Kungsleden 2017: Ammarnäs-Hemavan.

 
Vi kom hem klockan halv ett på natten från Åland. Jag duschade och packade sovsäcken ur cykelväskan till vandringsryggsäcken. Klockan sju på morgonen körde vi iväg mot Vasahamnen med sikte på Umeå. Jag var trött i ögat men mycket förväntansfull.
 
 
Redan förra sommaren hörde jag om möjligheten att få vandra en del av Kungsleden. Stålkvinnan Kika (längst till vänster) planerade vandra hela Kungsleden från Abisko till Hemavan (440 km) och hon gav oss möjligheten att ansluta på en del av leden. Kika hade redan börjat vandra efter midsommar och var alltså redan på dag 20 (!) när vi slöt upp. Jag var inte sen att tacka nej till möjligheten som gavs - jag har drömt om att göra en "riktig" vandring, då jag egentligen "bara" vandrat tillsammans med barnen tidigare. Jag hade längtat efter att dricka fjällbäcksvatten, vila i ljungen och långsamt vandra över kalfjället.
 
Vi skulle mötas upp och starta i Ammarnäs, och vägen fram var lång och enslig. Kungsledens sista etapp är 80 km och tillsammans med Anna och Marika kom vi fram till ett knäpptyst och alldeles öde Ammarnäs där syrenerna nyss slagit ut i blom, sent på söndagkväll.
 
 
Med på vandringen hade vi Kikas trogna följeslagare, Ditte. En alldeles fantastiskt fin hund som enträget travade på med egen mat i packningen.
 
 
Jag hade läst och hört mycket om Svenska Turistföreningen och dess stugor redan tidigare. Ändå var jag fascinerad och imponerad över stugorna som dök upp med jämna mellanrum på fjällen - fullt utrustade med övernattnings-, matlagnings-, tork- och proviantmöjligheter. Mellan Ammarnäs och Hemavan finns fem stycken stugor med dagsetapper på 8-22 kilometer - och det är fint att kunna ha möjligheten att fjällvandra med ganska enkla premisser och stugövernattningar. Man kan alltså i praktiken vandra sträckan med en liten ryggsäck och till och med utan mat om man vill - för proviant kan köpas i respektive stuga. Det var inte ens hutlösa priser - speciellt med tanken på var vi befann oss och att allt fraktas ut med skoter i mars.
 
 
Vi hade dock tälten med oss - men ett par nätter tältade vi intill stugorna och på så sätt kunde vi utnyttja stugans service, i form av dass, gas och inomhusvärme i den mån vi ville. I en stuga möttes vi av nybakta bullar som stugvärden frikostigt bjöd på. I stugorna samlades också vandrarna för socialt umgänge och jag kan tänka mig att många intressanta diskussioner utbyts under stugstunderna.
 
 
Det var en mäktig känsla som infann sig under den första vandringsdagen då vi hade klättrat upp på kalfjället, hittat en fin plats bredvid en jokk i lä från vinden och ätit vår lunch. Där och då, då vi slängde oss i ljungen för en stunds vila före fortsättningen, kändes det som om vi befann oss långt bort från vår vanliga värld.
 
 
Vi vandrade en rätt lång första etapp, då det väntades sämre väder till följande dag och vi befann oss på det öppna kalfjället utan skydd från den utlovade vinden.
 
 
 
Det kändes rejält i kroppen då vi som precis börjat vandra, inte var vana vid ryggsäckens vikt och det var ganska mycket pill med alla ryggsäcksinställningar och remmar. I övrigt var terrängen snäll - det var ansträngande men ändå inte tungt.
 
 
Det var dock ett evigt av- och påklädande under hela veckan. Temperaturen växlade mellan 5-13 grader och motvinden blåste rejält kall emellanåt.
 
 
Jag fick lära mig mycket om fjällens fauna under veckan. Det här är Isranunkel som växer på mycket utsatta och arktiska områden. Vacker och tålig i all sin enkelhet.
 
 
Trots att mycket snö ändå hade hunnit smälta bort (på grund av den kalla sommaren, har leden ställvis varit snörik trots att det är högsommar), gick vi över snöfläckar, slask och gyttja alltemellanåt. Många områden hade nyss börjat grönska och det var lite vårkänsla över de nya växterna som vaknade till liv.
 
 
 
Det var en tacksam känsla att krypa ner i sovsäcken den första kvällen. Tälten stod i vacker kvällsol på en grönskande slänt, alldeles intill en porlande jokk med iskallt vatten och med oändlig utsikt åt alla håll. Vi var småfrusna och trötta men fyllda av en massa nya upplevelser - trots att vi inte gjort något annat än att "bara" vandra på kalfjället.
 
 
Vi vaknade till en ny, ganska kall och blåsig dag. Vi fortsatte framåt - ibland med regnet piskandes i ansiktet och ibland med en sol som envist försökte tränga sig genom molnen. Med jämna mellanrum mötte vi andra vandrare, men ändå såg vi sällan mer än tio andra vandrare per dag.
 
 
 
 Terrängen var intressant och varierande. Mycket av de våta områdena var spångade, medan andra områden gick över mjuka jämna sandstigar. Emellanåt var det stenigt men mestadels var det lätt att vandra.
 
 
 
Ibland använde vi hela vår arsenal kläder och vi fick verkligen se fjällens alla väderskiftningar.
 
 
Det var en vacker syn när renarna sprang på en lång rad längs fjällkammen. Trots att Kungsleden är populär och bevandrad, kändes det ändå som om att vi, djuren och naturen hade vår egen plats längs leden.
 
 
 
Det kändes ofattbart långt från vardagen att sitta en stund bredvid ett forsande vattenfall, långt borta från civilisationen. Lika långt borta känns vattenfallsupplevelsen nu en vecka senare. Detta är verkligen kontraster i livet. Men nu förstår jag kicken och Kungsledens populäritet (och alla andra leders också). Tänk så enkelt det är att kunna trycka på paus ändå.
 
 
Långt framför oss vandrade en ensam skåning. En äldre man med kikare och militärgröna kläder som smälte fullständigt in i naturen. Han hade ännu mindre bråttom än oss, då han ofta satte sig ner och kikade på fjällpiparna som med sitt retstickeljud satt och kikade på oss på myrmarkerna.
 
 
I horisonten stod snöklädda fjälltoppar runt oss som ett beskyddande skal.
 
 
Vi träffade på ett austaliensiskt par som hade tagit sig ända till Sverige för att vandra Kungsleden. De knäppte en fin bild på oss.
 
 
Den andra dagen gjorde vi också en lång vandringsetapp på en bra bit över 20 km. Vi ville gå till Tärnasjön för där utlovades bastu - och det var kanske den finaste bastuupplevelsen någonsin. Från bastulaven såg vi ut på snöbeklädda toppar som badade i kvällssol medan den vedeldade kaminen gav ifrån sig rejält med värme. Sedan rusade vi ut och doppade oss i det ISKALLA fjällsjövattnet. Efteråt brände det skönt i hela kroppen när blodcirkulationen värmde upp våra trötta fötter och ben igen.
 
 
 
Vår tredje dag lovade ganska lätt och kort vandring. Vi gick på lägre höjd och omgavs igen av fjällbjörk och mer växtlighet. Ditte var fenomenal att ta varje vilostund tillvara och låg tyst i bakgrunden och drömde.
 
 
 
Kartläsning var ett viktigt inslag och Kika och Anna försökte sätta topparna som omgav oss.
 
 
Från Tärnasjön följer ett koppel av hängbroar och det var skärgårdskänsla på att vandra mellan de små holmarna i den stora Tärnasjön som sammanband broarna medan det glasklara vattnet sköljde under.
 
 
 
Vi passade på att njuta till fullo - både av vila och god mat. Lika viktig var snackspauserna som vi höll med jämna mellanrum för att hålla energinivån uppe.
 
 
Landskapen var oändligt vackra - och bilderna nu känns oerhört platta i jämförelse.
 
 
 
Ditte visste minsann var det lönade sig att sova bäst - på luftmadrassen i dunsovsäcken, såklart.
 
 
Den tredje natten tillbringade vi intill den oerhört vackra Syterstugan. Jag bestämde att hit ska vi också gå med familjen - jag hoppas redan nästa sommar. Återigen satt vi i gräset och avnjöt en god middag till en fantastisk utsikt med Norra Sytertoppen i bakgrunden. Vi hade förhoppningar om en fin morgondag - då vi skulle gå igenom Syterskalet. Skalet som jag bara sett mängder av vackra bilder från.
 
 
Och till vilken dag vi vaknade! Det var fullständigt blå himmel och solen värmde duktigt redan efter sex på morgonen! Vi hade redan tappat både tid och rum, men det torde ha varit torsdag och detta skulle kanske redan bli vår sista vandringsdag.
 
 
 
Jag har ju inte svårt att gå i gång på saker, men jag levde verkligen som i ett rus av allt det vackra. Och tänk att vår dag dessutom skulle kantas av sommarens hittills bästa väder.
 
 
Vi träffade på australiensarna igen, som knäppte ett fint kort på oss igen före vi steg in i Syterskalet.
 
 
Sen gick vi igenom den tio kilometer långa, gräsbeklädda korridoren i sällskap av renar, i gassande sommarvärme och utan en endaste liten vindpust.
 
 
Jag saknade mitt vidvinkelobjektiv i ett försöka fånga fjällsidorna som mönstrades av molnskuggorna. Men det rymdes inte med i packningen den här gången.
 
 
Det här var livet. Starkare än på mycket längre.
 
 
Jag hade kunnat stanna i den stunden, där och då, länge. Men tack vare det fina vädret vandrade vi vidare. Vidare förbi Viterskalsstugan, vidare ner mot Hemavan och civilisationen.
 
 
Och på kvällen, i det varmaste solgasset nådde vi Kungsledens slut (eller start om man går åt andra hållet). För oss tre som "bara" vandrat de åtta milen från Ammarnäs var målgången inte lika stor som för Kika - för hon hade ju gått under Kungsledens startskylt i Abisko, 440 km mer norrut. Och det är en bravad som heter duga. Men vinnarfeelis hade vi ändå alla och jag var så många upplevelser rikare. Det var alltigenom fina dagar och jag hade gärna dröjt mig längre kvar i känslan att bara leva där och just då i stunden - då ena foten sattes framför den andra. Det var mindfulness - eller hikefulness på hög nivå. Tack för att jag fick dela upplevelsen med er <3.
5 kommentarer
Nina

Så glad att du delade med dej av detta! Jag ska vandra hela Kungsleden inom något år, så Kikas Instagramkonto har varit stor inspiration i sommar :)

Svar: Tack Nina för att du uppskattade! Kungsleden har inte stått på min Bucket List - men kanske den får göra det härefter. Men redan några dagar gav mig mycket. Är också glad och inspirerad av att ha fått följa Kikas resa. Det är trots allt huisigt långt!
Eva - Kakkakaffe

Cecilia

Vilken härlig tur. Vill bara tacka dig för all inspiration till friluftsliv du ger. Du har verkligen väckt intresset hos mig och även om jag är långt ifrån att vandra Kungsleden ännu är det tack vara dig jag sovit i tält och gjort kortare vandringar under sommaren.

Svar: Tack Cecilia! Vad glad jag blir åt din kommentar! Jag är ju nog själv rätt grön på området och jag är (har varit?) väldigt bekvämt av mig, men jag tycker så himla mycket om när man t.ex. klarar sig på en matkopp och en sked jämfört med att diska två maskiner disk varje dag. Känslan vi hade under denna veckas vandring var också så häftig, att jag skulle vilja dela samma känsla till många andra. Sällan man befinner sig så i stunden som vi var då - och det är hälsosamt mellan varven.
Eva - Kakkakaffe

Mia

Det låter som en underbar vandring! Min familj har haft som tradition att åka till Arjeplogsfjällen (Vuoggatjålme) ända sen vi varit små och traditionen har fortsatt nu när vi har egna barn. Där har vi dock alltid sovit i stuga och gjort kortare dagsvandringar, på senare år väldigt anpassat för småbarn. Fjällvärlden är hur som helst nära mitt hjärta och det var jättekul att läsa om en lite mindre bekväm fjällvandring! ;)

Linda

Vi är precis hemkommen efter första långa Jämtlandsvandringen med barnen (5 och 7 år) men vi har vandrat med barnen sedan de föddes. Vi hade dagsetapper på 12 km till och från Helags fjällstation och en bestigning av Helagsfjället. Barnen älskar verkligen att bestiga berg, det kan jag rekommendera, det här var deras tredje topp! Det fina med STF fjällstation är just att man kan slå upp tältet nära och kunna utnyttja stationen . Lite av ett måste med barnen de dagar som det blåser och öser ner regn, då lagar vi mat och äter inomhus och torkar kläderna i tornrummet. Och i bastun på stationerna så har nog barnen sina finaste fjällminnen, alla pratar med alla och gemenskapen är fin.

Nina

Hej. Jag kan varmt rekommendera vandring i Skottland, helt fantastiska vyer och leder finns det i varierande svårighetsgrad. :)