Hikefulness.

 
Min paddlingskompanjon Anna är på det varje kväll. Oberoende hur sent det är. Oberoende av hur tidigt hon ska upp på jobb. Ju senare vi paddlar, desto vackrare. För visst är det häftigt att hoppa på cykeln vid 22 och cykla ner till båthusen och paddla tills att klockan nästan är midnatt.
 
 
Det har varit så oförklarligt vackra kvällar den senaste veckan. Det är så svårt att förstå att vi lever i samma värld som i november. Det är så svårt att ta in ljuset! Solen! Fåglarna! Ljuden! Färgerna! Dofterna! Naturen!
 
 
Det är sällan jag känner mig så upprymd och uppfylld av naturen, som när vi glider fram över spegelblanka vatten med solen som hängandes  trädtopparna. Just då existerar världen helt utan terrorattacker, sannfinländare och flyende flyktingar.
 
 
Jag tycker att Molpe är den finaste platsen i världen och glömmer alla gånger vi gärna skulle bo närmare hobbyer, bättre vintrar och jobb.
 
 
Pappas båthus må vara det mest fotograferade båthuset i byn. Här har vi fotograferat otaliga barn, konfirmander och studenter. Det ligger en trygg och välbekant tjärdoft över hela hamnen och överrallt ligger det pryttlar och fiskeredskap i en salig blandning.
 
 
Häromkvällen stod syrran på bryggan och väntade på solnedgången när vi paddlade in tillbaka mot land.
 
 
Rik över att ha en egen kajak (eller egentligen är det Thomas) att slänga upp på axeln varje dag om jag önskar.
 
 
Rik över att ha havet runt hörnet. Det är hikefulness det.
 
2 kommentarer
Anonym

"Just då existerar världen utan"... så mitt i prick. Bara där och då. Du skriver bra Eva och dina foton var ju toppen! Såna att ta fram och minnas stunderna i november😉 /Anna

Svar: Puss!
Eva - Kakkakaffe

Nina

Så vackra bilder och jag nickar bara instämmande åt dina tankar. Hur läkande naturen är och hur varandet i den gör att man för stunden får ro, utan att resten av världen tränger sig på ♥