när det är soligt - men det går också på något vänster fast det regnar. Finns det mer frågor eller önskemål kring cykelsemester med barn, kan jag spinna vidare på det i ett annat inlägg.
 
 
 
2 kommentarer

Zip Adventure Park i Vasa.

Igår gjorde vi något som jag länge tänkt att vi skulle göra, men som aldrig blivit av; besöka Zip Adventure Park i Vasa. De röda dagarna brukar innebära att få någon slags ordning på huset - det som inte hinns med på vardagarna, medan barnen är inte sena med att yla att det ju är vääärldens tråååkigaste. Våren har ju varit minst sagt hektisk, men det också tyvärr på barnens bekostnad. Vi som tidigare varit så bra på att göra små vardagsäventyr, har gjort nästan obefintligt med utflykter och i stället har vi tillbringat mer tid än någonsin framför datorerna. Och det är väl en nästintill omöjlig vågskål att fortsättningsvis vilja bygga större och bättre företag samtidigt som man inte vill ha större arbetsmängd. För steget till att anställa är så stort, så stort.
 
 
Men igår ville Thomas cykla (han ska cykla Vätternrundan om några veckor) och jag orkade inte lyssna på barnens tjat om "vaaaad ska vi göra". Tycker det i och för sig att det är högst nödvändigt att ha tråkigt mellan varven, men det är ändock lika enerverande. Dessutom hade vi gett barnens kompis en Zip-biljett i födelsedagspresent i vintras - och på samma gång fick det bli "Mammas hittepå"-present åt Sindre som han i sin tur fick i januari. Marius fyllde nio förra helgen och fick åka på samma kalaståg och Celine fick sin biljett i förtid. (Hamnar definitivt på topp 5-listan över bästa födelsedagspresenter någonsin.) Jag lämnade alltså dammsugare åt sitt öde mitt på köksgolvet (att städa är iofs inte heller min favorituppgift) och såg mycket hellre framemot klättring jag också.
 
 
Jag var alltså ensam med fyra barn i åldrarna 6-10 år, och var något fundersam över huruvida det ska gå ifall de behöver hjälpas. Efter säkerhetsintroduktionen stack dock Celine, Marius och Filip iväg på egen hand, och dem såg jag bara på avstånd mellan träden. Jag klättrade alltså hela tiden tillsammans med Sindre. Sindre var just och just under 120 cm, men jag var glad åt att han också fick klättra de svårare banorna trots att längdrekommendationen var 130 cm. Han skulle inte ha klarat dem på egen hand, eftersom han inte riktigt räcktes upp till "vajerlåsen" som öglan skulle träs igenom - men det var i princip det enda som skulle ha begränsat honom från att klättra på egen hand. I övrigt klarade av av både krokar, vajerlås och öglor på alla andra banor helt själv.
 
 
Det fanns alltså fem banor och vare bana hade omkring tio hinder. De gick i svårighetsgrad, där de två första banorna kallades nybörjarbanor. Jag upplevde mycket stark säkerhet och det fanns aldrig någonstans som den skulle kunna brista. Trots att jag själv har en viss höjdrädsla, upplevde jag mig mycket trygg i träden och tyckte inte det var ett minsta obehagligt. Däremot har jag full förståelse för att en del upplever det läskigt att hänga fritt i en vajer, högt uppe i luften och det finns säkert människor i parken varje dag som tycker det är läskigt - så också i går.
 
 
Jag gladdes också åt att parkens regler följdes strikt i parken. Det fick bara vara tre stycken personer per plattform och en på varje hinder. Dock ledde det till en viss köbildning ställvis och periodsvis var det lite stressande när vi hade äldre klättrare bakom oss som skulle ha velat hålla ett lite högre tempo - och ibland stod vi också i kö och väntade. Mot slutet av eftermiddagen minskade dock antalet klättrare och vi fick ta oss fram i egen takt.
 
 
 
Jag hade ju inga tvivel om att våra barn inte skulle älska parken. Men de älskade verkligen. De sken som solar under hela vårt besök och de hade inga rädslor alls. Men man kan göra parken på två olika sätt: Genom att "fuskande" ta sig/stöda sig längs huvudvajern eller genom att balansera/klättra längs/på hindren. Genom att flitigt använda vajern man är fastspänd i, behövs inte lika mycket fysisk styrka som att bara använda vajern som säkerhetsstöd. På en del hinder kan man också koppla fast sig på linan och "bara åka" som på en linbana - men då tappar man ju hela klättringsidén. Barnen konstaterade att det var tur att de har klättrat och hängt så mycket i gymnastikredskapen hemma - för det handlade om både kroppskontroll, styrka och balans uppe bland träden, men eftersom hindren också går att ta med vajerstöd, vill jag påstå att nästan vem som helst klarar av att klättra i klätterparken ändå.
 

Jag tyckte priset var överkomligt till parken - även om det såklart kostar en hel del när man är många i samma familj (familjebiljett 78 euro om man råkar vara 2 vuxna + 2 barn). Barn kostar alltså 20 euro och vuxna 23 euro, men i det ingår alltså klätterutrustningen och tre timmars klättring. Vi klättrade i 2,5 timme och jag fick med mycket motstånd barnen med mig hem, eftersom vi skulle direkt vidare på orienteringsträning, hehe. Jag rekommenderar dock att ta med egna handskar (trädgårdshandskar med gummiyta i händerna fungerar bra) - handskar finns att köpas där (3 euro), men som familj sparar man i alla fall några euron om man har egna. Plus var också att det var fritt fram att äta egen medhavd mat och att det fanns en grill(ar?) för fri användning.
 
 
 
Jag gladdes åt att kunna göra en dylik aktivitet tillsammans med barnen - men ändå på egen nivå. Visst kunde jag ha steppat upp ytterligare i utmaning och svårighetsnivå, men för som vuxen fick jag också ut både spänning och glädje i klätterparken. Det finns också möjlighet att själv skapa en svårare väg åt sig mellan de olika hindren.
 
 
Vi rekommenderar alltså, kan vi dra som slutsats av spontanrecensionen av parken. Fast nu vill vi ju bara klättra mer! Har ni varit där och vad tyckte ni?
3 kommentarer

I två olika världar.

En dag ligger jag i sängen och drar mig till nio och äter frukost vid tio.
Nästa ringer klockan vid sex efter endast fyra timmars sömn.
En dag strosar jag runt på gatan utan ett egentligt mål. Jag slår mig ner i solen och läser ett kapitel ur boken jag bär med mig och jag lyssnar på mäktig körsång vid Domkyrkans trappa.
Nästa gasar jag otaliga kilometer med minst fem olika tider att passa.
 
 
En dag sitter jag utomhus i sommarljummen luft med humrar, vin och chokladkakor på bordet och skålar.
Nästa dag synar jag kylskåpet uppifrån och ner med förhoppningen om att kunna svepa ihop något ätbart före nästa hobbytid.
 
 
 
En dag sitter jag på ett random ölhak i en av huvudstadens stadsdelar där en ryamatta från 70-talet pryder den orange väggen medan jag lyssnar på Nightbird och Erik Sjöholm i akustisk version och rökslingorna utifrån smyger in och bildar drömska slöjor i taket medan jag gungar melankoliskt i takt med ögonen slutna.
Nästa dag dammsuger jag cornflakes av köksmattan och plockar i ytterligare en diskmaskin samtidigt som jag tjatar om tandborstning.
 
 
En dag promenerar jag längs vattnet i solnedgången överröst med fågelkvitter och sol som färgar husfasaderna guldgula.
Nästa dag hänger jag med huvudet mellan axlarna och bannas över den långsamma datorn medan jag uppdaterar lagersaldon på nätbutiken och funderar över nästa marknadsföringsdrag.
 
 
En dag undrar jag om det här verkligen händer och att jag har möjlighet att dela upplevelsen tillsammans med värdefulla vänner.
Nästa dag undrar jag om det verkligen hände men paketerar minnet varmt om hjärtat - dagen som redan känns så avlägsen.
 
 En dag kändes mina löparben ändå ganska lätta och pigga trots avsaknad av träning. Nästa dag är de fullständigt ledbrutna och träningsvärkiga och de berättar att det kanske vore skäl att springa lite oftare.
0 kommentarer