Det exotiska i att vara det Svenska Folkpartiet troget.

Om jag hade en Bucket List, hade jag kanske kunnat kryssa av en punkt idag - nämligen att medverka i Helsingin Sanomat - Finlands (och Nordens) största dagstidning. Eller medverkat har vi inte gjort ännu, utan reportaget om Korsnäs kommer att publiceras i söndagens tidning och vi kommer alltså att vara i del i det reportaget. Reportaget kommer i främsta hand (som jag förstod det) att handla om det unika att vara en enpartikommun och/med endast SFP-representation. Men reportaget kommer också att handla om Korsnäs i allmänhet och kommunens aktiva företagssamhet. Men även om vi fick redogöra kring vårt "politiska" tänk, hoppas jag också att det ska rymmas med lite PR för vårt företag - för ett omnämnande i HS ger förmodligen mer synlighet än vad någon reklamruta någonsin skulle ge. (Även om både fotografen och reportern var allra mest fascinerade av hönsen, heh.)
 
 
Ändå är jag inte ens den första i familjen som får synas i Helsingin Sanomat. För några år sedan gjordes ett stort reportage om pappa som i många år har skickat sin fisk till Helsingfors. Hans fisk har även serverats otaliga gånger till kändisar och andra celebriteter. Jag var dock inte sen med att tacka ja när samtalet kom helt appropå i fredags - att ens en dylik tidning uppmärksammar vår lilla kommun är ju stort och att sedan få figurera tillsammans med bl.a Dermoshop, är en fin bekräftelse på att vi har skapat oss synlighet utanför kommunens gränser. Även om vi på intet sätt är något stort eller ekonomiskt framgångsrikt företag, känns det ändå alltid emellanåt lite häftigt att begrunda sin egen verksamhet lite från sidan - att vi dagligen kan nå ut till tusentals personer i både Finland och Sverige här hemma från vårt köksbord i lilla Molpe.
 
 
Så på eftermiddagen kom det en sympatiskt reporter som aldrig tidigare satt sin fot i Österbotten med sin fotograf. Jag som till och med bemödat byta ut julgardinerna till vanliga gardiner och plockat upp alla kläder normalt dräller längs golvet enbart för att vi skulle få celebert besök - och så möter vi dem ute i duggregnet och gör hela intervjun på stående fot mellan alla målarattiraljer och all hönsdynga vid trappen. (Så mycket för den städningen, haha.) Och eftersom fascinationen för hönsen var så stor, önskade fotografen att var och en av oss skulle stå i ett virrvarr med varsin höna i famnen - och ni kan ju tänka er det kaoset, när fem personer springer runt som lika yra höns på gården och försöker fånga in regnvåta kacklare. (DET borde någon ha filmat.) Inte heller hade jag tänkt på att kontrollera att barnen hade valt de byxor med minst hål på, men så gör vi sällan saker mer invecklade än vad de är här uppe vid Stenlundsvägen heller. Jag hoppas det blir bra i alla fall. Och så kan jag ju dessutom säga att jag har det färdigt midsommarstädat, redan.
 
 
0 kommentarer