Om barn och socker.

Förmodligen är det många av er som har sett den, debattartikeln med rubriken Skippa sockret om du älskar ditt barn, förutom rubriken, var det ett helt _normalt_ inlägg i sockerdebatten - men eftersom det är antalet klick som räknas, vänder folk taggarna utåt före de ens läst texten, "äh, tagga ner!". Cissi Wallin var snabb att hugga tillbaka medan Kurera och SVT producerade betydligt mer objektiva texter.
 
 
Jag håller ju med skribenten Anna. Men så är jag ju en sån där hurtig, hyperduktig, fanatisk och samvetsgrann morsa som inte ger socker åt ungarna. Eller så inte. Men på grund av att jag själv har varit nere på bottnen och vänt ett varv - och insett OCH erfarit vilken betydelse kosten kan ha för hälsan och välmåendet, tänker jag fortsätta vara en sån där jobbig, ifrågasättande en. Jag kan ta det och dessutom är det vi själva som får njuta av belöningen. Det är svårt att förklara triggern i sockret som skapar en sådan klåda att man vill krypa ur sitt skinn för någon som inte suttit i samma sits.
 
 
Jag har bloggat om sockret vid ett flertal tillfällen - och varje gång väcker det reaktioner. Jag var väldigt restriktiv med framförallt Marius när han var liten, för jag såg tidigt hur han dippade i humöret när han fick socker. Och till slut såg de andra också, vilka vredesutbrott tillfällena när "han ju också måste få" resulterade i. Men ändå kände jag mig ofta motarbetad och överdriven. Det är intressant hur det kan vara så laddat med socker och hur så många provoceras av att man väljer bort sockret.
 
 
Jag är övertygad om att barn är olika känsliga för socker - precis som att vissa vuxna är mer benägna att falla ner i sockerträsket. Jag är också övertygad om att många barn (och även vuxna) skulle kunna må mycket bättre av kostförändringar - där det enklaste OCH svåraste vore att lämna (eller ens minska!) sockret. Och jag är även övertygad om att barn har olika förutsättningar på morgonlektionerna i skolan, beroende på om barnet har ätit en sockerrik frukost eller inte. Lagom tills de sjunker ner i pulpeten på första lektionen börjar blodsockret sjunka och gäspningarna och rastlösheten är ett faktum. Eller ungarna som rusar till Sale det första de gör så fort skolan slutar, för att köpa energidricka åt sig - det är ett beroende.
 
 
Mest handlar det om att bryta vanor - och det är det som är det svåraste - speciellt om man inte har en anledning. Jag fick en anledning och ändrade samtidigt hela familjens matvanor. Det är svårt för någon att förstå varför man vrider på vartenda paket i affären för att läsa hur mycket socker förpackningen innehåller, om det innehåller några E-ämnen, var innehållet är producerat, om det innehåller gluten eller vetestärkelse eller hur många procent av innehållet som faktiskt är önskad vara, om man upplever sig må bra. Jag vänder - eller vände på förpackningarna (nu vet jag ju vilka produkter jag kan och ska köpa, så jag behöver inte vända mer) och det är intressant att även se barnens medvetenhet när de följer med och handlar. För dem är det numera också en självklarhet att vi väljer flingorna enligt lägst sockerhalt och vissa produkter kommer aldrig någonsin att följa med oss hem på grund av innehållsförteckningen. Och jag förklarar varför - och de verkar förstå. Ingen i familjen har ifrågasatt varför vi inte äter likadant som för ett år sedan. I stället tittar jag på dottern som i skrivande stund lassar kvällsmål åt sig: en halv paprika, en morot, ett äpple och en dadelboll.
 
 
Jag köpte hem glass en gång på hela 2016. Det var på nyårsafton när barnen fick en liten klick till efterrätt. Vi har godisdag en dag i veckan - då får de välja mellan en två euros slant eller en chokladstång som jag väljer ut. Ungefär varannan vecka väljer de pengen, varannan väljer de chokladen. Ibland glömmer de till och med bort att det är fredag. Ibland får de glass hos morfar, en bulle i skolan eller en kakbit hos kompisen. Hemma lagar vi ofta banan- eller avocadoglass. Vi älskar dadelbollar och rawcakes. Vi älskar allt som är sött och gott och fruktigt så länge det handlar om naturligt sött. För det en oändlig skillnad på om det är raffinerat socker eller om det är socker från frukter. Jag lever ju själv på frukter och har aldrig mått bättre. 
 
 
Och det är aldrig för sent att ändra sig. Min momma har ju tyckt att mina kostförändringar har varit jobbiga - då jag plötsligt inte kan äta "någonting". Men min momma har lyssnat. För varje år har hon serverat allt mindre glass och kakor när vi kommit på besök. Det är många år sedan hon slutade fråga om hon fick bjuda på limsa. I stället brukar hon bjuda på knäcke, rågsmörgåsar, bär eller frukter när vi hälsar på. Hon har själv alltid varit en frisk och aktiv pensionär, men strax före julen fick besked om att kolesterolet var på gränsen för högt och man ville påbörja medicinering åt henne. Jag bad henne vänta - och minska på sockret och äta mer vegetariskt och antiinflammatorisk mat först. För ett par veckor gjorde hon ett nytt test och hon hade då sänkt sitt värde med hela två enheter och tindrade som en stjärna. Plötsligt pratade vi samma språk, om gurkmeja och guldmjölk, ingefärshottar och surkål. Och i år var första gången hon inte hade bakat fastlagsbullar på fastlagstisdagen - i stället bakade vi en lätt modifierad variant av Nathalie Auréns veganska fastlagswraps tillsammas på tisdagskvällen. Det är fint, att trots att någon är 75 år, så kan man ändra sig - och inse att allt inte behöver vara såsom det alltid varit. För ett barn anpassar ju sig till nya förändringar bara på några dagar.
 
 
Men även om vi skurit ner på sockret till minimun här hemma, handlar det inte om ett förbud. Det handlar snarare om att socker inte är något vi behöver i vår dagliga kost och det blir i stället speciella tillfällen när något sockergott erbjuds. Ett sådant speciellt tillfälle var när vi förra sommaren, efter många kilometers motvindscyklande äntligen kom fram till caféet Sylvis döttrar på Fårö. Då hade jag gärna själv också tagit en bakelse, men njöt i stället av att se barnen välja ut varsitt bakverk (dessa tre nedan). Det är även ett minne som vi gärna pratar om.
 
 
"Vänta bara till de blir äldre" brukar någon alltid säga. "Sen springer nog dina barn och köper energidrickor i butiken också." Ja, det kanske de gör. Men jag brukar inte ta stress av sådant som inte ligger i vår tid just nu. Tillsvidare får tänderna, humöret, blodsockret och hälsan tacka för att sockret inte är en del av vår vardag här hemma för tillfället. "Jamen, vi åt ju oboy och sockeryoghurt, sockerflingor och sockermunkar till mellanmål vareviga dag när vi var små". Ja, men det är ju också många av oss som är sjuka nu i någon kronisk sjukdom. Jag var själv en av dem.
11 kommentarer
Sofia

Ett så viktigt ämne och jag skulle så vilja att alla daghem och skolor tänkte på detta också! Jag blir så trött på att det fortsättningsvis serveras glass till efterrätt alltid nu som då, ketchup till spagettin och för att inte tala om vad föräldrarna hämtar med då barnets födelsedag ska firas på dagis. Kan inte föräldrarna få bestämma när det söta ska serveras. Under vår sons första år på dagis fick han på vår begäran inget av detta, men det funkar ju inte då han blivit större och känner sig utanför då alla andra får.

Hemma får han sött då vi bakat något gott och då vi går på café. Godis har han fått nån enstaka gång på kalas, men än så länge tror han att det är goda pastiller... Får se hur länge det håller...

Svar: Det finns många daghem som blir sockersmarta i dessa tider. För budet framåt: http://kakkakaffe.com/2016/october/ett-sockersmart-dagis.html
Eva - Kakkakaffe

Sara

Vilket bra inlägg. Har inte alls följt med i debatten. Skulle själv också behöva skära ner i sockret (upplever att det börjar klia över hela kroppen när jag har ätit godis, vet inte om det beror på sockret men det skulle inte förvåna mig), jag blir lika lamslagen varje gång jag vänder på paketen i butiken och ser hur mycket socker varor man dagligen använder innehåller.


Svar: Jag var själv beroende av att få min chokostång varenda eftermiddag klockan 15:00 - slog aldrig fel. Trots att jag ansåg/trodde mig levat hyfsat hälsosamt (och gjorde det säkert jämfört med många andra), fanns det nog mycket i min kost som kunde förbättras. I början var det en stor förändring, eftersom människan är ett vanedjur, men så här, snart ett år senare, upplever jag mig inte gå miste om något alls - fast det ofta är något som påpekas för mig.
Eva - Kakkakaffe

Marie

Mycket bra inlägg. Skulle väldans gärna läsa mer om din kost och vägen dit. Speciellt intresserad är jag att läsa om antiinflammatorisk kost! Har hört flyktigt om det tidigare och tänkt göra research men tiden och orken har inte funnits där, och det har känts som en djungel att dyka in i (fast det kanske det inte är? Jag bara inbillar mig).

Svar: Det kommer många önskemål om kosten, så ska skriva lite mera så snart jag hittar en bra skrivlucka :) Men i länken nedan kan du läsa mer om bakgrunden till mitt tänk. Jag har kanske gjort 'radikalare' kostförändringar än vad som behövs, men tack vare ändrad kost och avslutad kortisonanvändning, fick jag så himla mycket livskvalitet tillbaka.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Instämmer till 100%, tycker skolor o dagisar serverar helt för mycket socker. Totalt onödigt, barnen är glada ändå! Men en grej funderade jag på då jag läste din text. Fruktsocker. Så vitt jag förstått rätt är fruktos ännu värre än vitt socker. Kommer inte ihåg varför dock.

Svar: Nej, sockret i frukter är fullständigt ofarligt. Sockret i frukter är långsamma kolhydrater (allt raffinerat är snabba). Frukterna ger även fibrer, vitaminer och näring och är kolhydrater fylla med mycket viktigheter. Dessutom ger frukter en mättnadskänsla, vilket gör att man inte kan vräka i sig lika mycket socker som t.ex. om du käkar choklad där du börjar må illa snarare än blir mätt.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Väldigt bra inlägg! Skulle du konna göra ett vidare inlägg om vilka produkter ni valt bort, vad man inte tror det finns socker i, vilka ni använder osv. Har en snart 1åring och skulle gärna höra också hur du förhåller dig till färdigköpt barnmat, antar sockerhalten är ganska hög där. Detta ämne är nått som behövs tas upp mera, vi behöver ta hand om våra kroppar. Tacksam för svar!

Svar: Jag är inte ute efter att skuldbelägga - var och en har sina förutsättningar i sitt föräldraskap, men jag tycker ändå att folk behöver ha utgångspunkten att de klarar av att göra bättre barnmat än köpismaten. Med det inte sagt att man inte kan använda färdigmat, men jag tycker inte att färdigmaten ska vara en norm. Dessutom anser jag det onaturligt med barnmat som kan stå sig månader (år!) i en glasburk i rumstemperatur. Med första barnet använde vi en del färdigmat, men andra och tredje åt fingermat och åt i princip samma mat som oss från 6-7 månaders ålder. Har alltså inte lagat särskild barnmat åt något annat än första barnet, utan anpassat vår egen, normala mat till bebisen.
Eva - Kakkakaffe

Pernilla

Folk ifrågasätter om man väljer bort socker och ex inte tar en bulle till kaffet, men äter du en pizza/hamburgare eller dricker alkohol ja då är det helt ok = ??

Jag tycker oxå att skolor o daghem kan bli bättre på att ge barnen renare produkter. Även på lunchställen behöver det inte finnas efterrätt varje dag.

Jag tror att vi alla vet att vi borde minska på sockret men orken finns inte där och då resulterar det i negativ attityd till de som faktiskt orkar.

Svar: Ja, exakt!
Våra barn har gått på ett sockersmart dagis och jag tror faktiskt inte att det är så svårt att sätta bollen i rullning för att bli ett mer medvetet dagis. Jag skulle inte heller gilla att det serverades sockerrika produkter utan min påverkan. Det har hela tiden känts fullständigt självklart att det inte serverats socker på daghemmet: http://kakkakaffe.com/2016/october/ett-sockersmart-dagis.html
Eva - Kakkakaffe

Eva - Kakkakaffe

Om någon kommer in och inte känner till huvudanledningen till varför jag är kritiskt till barn och socker, så kan man läsa mer här: Om min kortisonutsättning, om mina Candidaproblem och om min atopiska hud som uppstod till följd av 6 påvarandraföljande antibiotikakurer: http://kakkakaffe.com/category/kortisonavvanjning.html

Anonym

I vår familj får barnen lite godis på fredag, vi äter frukt och grönt, hemlagad mat och någon gång ibland dessert efter maten. Har valt att försöka hålla nere sockerintaget eftersom vi tidigt märkte att barnen inte tål socket

Anonym

Det som jag funderar och funderat på just med kost och familj. Jag jobbar på dagis och har själv egna barn. Mina egna barn är extremt kräsen när det kommer till mat. Då menar jag extremt. Från dag ett med fast föda har allt med mat varit ett kapitel för sig. När första barnet bara åt välling till frukost och kvällsmål och ingenting däremellan så lärde vi oss att de får äta vad de äter, jag vägrar truga i baren mat. Idag 12 år senare har vi lika kräsna barn fortsättningsvis. Ibland går en sorts bröd tills de får obehag av den, ibland är det något annat som passar. Sonen äter ännu inget kött trots att han är 10 år. Att lägga om kosten och ta bort något ur deras kost är inte så lätt då maten måste smaka i deras mun för att de skall äta. Jag vet inte hur många gånger vi har grälat och gråtit över deras matrutiner, till ingen nytta. Vi har alltså barn som inte ens äter kakor, franskisar eller hamburgare. Om mina barns dagis eller andra dagis blir sockersmarta och annars ändrar om kosten så är det de här matkänsliga barnen som jag tycker lämnar i kläm. Barn som helt enkelt inte gillar mat. Som har behov av några få maträtter som de tryggt kan få i sig. Som man som förälder och pedagog vet att de klarar sig på. För på varje dagis finns några såna här barn, som utan direkta bakomliggand orsaker har obehag av mat, som behöver lång tid på att vänja sig vid nya smaker, som har svårt att njuta av mat, som nästan lever på luft och vatten. Vi har en situation hemma då ett av barnet visade sig vara allergisk mot vete, det innebär att vi måste byta ut kända smaker mot nya främmande smaker, där vi gråter varje gång vi upptäcker någon ny maträtt som hen inte kan äta. Visst vet vi om att vi alla borde se om kosten. Men det är inte så lätt för det handlar ju om att vi faktiskt också måste äta. När ens barn har ätit en tsk yoghurt, 0,5dl mjölk och lite smörgås dagligen i en tid så får man faktiskt fundera på vad som är viktigare: äta hälsosamt eller äta? När barnet inte ens visar tecken på hunger efter en längre tid med en sån diet...

Svar: Tack för din långa kommentar, även om jag knappast är rätt person att kommentera den tillbaka eftersom vi igen har världens mest tacksamma matvrak, som äter precis vad som helst. Jag tänker ändå att något måste de ju äta för att gå upp i vikt - för det kan de ju knappast göra av den mängd du nämner i slutet av din kommentar? De gillar inte smoothies, bärglass (med banan i bottnen) eller fruktsallad heller? Jobbig och knepig situation :(
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Stort tack för att du lyfter detta ämne! Jag har två tjejer hör hemma som har ont i magen var och varannan dag. De klarar inte av socker men det är väldigt svårt att inte få i sig detta med tanke på hur det ser ut under en vecka med födelsedagsfirande på förskolan med glass, fredagsmys, lördagsgodis och söndagsfika hos kompisar för att inte tala om alla kalas m.m. Jag försöker ge dem fodmap kost i den mån det går men känner att jag jobbar i motvind. Det finns ku socker i allt! Jag tar gärna emot tips på hur man byter ut glass och godis mot mer nyttiga alternativ och även vanlig mat också.

Anne

Är så himla nyfiken på vad "en chokladstång" betyder. Är det en Fazerina till exempel? Jag föreställer mig att jag nu äter som du åt före du lade om kosten. Och tycker nog att jag är rätt återhållsam med sockret. Det blir alltså en rad Fazers blå per dag. Men inga kex/bullar/sötad saft med mera. Laktosfritt och glutenfritt. Ett tag åt jag dadelbollar som substitut för chokon och det fungerade bra. Varför jag slutade laga dem? Lathet.

Min poäng är ändå att jag har så mycket mer energi nu än då jag "åt vad jag ville". Min erfarenhet är också att maten gör nästan lika mycket för humöret som motion. Man blir ju nyfiken på, om man lätt kunde må ännu bättre om man uteslöt raffinerat socker helt!

Till slut. Jag har nog hört till dem som slagit dövörat till då sockerfasta nämnts. Ta inte ifrån mig mitt godis. Punkt. Klart det var för att jag var/är beroende. Men det förstod jag inte då. Alltså att det var därför jag blev provocerad. Inte dömer jag mig för det. Inte dömer jag andra heller som äter socker.

Svar: Ja, jag är lite förvånad över alla dessa "dömande, skuldbeläggande" -kommentarer som alltid uppkommer i diskussionerna. Jag upplever mig vara långt ifrån perfekt i mitt föräldraskap, men aldrig har jag då känt mig skuldbelagd av andras "tyckanden" - tyckanden som dessutom baserar sig på fakta/undersökningar. Jag måste säga att jag själv ofta inspireras av att tänka om - eller så låter jag det bara rinna vidare utan någon tanke överhuvudtaget. Och precis samma som du skriver - inte dömer jag heller enskild person som vräker i sig socker - hen må så göra det. Däremot är det ett samhällsproblem som behöver diskuteras - och från samhällsdebatten kan man lyckas så frön i individen.
Ja, chokladstång för mig är en Fazerina, Geisha, Pätkis eller Fazers blå. Men jag har lätt ätit en hel chokladplatta också om det erbjudits eller funnits tillgängligt. jag kan nog se mig själv som sockerberoende i backspegeln - men jag har alltid förklarat det okej för mig själv i.o.m att jag rört på mig så mycket. Vilket säkert har underlättat, men eftersom jag gått omkring med svamp och inflammationer i kroppen, har det nog inte spelat någon större roll för chokladen hur mycket jag rört på mig.
Eva - Kakkakaffe