Hikefulness.

 
Min paddlingskompanjon Anna är på det varje kväll. Oberoende hur sent det är. Oberoende av hur tidigt hon ska upp på jobb. Ju senare vi paddlar, desto vackrare. För visst är det häftigt att hoppa på cykeln vid 22 och cykla ner till båthusen och paddla tills att klockan nästan är midnatt.
 
 
Det har varit så oförklarligt vackra kvällar den senaste veckan. Det är så svårt att förstå att vi lever i samma värld som i november. Det är så svårt att ta in ljuset! Solen! Fåglarna! Ljuden! Färgerna! Dofterna! Naturen!
 
 
Det är sällan jag känner mig så upprymd och uppfylld av naturen, som när vi glider fram över spegelblanka vatten med solen som hängandes  trädtopparna. Just då existerar världen helt utan terrorattacker, sannfinländare och flyende flyktingar.
 
 
Jag tycker att Molpe är den finaste platsen i världen och glömmer alla gånger vi gärna skulle bo närmare hobbyer, bättre vintrar och jobb.
 
 
Pappas båthus må vara det mest fotograferade båthuset i byn. Här har vi fotograferat otaliga barn, konfirmander och studenter. Det ligger en trygg och välbekant tjärdoft över hela hamnen och överrallt ligger det pryttlar och fiskeredskap i en salig blandning.
 
 
Häromkvällen stod syrran på bryggan och väntade på solnedgången när vi paddlade in tillbaka mot land.
 
 
Rik över att ha en egen kajak (eller egentligen är det Thomas) att slänga upp på axeln varje dag om jag önskar.
 
 
Rik över att ha havet runt hörnet. Det är hikefulness det.
 
1 kommentar

Det exotiska i att vara det Svenska Folkpartiet troget.

Om jag hade en Bucket List, hade jag kanske kunnat kryssa av en punkt idag - nämligen att medverka i Helsingin Sanomat - Finlands (och Nordens) största dagstidning. Eller medverkat har vi inte gjort ännu, utan reportaget om Korsnäs kommer att publiceras i söndagens tidning och vi kommer alltså att vara i del i det reportaget. Reportaget kommer i främsta hand (som jag förstod det) att handla om det unika att vara en enpartikommun och/med endast SFP-representation. Men reportaget kommer också att handla om Korsnäs i allmänhet och kommunens aktiva företagssamhet. Men även om vi fick redogöra kring vårt "politiska" tänk, hoppas jag också att det ska rymmas med lite PR för vårt företag - för ett omnämnande i HS ger förmodligen mer synlighet än vad någon reklamruta någonsin skulle ge. (Även om både fotografen och reportern var allra mest fascinerade av hönsen, heh.)
 
 
Ändå är jag inte ens den första i familjen som får synas i Helsingin Sanomat. För några år sedan gjordes ett stort reportage om pappa som i många år har skickat sin fisk till Helsingfors. Hans fisk har även serverats otaliga gånger till kändisar och andra celebriteter. Jag var dock inte sen med att tacka ja när samtalet kom helt appropå i fredags - att ens en dylik tidning uppmärksammar vår lilla kommun är ju stort och att sedan få figurera tillsammans med bl.a Dermoshop, är en fin bekräftelse på att vi har skapat oss synlighet utanför kommunens gränser. Även om vi på intet sätt är något stort eller ekonomiskt framgångsrikt företag, känns det ändå alltid emellanåt lite häftigt att begrunda sin egen verksamhet lite från sidan - att vi dagligen kan nå ut till tusentals personer i både Finland och Sverige här hemma från vårt köksbord i lilla Molpe.
 
 
Så på eftermiddagen kom det en sympatiskt reporter som aldrig tidigare satt sin fot i Österbotten med sin fotograf. Jag som till och med bemödat byta ut julgardinerna till vanliga gardiner och plockat upp alla kläder normalt dräller längs golvet enbart för att vi skulle få celebert besök - och så möter vi dem ute i duggregnet och gör hela intervjun på stående fot mellan alla målarattiraljer och all hönsdynga vid trappen. (Så mycket för den städningen, haha.) Och eftersom fascinationen för hönsen var så stor, önskade fotografen att var och en av oss skulle stå i ett virrvarr med varsin höna i famnen - och ni kan ju tänka er det kaoset, när fem personer springer runt som lika yra höns på gården och försöker fånga in regnvåta kacklare. (DET borde någon ha filmat.) Inte heller hade jag tänkt på att kontrollera att barnen hade valt de byxor med minst hål på, men så gör vi sällan saker mer invecklade än vad de är här uppe vid Stenlundsvägen heller. Jag hoppas det blir bra i alla fall. Och så kan jag ju dessutom säga att jag har det färdigt midsommarstädat, redan.
 
 
0 kommentarer

Kobberget.

Jag saknade den lyriska sommarlovskänslan igår. Kanske för att jag faktiskt inte for in till stan på skolavslutningen och kanske för att jag har haft så få timmar den senaste veckan (jag hade min sista undervisning redan i onsdags). Kanske för att jag också måste trilskas med en massa pappersarbete de nästkommande dagarna för att försöka få en jämkad dagpenning över sommaren (eftersom mitt arbetskontrakt omfattat så få timmar i vår, men som ger mig en bättre, ljusare fortsättning i höst) och kanske för att vi ändå har Polkupedjobb hela tiden som måste göras.
 
 
Jag hoppas ändå att sommaren ska ge ett större tidsutrymme och ett lägre tempo. Det är ändå hiskeligt svårt att balansera sitt liv, när man gärna är med där det händer - samtidigt som man längtar efter att stillsamt liv med en bok i en hängmatta. Men hur ska man kunna läsa boken eller paddla eller vandra eller cykla eller springa eller blogga när det finns så mycket göromål som väntar på en (husmålandet! veden! gräsmattan! blomrabatterna!)? Kanske måste jag spåna vidare på det en annan gång.
 
 
Hursomhelst ringde jag pappa igår på eftermiddagen och frågade vart vi skulle fara och tälta. Kom med till Kobberget när jag far och lägger ut ryssjorna då, svarade han. Thomas cyklade i och för sig i Vörå, men den stora fördelen och framsteget med växande barn, är att de numera klarar sig själva nån timme här och där - för det var bara Celine som var riktigt pepp på att komma med (och det var lika bra, för hon är den som mest behöver full uppmärksamhet av mamma mellan varven).
 
 
Det var ju inte jättevarmt, men vi behövde ju inte ställa oss i skira sommarklänningar och sandaletter, utan kunde liksom alla andra dagar hasa runt i underställ och goretex - även om ett tok av oss fick för sig att kallt hoppa i havet och simma litegrann.
 
 
Det finaste med friluftsliv är, förutom själva naturupplevelsen, är ju att antalet stimuli avskalas rejält. Det finns så mycket färre saker som pockar på ens uppmärksamhet och det är oerhört skönt att bara fokusera på de primära behoven: att få mat, att sova, att ha det varmt och skönt. Mest åt vi, andra mest pratade vi (eller: jag svarade på frågor) och tredje mest lekte vi inte-stöta-marken.
 
 
 
 
Kobberget är så fint i sin enkelhet. Små, vindpinade, röda stugor, inredda med avlagda möbler från 80-talet. Ingen ström och inget vatten men likväl ett omfamnade skydd från kalla nordanvindar och piskande regn.
 
 
Vi åt som sagt mest. Framför elden på kvällen vräkte vi i oss både grillade bananer med mandelsmör och stekta äpplen.
 
 
 
Kan vi inte vara vakna och titta på solnedgången, bad Celine men kvällen badade ännu i fullt dagsljus när vi skulle gå och lägga oss i den kyliga junikvällen. Jag gick dock på dass vid 01 och önskade att jag hade haft viljestyrka nog att klä på mig och gå ett varv med kameran - för natten var då så fantastiskt himmelsvacker. Men det var isande kallt och tanken på att låta sovsäcken kallna medan jag skulle fotografera fanns inte då.
 
 
Redan vid halv nio i morse svängde dock pappa in igen vid bryggan, klar efter morgonens fisketur.
 
 
Vi får dock ut via en ryssja till på hemvägen.
 
 
Kommer aldrig att begripa ryssjornas mönster och virrvarr av garn, armar och fällor.
 
 
Morgonen vittnade om en varm och fin dag, men sen drog molnen fram och lade sig som ett segt täcke framför solen - och 4 juni blev inte heller den dagen när det blev sommar.
0 kommentarer