Två år av kortisonavvänjning.

Nu är det ett år sedan jag gjorde min definitiva kostomställning. Jag skriver definitiva, för jag tror inte att jag någonsin kommer att äta som jag gjorde förr. I ett skede var det något jag strävade till, att kunna äta kött, bröd och mejeriprodukter igen, men efter att ha löst ut ett kvitto på ett nytt, piggare och mer energifyllt liv, så finns det ingen längtan alls efter den gamla kosten. Kanske skulle det finnas utrymme för ett ”snedsteg” både här och där, men det är lätt hänt att flera snedsteg leder mig in i gamla mönster – och mitt gamla, trötta och kliiga liv vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Jag upplever det numera också lätt att leva enligt mina nya kostvanor och från att ha varit 100% strikt rawvegan, finns det  hur mycket som helst att äta nu när jag även äter lagad plantbaserad mat mellan varven. Jag äter också pappas fisk mellan varven och har t.o.m ätit den veganska glassen av Tre Kompisar som innehåller socker.

 

Jag har skrivit det förr, men fortfarande – nästan ett år efter att jag äntligen började känna mig piggare igen, känner jag tacksamhet för min hälsa nästan varenda dag. Det är klyshigt och något som jag tidigare också har tagit för givet, men mitt 29:e år gjorde mig betydligt ödmjukare inför vad en god hälsa är. Att vara trött var min ständiga känsla då – och jag började även tro att det var mitt normaltillstånd. Att det var fulltständigt normalt att gå omkring som i en dimma och ständigt vara trött. I och för sig sov jag ju inte heller något på nätterna, vilket såklart även bidrog till tröttheten.

 

Vi har sett alla dokumentärer som finns på Netflix om kost; Cowspiracy, What the health, Fat, sick and nearly dead 1 och 2, Forks over knife, Food Matters och en lång rad till. Jag har plöjt genom Yle Arenan på klipp och korta inslag om kost. Jag har lånat, köpt och läst böcker. Jag har letat forskningsartiklar, jag har lyssnat på föreläsningar, läst bloggar och tittat på youtube. Jag har plöjt genom diskussionforum och Facebookgrupper. Jag har till och med letat genom läkarstuderandenas studieguide för att ta reda på hur mycket näringslära som ingår i deras studier. Jag hittade en fempoängskurs, som bestod av ett tiotal kapitel – varav ett kapitel hette Ravinto ja terveys. Utöver det fanns det en del valbara kurser som tangerade näring i någon form, men det är inte utan att man känner sig provocerad när man ifrågasätts kring matval av sjukvården. Jag är varken läkare eller forskare, men jag är i alla fall läskunnig, högskoleutbildad, jag är sjukt intresserad och har hyfsat gott om sunt bondfönuft – och vill därför inte att min uppfattning om läkande kost nedvärderas. Speciellt inte när det finns otaliga andra som delar den, men som inte ges utrymme i de stora forumen, d.v.s näringsrekommendationer och den s.k kostcirkeln.

 

Ändå – fortfarande – bemöttes jag av frågan ’får ni i er tillräckligt med proteiner’ när jag lite provokativt svarade att vi äter vegansk kost på frågan om maten när jag besökte hälsovården häromdagen med ett av barnen för en vanlig hälsokontroll. Mest för att testa intresset för sambandet mellan kost och hälsa, då man ändå kan ana att sjukvården plockar upp kosten liiite oftare nuförtiden när det handlar om en sjukdom som ska behandlas. Men den här gången gick jag bet igen.

 

Fortfarande får jag även den ständiga frågan om vad jag är allergisk mot. Och jag är inte allergisk mot någonting i matväg. Inget medicinsk test visar på en enda födoämnesallergi. Den enda konstaterade allergin jag har, är mot hästar och hundar och det har jag vetat ända sedan jag var liten då jag vistades för första och enda gången i ett stall. Hundarna fungerar bra, så länge jag inte låter dem slicka mig.

 

Såklart är det individuellt. Och individuellt är svårt. Men det finns ju ett tydligt mönster genom hela kostspektrat; det är mjölken, glutenet, sockret, fettet och de animaliska produkterna som ställer till det om man bär på trubbel i kroppen – oberoende om det handlar om magbesvär, hudbesvär, migrän eller sköldkörtelproblem. Sen finns det ju de som är mer allergiska än bara mot hästar och hundar.

 

Men tack vare all social media sprids i alla fall kunskapen om att kunna bli frisk genom kostförändringar, snabbare än någonsin förr. Och jag är bara min egen erfarenhet, men nu är det två år sedan jag tog min sista kortisontablett och smorde den sista kortisonsalvan. För två år sedan tänkte jag inte det minsta på vad jag stoppade i munnen - det intresserade inte mig ens nämnvärt att ta reda på. Det är 1,5 år sedan jag åt antibiotika sist (och så länge har jag inte varit utan AB i ett sträck sedan jag var 18 år). Sedan 1,5 år har jag inte behövt en enda huvudvärkstablett, sömnmedicin eller antihistamin. Jag har ej heller varit förkyld, haft feber, spysjuka eller ens varit snuvig. En enda gång, trots att jag jobbar med barn som hostar och prustar omkring mig. Kanske en slump? Men jag väljer att tro på en starkare, friskare kropp. Jag är nästan helt eksemfri, sånär som på vristerna. Jag behöver inte ens smörja vanliga salvor längre - min hud kan återfukta sig själv. Det kliar inte längre (förutom på vristerna när jag jobbar vid datorn och kör fast, det är en ovana). Det är dock inte bara kosten - det är också tiden. Tänk att jag nu är en av dem som kan skriva att jag är frisk, och att det är hela två år sedan jag påbörjade hela den här resan.

7 kommentarer