Kobberget.

Jag saknade den lyriska sommarlovskänslan igår. Kanske för att jag faktiskt inte for in till stan på skolavslutningen och kanske för att jag har haft så få timmar den senaste veckan (jag hade min sista undervisning redan i onsdags). Kanske för att jag också måste trilskas med en massa pappersarbete de nästkommande dagarna för att försöka få en jämkad dagpenning över sommaren (eftersom mitt arbetskontrakt omfattat så få timmar i vår, men som ger mig en bättre, ljusare fortsättning i höst) och kanske för att vi ändå har Polkupedjobb hela tiden som måste göras.
 
 
Jag hoppas ändå att sommaren ska ge ett större tidsutrymme och ett lägre tempo. Det är ändå hiskeligt svårt att balansera sitt liv, när man gärna är med där det händer - samtidigt som man längtar efter att stillsamt liv med en bok i en hängmatta. Men hur ska man kunna läsa boken eller paddla eller vandra eller cykla eller springa eller blogga när det finns så mycket göromål som väntar på en (husmålandet! veden! gräsmattan! blomrabatterna!)? Kanske måste jag spåna vidare på det en annan gång.
 
 
Hursomhelst ringde jag pappa igår på eftermiddagen och frågade vart vi skulle fara och tälta. Kom med till Kobberget när jag far och lägger ut ryssjorna då, svarade han. Thomas cyklade i och för sig i Vörå, men den stora fördelen och framsteget med växande barn, är att de numera klarar sig själva nån timme här och där - för det var bara Celine som var riktigt pepp på att komma med (och det var lika bra, för hon är den som mest behöver full uppmärksamhet av mamma mellan varven).
 
 
Det var ju inte jättevarmt, men vi behövde ju inte ställa oss i skira sommarklänningar och sandaletter, utan kunde liksom alla andra dagar hasa runt i underställ och goretex - även om ett tok av oss fick för sig att kallt hoppa i havet och simma litegrann.
 
 
Det finaste med friluftsliv är, förutom själva naturupplevelsen, är ju att antalet stimuli avskalas rejält. Det finns så mycket färre saker som pockar på ens uppmärksamhet och det är oerhört skönt att bara fokusera på de primära behoven: att få mat, att sova, att ha det varmt och skönt. Mest åt vi, andra mest pratade vi (eller: jag svarade på frågor) och tredje mest lekte vi inte-stöta-marken.
 
 
 
 
Kobberget är så fint i sin enkelhet. Små, vindpinade, röda stugor, inredda med avlagda möbler från 80-talet. Ingen ström och inget vatten men likväl ett omfamnade skydd från kalla nordanvindar och piskande regn.
 
 
Vi åt som sagt mest. Framför elden på kvällen vräkte vi i oss både grillade bananer med mandelsmör och stekta äpplen.
 
 
 
Kan vi inte vara vakna och titta på solnedgången, bad Celine men kvällen badade ännu i fullt dagsljus när vi skulle gå och lägga oss i den kyliga junikvällen. Jag gick dock på dass vid 01 och önskade att jag hade haft viljestyrka nog att klä på mig och gå ett varv med kameran - för natten var då så fantastiskt himmelsvacker. Men det var isande kallt och tanken på att låta sovsäcken kallna medan jag skulle fotografera fanns inte då.
 
 
Redan vid halv nio i morse svängde dock pappa in igen vid bryggan, klar efter morgonens fisketur.
 
 
Vi får dock ut via en ryssja till på hemvägen.
 
 
Kommer aldrig att begripa ryssjornas mönster och virrvarr av garn, armar och fällor.
 
 
Morgonen vittnade om en varm och fin dag, men sen drog molnen fram och lade sig som ett segt täcke framför solen - och 4 juni blev inte heller den dagen när det blev sommar.
0 kommentarer