Vinter i Hemavan.

 
Som min goda vän Anna sa: Visst är det konstigt att man måste arbeta sig fördärvad de flesta veckor i året, för att kunna njuta av några fåtal där man får göra det man verkligen älskar.
 
 
Vi hade nog längtat sedan förra vintern. Thomas, som precis hade kommit hem från två intensiva arbetsveckor, var inte fullt lika taggad som oss andra vid avfärd, men när skidboxen och väskorna äntligen stod packade, såg nog alla framemot semestern i fjället.

 

Eller ”semester”. Vi har under denna vecka konstaterat att vi nog inte kommer att få ordentligt ledigt från vårt företag längre. Trots att vi hade min syrra Sara som inhoppare och paketskickare, handlar det numera om så stora mängder paket som ska skickas varje dag, att man inte kan slarva ihop det med vänsterhanden. Det är även ett stort mejlflöde som ska följas upp varje dag, posten som ska hållas efter, webbsidorna som ska uppdateras och beställningar av produkter som ska göras.  Vi försöker ju också jämt vara snabba och alla till lags, men när man sitter på båten en lördag och ett barn fyller år samma dag och behöver en födelsedagspresent, börjar kraven bli för stora att vi ska kunna uppnå dem. Det känns dock tråkigt att vi inte har kunnat serva som vi brukar (dessutom fick vi en cykelleverans under veckan), men eftersom dagarna hemma kretsar kring jobb från tidig morgon till sen kväll, så behöver vi våra tillsammans-veckor mellan varven. Och ändå satt Thomas och svarade på mail i liften alltemellanåt, kiss-pauserna blev extra långa där det fanns WIFI och varje kväll försökte vi få ordning på dagen.

 
 
Men vi vill ju också leva som vi lär. Vårt huvudsakliga budskap i företaget är ju att uppmuntra och stöda hela familjens rörelse, vardagsmotionen och tillsammanstiden. Det som vi säkert alla kämpar med i vardagen. Våra veckor där vi gör saker tillsammans är de bästa på hela året och även om framförallt Thomas är mycket närvarande hemmavid (eftersom han ju arbetar hemifrån - förutom då han är på resa), så sitter han/vi ändå och arbetar vid datorn. Ju äldre barnen blir, desto mindre dåligt samvete bringar detta, men ännu är de ju högst beroende av oss i olika grad.
 
 
Det är tredje året på raken vi for till Hemavan. Jag hade också en tanke på Tänndalen, men barnen ville till Hemavan och jämfört med Tänndalen, var ju också bilresan betydligt kortare. Men i år var det första gången vi inte for tillsammans med våra goda vänner och jag var rädd att barnen skulle få det tråkigare i backarna – men just nu drar vi stor nytta och glädje av deras täta åldersskillnad och de trivdes bättre än förväntat i varandras sällskap.
 
 
Vi gjorde likadant som ifjol: Vi for över på lördagen med den billiga shoppingkryssningen och tillbringade dagen i Umeå.  Dagen var fantastisk vacker och vi passade på att ta oss till Olles spår som är ett riktigt redigt milspår i skogen strax utanför  Umeå. Vi handlade mat och tog oss sedan vidare till Vindeln. (Rekommenderar för övrigt Vindelgallerian stort för övernattning. Hotellövernattning till mycket förmånligt pris i stora rum med fantastisk frukost. Dessutom finns det kök så att man kan koka egen mat och i anslutning till köket finns det ett snygg och välutrustat lekrum.)
 
 
På söndagen startade vi sedan upp mot Hemavan och valde då att längdsskida för halva dagen hade redan gått ifall vi hade köpt liftkort. Vi drömde ju om klarblå himmel, solbad och soppluncher i snögroparna vid Lillprinsen, men det visade sig snabbt att vi skulle få glömma det. Prognosen visade på snö och kraftig vind de flesta dagar och under veckan så föll det uppemot 40 cm snö. Kungsliften var stängd i fyra dagar och på onsdagen stängdes ännu fler liftar på grund av stormarna. Spårmaskinerna hann inte pista systemet vartefter det snöade, så det var tungt och långsamt att röra sig. Men vi fick också åka puder i de egentliga pisterna och det var nästintill folktomt i backarna. Inte en gång under veckan har vi stått i liftkö och ett par dagar var det så få människor på fjället, att det kunde gå en halvtimme utan att man såg en enda skidåkare. Men det var tillika lite häftigt att vädret var så rojsigt - det ger perspektiv och insikt om att människan är vek gentemot naturens krafter. På grund av vädret har jag inte haft kameran i backen, utan jag har mest instagrammat
 
 
 
 
För vädret har egentligen inte hindrat oss alls, trots allt. Det var till och med intressant att se hur omväxlande fjällvädret var och hur utsatt man är uppe på kalfjället ifall man inte följer säkerhetsanvisningarna. Man tappade både höjd- och längduppfattningen när alltruntomkring var fullständigt vitt och jag kände mig t.o.m illamående vissa gånger när jag åkte. Det ligger också en viss prestige i att vara först upp i liften på morgonen – och sist upp i liften på eftermiddagen före den stänger – och lifttävlingen vann vi varje dag.
 
 
Men visst kändes det lite harmt i morse, när vi vaknade till strålande sol och vi skulle tillbringa dagen i bilen. Vi hade också hoppats på att få skida mer längdskidor, men denna gång tillät tyvärr inte vädret detta.
 
 
I fredags gjorde vi dock något vi inte gjort förut - vi åkte hundspann. Detta kom att bli höjdpunkten för barnen och de fullkomligen älskade det! Vi råkade dessutom ha turen att vara de enda som skulle åka för dagen, så vi fick rå om hundarna alldeles själva.
 
 
Barnen fick vara med och lägga selarna på hundarna och fick sedan även köra spannet helt själva. De fick en runda var om två kilometer i skogen, men just på grund av att vi var de enda för dagen och hundarna behövde mer motion än sex kilometer, så fick vi köra flera extra varv - till och med jag fick köra.
 
 
 
 
Det var inte alls så enkelt som det såg ut att hållas på släden. Och precis som det mesta jag provar på, så skulle jag bara vilja ha mer. Hur häftigt vore det inte att fara ut på en flera dagars tur med hundspann då?!
 
 
Jag som inte ens är någon särskilt stor djurvän, tyckte att dessa Alaskan huskys var så fina.
 
 
Och sen hade redan en vecka gått och ingen var färdig att åka hem till klädtvätt, fotbollsmatcher, skola, jobbvardag och mässförberedelser (bara en månad kvar till det tuffa mässveckoslutet i Helsingfors). Men sånt är livet och vi fick trots allt en rik vecka, igen.
0 kommentarer