"Måtta med allt"

Det var under bloggens glansdagar jag vågade uttrycka fler åsikter som skapade olika läger och debatter. Det finns återkommande ämnen inom genren barn och uppfostran som alltid genererar åsikter, tyckanden och anonyma kommentarer. Ett av de ämnena, är socker och på bara några timmar hade min halvdöda blogg genererat över 20 000 visningar. Vilket är rätt häftigt när jag inser hur mycket vi betalar för att få samma antal visningar för Polkupeds reklam på Facebook.
 
Man behöver ju naturligtvis inte tycka lika som mig, men jag har rätt i det att socker inte tillför något annat än glädje (eller vad är det socker tillför? Njutning? En känsla av välbehag?) i stunden*. I förmodligen många andra fall går sockerruset över i sockerångest. Kanske inte för barnen, men nog för många av oss vuxna. Hur många gånger har jag inte själv köpt den där chokostången klockan 15 på eftermiddagen - ätit den - bannat mig själv att den ju trots allt inte var värd upplevelsen - och sedan snabbräknat i huvudet att alla mina chokostänger på eftermiddagen utgör 300 euro i året - och som jag både kunde köpa nya jeans, en Rosefield-klocka och en Peak-huppare för. Eller bara spara till en kommande resa. Varenda gång konstaterade jag att eftermiddagschokon inte var värt det. Men ändock var det en slentrianmässig (o)vana.
 
En bröllopsmiddag, en väns födelsedagsfest eller tårta för att fira en ny arbetsplats, är inte en vardaglig, generell händelse.
 
"Att skapa stress kring maten, måtta med allt och sund bondförnuft" är tre meningar som alltid förekommer i debatten om kost.
 
Det föds inte stress kring maten för en enskild person ifall man anser sig ha goda matvanor. Det ska inte födas stress kring maten bara för att några enskilda individer skriver texter om att socker inte är bra att äta i särskilt stor utsträckning. Att inte äta överdrivna mängder socker är kanske den första sanning barnen lär sig om kost - att socker inte är hälsosamt att äta i särskilt stora mängder - inte för tänderna och inte för kroppen. Att det föds stress, beror på att de enskilda individierna hanterar informationen de läser med olika känslor: en del läser med förnekelse, en del med dåligt samvete, en annan med nyfikenhet, en tredje med självsäkerhet och en fjärde kanske med förargelse. De enskilda individerna som skriver texter om socker (eller något annat) ska inte behöva ta ansvar för att andra personer känner stress kring att någon påtalar att gemene människa/BARN generellt behöver äta mindre socker - för fortfarande kan vi återkomma till att näringsämnet socker inte tillför något som kroppen behöver.
 
Stress är inte heller synonymt med att utmana sig själv/söka alternativ/vara öppen för förändringar. Många gånger är det bara lättare att slå ifrån sig än att försiktigt, någonstans pröva. Byta ut och göra små förändringar när det känns bra. Nu har jag själv en sjukdom i bagaget som lättare motiverade mig/oss till att "slänga ut" sockret, men många kanske lever så slentrianmässigt att de inte är medvetna om att de faktiskt äter rätt mycket socker varje dag. Jag tror det är viktigt att mellan varven stanna upp och rannsaka sig själv, oberoende vad det gäller - och då behöver det absolut inte handla om skuldbeläggning. Maten har aldrig varit svårare än vad den är idag och därför behöver den utrymme för diskussion - för faktum är att vi har mer kroniska sjukdomar än någonsin förut. Och då anser vi oss alla att ha ätit standardkost enligt sund bondförnuft.
 
"Måtta med allt" - och det är ju en bra utgångspunkt kan man tycka. Fast vad betyder "måtta", egentligen? Många barns sägs uppfylla dagens sockerintag redan vid frukosten med yoghurten, flingorna, brödet och fruktjuicen. Hur är det då om det serveras halvfabrikat i skolan? Bärkräm eller en fruktyoghurt på mellisen på eftis? Eller vad gräver barnen fram hur skåpen på eftermiddagen när de är ensamma hemma efter skolan? Och så bakar man en paj till kvällsfika hemma på kvällen? Är det också måtta? Ju äldre barnen blir, desto mindre kan vi också påverka vad de äter när vi inte är närvarande och desto bredare blir ordet måtta. Plötsligt kan ordet måtta innefatta betydligt mer än vad vi tänkt från början.
 
"Men jag har ingen sjukdom, då behöver jag ju inte vara lika fanatisk." Jag hade själv inte heller någon sjukdom. I 17 år var jag fullt frisk. Utan eksem och bekymmer. Och vad betyder det egentligen att vara grundfrisk? Jag är med i flera grupper på Facebook där sammanlagt många tiotusentals människor går omkring med kronisk trötthet, med magbekymmer, med uppblåsta, icke fungerande tarmtömningar. Folk har eksem, huvudvärk och migrän. Varje dag går de till jobbet och låtsas att allt är bra - och orkar på något vänster - och kommer hem och är fullkomligt slutkörda, tömda på livslust och arga föräldrar. "Tiotusentals". Ungarna i sin tur har eksem och problem med att bajsa. De är allergiska och astmatiska. Är det inte öroniflammationer, är det förkylningar som avslöser varandra i tidspannet tre veckor sjuka, en vecka frisk. "Tiotusentals". Eller är det ett normalläge idag att man ska dras med någon åkomma?
 
 
 
 

*OBS! Jag exkluderar gruppen diabetiker ur min text, eftersom jag inte har kunskap att förhålla mig till socker ur en diabetikers synvinkel, även om jag vet att många också förespråkar en låg kolhydratkost även trots att man är diabetiker. Och vad betyder det egentligen att vara grundfrisk? 
5 kommentarer
Katarina

Heja Eva, tycker precis som du! Avskyr argumentet "måtta" i den här debatten. Det är väl klart att alla vill äta med måtta men vad innebär egentligen "måtta"? Verkar som om var och en har en egen definition på måttfull sockerkonsumtion, dvs. den mängd de själva äter. Enligt WHO är måttfull konsumtion för barn max 8 sockerbitar/dag, de flesta konsumerar betydligt mer än så... Var och en får naturligvis äta precis så mycket socker de vill och mata sina egna barn med det enligt vad man själv tycker är lämpligt. Det som stör mig är att skola, daghem, andra föräldrar och idrottföreningar tycker det är ok att konstant mata mina barn med sötsaker.

Frågan är större än så. Titta på kön med tonåringar i vilken affär som helst. De köper alltid energidryck, limsa och godis och jag vågar säga att väldigt många har tydliga överviktsproblem. Det är helt galet! Frågan är känslig men vi borde kunna diskutera den för det gäller våra barns framtida hälsa. Vad sjutton håller vi på med liksom?! Vad gör vi med våra barn och deras kroppar? Socker dödar inte genast men den utvecklar sjukdomar på sikt.

Vi måste få våga utmana rådande normer kring sötsaker och rörelse jag tycker att du och din familj inspirerar till det. Tack för att du delar med dig av era fina tips!

Anonym

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så känsligt när faktum (statistik och vetenskap) visar att en stor del av finländska barn äter för mycket socker. För övrigt har konsumentförbundet helt lysande sidor om kost, bl.a om barn och sockerintag (på finska). Skrivna på ett väldigt lättförståeligt men ändå faktabaserade sätt. http://syohyvaa.fi/sokerihuurteinen-lapsuus/

Rekommenderar också "tuotevertailut" sidan om man vill jämföra produkters näringsvärden utan att gå till butiken http://syohyvaa.fi/tuotevertailut/

Svar: Tack för bra kommentar och informativa länkar! Jag tangerade lite av din kommentar i svaret till nästa kommentar.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Jag vill bara kommentera det sista stycket: idag rekommenderar läkare typ 1-diabetiker att följa en lågkolhydratkost för att hålla blodsockret på en hyfsat stabil nivå.

Svar: Tack för den infon. Detta är vad jag förstått, men ville inte kommentera saken desto mer eftersom jag inte anser mig ha tillräcklig kunskap om det.
Eva - Kakkakaffe

Anonym

Jag vill göra en liten inflik och vända allt från ett annat håll om det här med kost och sjukdom. Före nedkomsten av mitt ena barn hade jag fått många riktlinjer på klart om hur jag ville att hen skulle växa upp angående mat och hälsa. Tänkte mycket på maten, kemikalier och vaccin. Så med en bra start så som jag ser det, utan vaccin, utan en massa (dåliga) kolhydrater, så ren och hemgjord mat som möjligt, inga onödiga och skadliga kemikalier i hudvård och runt omkring, inte behov av en endaste antibiotikakur så kan man ju tycka att ett barn får en rätt så bra start i livet..så tyckte åtmimstone jag, och kaboomm så hade barnet diabetes typ 1. Många självnämnda experter ansåg ju sig då naturligtvis veta att det är just t.ex maten och kemikalier som var orsaken till sjukdom, alltså allt detta som jag medvetet och aktivt hade tänkt på och handlat efter från dag ett när barnet föddes. (Har dessutom inga genetska anlag från någon sida till diabetes.) Detta har åtmonstone gjort mig MYCKET ödmjuk angående kost och hälsa och fått mig till insikt om att hela människan är så mycket mer komplex på så många nivåer och plan inte minst känslomässig. Och att allt går så mycket mycket djupare med oss människor än vi är medvetna om.

Svar: Tack för din kommentar! Och såklart är det så! Precis på samma sätt, som någon annan fungerar som en sophink och äter skräp, super och röker - och ändå lever hur länge som helst (hur personen känner sig är ju svårt att veta men ändå). Inom ett sampel människor finns det naturligtvis undantag i alla varianter - och kanske har bara vissa otur?! (Om man nu får kalla en "avvikelse" för otur - men tror du förstår.) Och jag har ju en helt annan ingångsvinkel - som ändå inte varit medveten mer i några år - men som haft en stor tillit för att läkarna behandlar min sjukdom på rätt sätt. Men som du också nämner spelar så många faktorer in - och stressen är nog en faktor som jag tror många viftar bort för lättvindigt.
Eva - Kakkakaffe

Maria

Jag tror att du gör helt rätt i att exkludera diabetiker i den här diskussionen, eftersom man lätt får en rasande massa över sig när man kommenterar diabetes och socker. Nej, men det ÄR verkligen komplicerat, speciellt eftersom det finns så många olika typers diabetes. Själv har jag typ 1, vars orsak forskarna försöker ta reda på, men som anonym skrev här ovan så har typ 1 ingenting med kost och leverne att göra (vad man vet). Däremot ser jag ju själv på mitt blodsocket hur mycket bättre jag mår utan socker, och jag äter också lågkolhydratskost, fast läkarna först har avrått från det och numera inte säger så mycket, men som det också konstaterades här tidigare så börjar de bli mer öppna för lågkolhydratskost även för typ 1-diabetiker, speciellt i Sverige efter vad jag har förstått.