Två år av kortisonavvänjning.

Nu är det ett år sedan jag gjorde min definitiva kostomställning. Jag skriver definitiva, för jag tror inte att jag någonsin kommer att äta som jag gjorde förr. I ett skede var det något jag strävade till, att kunna äta kött, bröd och mejeriprodukter igen, men efter att ha löst ut ett kvitto på ett nytt, piggare och mer energifyllt liv, så finns det ingen längtan alls efter den gamla kosten. Kanske skulle det finnas utrymme för ett ”snedsteg” både här och där, men det är lätt hänt att flera snedsteg leder mig in i gamla mönster – och mitt gamla, trötta och kliiga liv vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Jag upplever det numera också lätt att leva enligt mina nya kostvanor och från att ha varit 100% strikt rawvegan, finns det  hur mycket som helst att äta nu när jag även äter lagad plantbaserad mat mellan varven. Jag äter också pappas fisk mellan varven och har t.o.m ätit den veganska glassen av Tre Kompisar som innehåller socker.

 

Jag har skrivit det förr, men fortfarande – nästan ett år efter att jag äntligen började känna mig piggare igen, känner jag tacksamhet för min hälsa nästan varenda dag. Det är klyshigt och något som jag tidigare också har tagit för givet, men mitt 29:e år gjorde mig betydligt ödmjukare inför vad en god hälsa är. Att vara trött var min ständiga känsla då – och jag började även tro att det var mitt normaltillstånd. Att det var fulltständigt normalt att gå omkring som i en dimma och ständigt vara trött. I och för sig sov jag ju inte heller något på nätterna, vilket såklart även bidrog till tröttheten.

 

Vi har sett alla dokumentärer som finns på Netflix om kost; Cowspiracy, What the health, Fat, sick and nearly dead 1 och 2, Forks over knife, Food Matters och en lång rad till. Jag har plöjt genom Yle Arenan på klipp och korta inslag om kost. Jag har lånat, köpt och läst böcker. Jag har letat forskningsartiklar, jag har lyssnat på föreläsningar, läst bloggar och tittat på youtube. Jag har plöjt genom diskussionforum och Facebookgrupper. Jag har till och med letat genom läkarstuderandenas studieguide för att ta reda på hur mycket näringslära som ingår i deras studier. Jag hittade en fempoängskurs, som bestod av ett tiotal kapitel – varav ett kapitel hette Ravinto ja terveys. Utöver det fanns det en del valbara kurser som tangerade näring i någon form, men det är inte utan att man känner sig provocerad när man ifrågasätts kring matval av sjukvården. Jag är varken läkare eller forskare, men jag är i alla fall läskunnig, högskoleutbildad, jag är sjukt intresserad och har hyfsat gott om sunt bondfönuft – och vill därför inte att min uppfattning om läkande kost nedvärderas. Speciellt inte när det finns otaliga andra som delar den, men som inte ges utrymme i de stora forumen, d.v.s näringsrekommendationer och den s.k kostcirkeln.

 

Ändå – fortfarande – bemöttes jag av frågan ’får ni i er tillräckligt med proteiner’ när jag lite provokativt svarade att vi äter vegansk kost på frågan om maten när jag besökte hälsovården häromdagen med ett av barnen för en vanlig hälsokontroll. Mest för att testa intresset för sambandet mellan kost och hälsa, då man ändå kan ana att sjukvården plockar upp kosten liiite oftare nuförtiden när det handlar om en sjukdom som ska behandlas. Men den här gången gick jag bet igen.

 

Fortfarande får jag även den ständiga frågan om vad jag är allergisk mot. Och jag är inte allergisk mot någonting i matväg. Inget medicinsk test visar på en enda födoämnesallergi. Den enda konstaterade allergin jag har, är mot hästar och hundar och det har jag vetat ända sedan jag var liten då jag vistades för första och enda gången i ett stall. Hundarna fungerar bra, så länge jag inte låter dem slicka mig.

 

Såklart är det individuellt. Och individuellt är svårt. Men det finns ju ett tydligt mönster genom hela kostspektrat; det är mjölken, glutenet, sockret, fettet och de animaliska produkterna som ställer till det om man bär på trubbel i kroppen – oberoende om det handlar om magbesvär, hudbesvär, migrän eller sköldkörtelproblem. Sen finns det ju de som är mer allergiska än bara mot hästar och hundar.

 

Men tack vare all social media sprids i alla fall kunskapen om att kunna bli frisk genom kostförändringar, snabbare än någonsin förr. Och jag är bara min egen erfarenhet, men nu är det två år sedan jag tog min sista kortisontablett och smorde den sista kortisonsalvan. För två år sedan tänkte jag inte det minsta på vad jag stoppade i munnen - det intresserade inte mig ens nämnvärt att ta reda på. Det är 1,5 år sedan jag åt antibiotika sist (och så länge har jag inte varit utan AB i ett sträck sedan jag var 18 år). Sedan 1,5 år har jag inte behövt en enda huvudvärkstablett, sömnmedicin eller antihistamin. Jag har ej heller varit förkyld, haft feber, spysjuka eller ens varit snuvig. En enda gång, trots att jag jobbar med barn som hostar och prustar omkring mig. Kanske en slump? Men jag väljer att tro på en starkare, friskare kropp. Jag är nästan helt eksemfri, sånär som på vristerna. Jag behöver inte ens smörja vanliga salvor längre - min hud kan återfukta sig själv. Det kliar inte längre (förutom på vristerna när jag jobbar vid datorn och kör fast, det är en ovana). Det är dock inte bara kosten - det är också tiden. Tänk att jag nu är en av dem som kan skriva att jag är frisk, och att det är hela två år sedan jag påbörjade hela den här resan.

7 kommentarer
Åsa

Jag fattar inte varför det inte funkar för mig. Jag lade jag om kosten helt förra våren och tog bort allt det där - alla laktosprodukter, allt med gluten i, allt socker till och med ris och potatis då jag läst att det kunde vara inflammationsfrämjande och inte heller ingår i paleodiet som jag också fått tips om. Råa grönsaker, frukt och ägg och fisk, kyckling, frön och nötter åt jag. Bara. Gröna smoothies och ingefära och hela köret. I typ åtta månader tills jag blev diagnosticerad med akut järnbrist. Jag hade också gått upp fem kilo, inte för att det gjorde så mycket, men att jag bara kände mig tröttare och tyngre gjorde att jag tappade lusten.

Svar: Ja, men det hjälper inte att ta bort bara laktosen - det ska vara all mejeri. Din akuta järnbrist kan inte heller enbart ha berott på att du lade om kosten - för med den kost du åt, ska du inte få järnbrist. Att äta rött kött är inte avgörande för järnet. Dina gröna smoothies och råa grönsaker ger ju massor med järn, och istället torde du ha någon obalans i kroppen som äter upp ditt järn. Dessutom är tiden, som jag skrev, avgörande för processen och om jag inte missminner mig, har du använt kortison från och till? För de som går on/off kortisonet tenderar processen bli längre och svårare. Min första vändning till det bättre skedde vid ca. 8 månader och följande rejäla förbättring skedde ca. 12-13 mån in i TSW. Många upplever sig må bättre på paleo idag, vilket säkert stämmer, men både kyckling och ägg är även de makronutrioner som påverkar skadliga celler negativt (nu orkar jag inte leta källan till det, men hoppas ok). Men det är inte bara sådär att göra en stor kostomställning och för en del, stressar det mer än vad det ger fördelar - och då är det inte värt att lägga om kosten så radikalt på en gång.
Eva - Kakkakaffe

Joanna

Grattis som fan!

Svar: JAA! :)
Eva - Kakkakaffe

Nina

Jag har följt din resa och bugar beundrande, hoppar glädjeskutt och låter mej inspireras ♥

Svar: Tack och highfive på det! :)
Eva - Kakkakaffe

Jenny

Yess! Grattis Eva, är så stolt över att du orkat kämpa <3 Belöningen kommer och den är du värd!

Michaela

Kommer tillbaka och läser ditt inlägg för tredje gången nu.
Jag känner igen mig i tröttheten. Och i hälsoproblemen, som botas med kortison och cytostatika. Jag känner igen kontentan i det du skriver, förnuftet som säger att att om maten gör oss sjuka, kan man också bota genom mat. Men läkarna säger åt mig tat maten inte spelar roll. Att jag måste äta cytostatika. Men det känns inte bra.
Har länge sagt att jag inte orkar ta itu med maten. Att det är för omständigt. För stor omställning. Men egentligen går det ju. Bara jag jobbar lite på det.
Just nu är det en tyngre period där magen inte mår bra. Då påminns jag om hur tufft det är då man inte mår bra. Då man mår okej spelar det ju ingen roll. Det är då man mår dåligt som man börjar leta efter lösningar.
Det känns bra tat veta att du kunnat äta dig frisk. Det ger hopp. Och det ger insikt.
Mitt mål den här sommaren är att jag ska plöja igenom det du nämnt ovan. Jag har läst en hel del redan nu och sett dokumentärerna på Netflix. Jag har också lyssnat till gurun inom ämnet som föreläst om gut health. Det börjar kännas mer och mer rätt att säga nej tack till cytostater (och alla problem de medför).

Svar: Sorry, att du fått vänta länge på kommentarssvar. Men lusten och viljan till så stor kostförändring måste dock komma från en själv. Har du sett Foodmatters? Den behandlade ju specifikt läkemedel. Men jag tyckte också det var knepigt att ändra så pass mycket - och jag gjorde ju det från en dag till en annan. Gjorde ingen mjukstart eller så, men för mig passar det bäst att göra antingen eller. Men jag tyckte de sociala situationerna var svårast i början. Nu är det hur enkelt som helst (speciellt när många andra omkring en börjar bli allt mer medvetna om vad de stoppar i sig). I våras blev jag så glad och överväldigad när vi hade knytkalas och alla hade fixat rawfood, sallader och frukter - utan att jag alls begärt något. Och några av mina allra bästa restaurangportioner jag fått under alla år, har jag fått i år när jag har varit "besvärlig och kräsen" (och det har aldrig ens någon sagt, kanske har någon tänkt det, men det har varit alltigenom ett positivt och nyfiket bemötande). Nu äter jag oftast glutenfritt, veganskt på restaurang och det är verkligen inget problem alls.
Jag tror du fixar maten hur enkelt som helst - men att gå från medicinen och trappa ner, är säkert tufft - både i processen och i beslutet (och att stå upp för sig själv och att gå emot ett läkarbeslut. Herregud, vilken frustration jag kände när en läkare skällde på mig för att jag "läst på google".) Nätverket runt en själv är då minsann viktigare än vanligt, och för mig har det nog hjälpt stort att hela familjen gjorde kostomställningen och att Thomas har varit fullständigt med på tåget. Han sa bara t.ex här idag att, tänk att vi gick från 15-20 liter mjölk på en vecka - till 0! Men med resten av familjen har jag ju nog trappat ut gamla vanor betydligt långsammare och gjort en snällare omställning (jag hade ju ett tacksamt gäng att omvända också, då alla alltid äter allting, haha. Jag är rätt hård där också - att man äter det jag serverar, annars får man vara utan ;) ) Men ja, önskar dig en friskare mage oberoende vilken väg du väljer. För mig hjälpte det mycket i processen att räkna dagar och dokumentera. Jag har alltid tänkt tre månader åt gången - det är en överkomlig tid att ge något ett riktigt försök samtidigt som det även är tillräcklig tid för att se förändring på. Kram!
Eva - Kakkakaffe

Jenni nalaneps

Underbart att läsa och tänk, nu skriver DU dendär survival pep talken till andra !! Hrattis till återfunnen livskvalite och energi !

Marie

Grattis Eva, jag gläds så med dig. <3 Jag är nyfiken på din kost och har en del problem med både mage och migrän. Min dotter har eksem. Jag undrar lite över hur en dag med mat ser ut för dig. Vad äter du till frukost, lunch, osv, och om du tar några vitamintillskott? Jag ber om ursäkt för mina personliga frågor. Hoppas att de landar väl i dig. Jag har försökt att läsa på om rawvegan, men tycker att det mest står vad man får äta, inte riktigt hur det går till i praktiken. Det kanske verkar klurigare än vad det är. Kram, Marie @himmelbitar