Kungsleden 2017: Ammarnäs-Hemavan.

 
Vi kom hem klockan halv ett på natten från Åland. Jag duschade och packade sovsäcken ur cykelväskan till vandringsryggsäcken. Klockan sju på morgonen körde vi iväg mot Vasahamnen med sikte på Umeå. Jag var trött i ögat men mycket förväntansfull.
 
 
Redan förra sommaren hörde jag om möjligheten att få vandra en del av Kungsleden. Stålkvinnan Kika (längst till vänster) planerade vandra hela Kungsleden från Abisko till Hemavan (440 km) och hon gav oss möjligheten att ansluta på en del av leden. Kika hade redan börjat vandra efter midsommar och var alltså redan på dag 20 (!) när vi slöt upp. Jag var inte sen att tacka nej till möjligheten som gavs - jag har drömt om att göra en "riktig" vandring, då jag egentligen "bara" vandrat tillsammans med barnen tidigare. Jag hade längtat efter att dricka fjällbäcksvatten, vila i ljungen och långsamt vandra över kalfjället.
 
Vi skulle mötas upp och starta i Ammarnäs, och vägen fram var lång och enslig. Kungsledens sista etapp är 80 km och tillsammans med Anna och Marika kom vi fram till ett knäpptyst och alldeles öde Ammarnäs där syrenerna nyss slagit ut i blom, sent på söndagkväll.
 
 
Med på vandringen hade vi Kikas trogna följeslagare, Ditte. En alldeles fantastiskt fin hund som enträget travade på med egen mat i packningen.
 
 
Jag hade läst och hört mycket om Svenska Turistföreningen och dess stugor redan tidigare. Ändå var jag fascinerad och imponerad över stugorna som dök upp med jämna mellanrum på fjällen - fullt utrustade med övernattnings-, matlagnings-, tork- och proviantmöjligheter. Mellan Ammarnäs och Hemavan finns fem stycken stugor med dagsetapper på 8-22 kilometer - och det är fint att kunna ha möjligheten att fjällvandra med ganska enkla premisser och stugövernattningar. Man kan alltså i praktiken vandra sträckan med en liten ryggsäck och till och med utan mat om man vill - för proviant kan köpas i respektive stuga. Det var inte ens hutlösa priser - speciellt med tanken på var vi befann oss och att allt fraktas ut med skoter i mars.
 
 
Vi hade dock tälten med oss - men ett par nätter tältade vi intill stugorna och på så sätt kunde vi utnyttja stugans service, i form av dass, gas och inomhusvärme i den mån vi ville. I en stuga möttes vi av nybakta bullar som stugvärden frikostigt bjöd på. I stugorna samlades också vandrarna för socialt umgänge och jag kan tänka mig att många intressanta diskussioner utbyts under stugstunderna.
 
 
Det var en mäktig känsla som infann sig under den första vandringsdagen då vi hade klättrat upp på kalfjället, hittat en fin plats bredvid en jokk i lä från vinden och ätit vår lunch. Där och då, då vi slängde oss i ljungen för en stunds vila före fortsättningen, kändes det som om vi befann oss långt bort från vår vanliga värld.
 
 
Vi vandrade en rätt lång första etapp, då det väntades sämre väder till följande dag och vi befann oss på det öppna kalfjället utan skydd från den utlovade vinden.
 
 
 
Det kändes rejält i kroppen då vi som precis börjat vandra, inte var vana vid ryggsäckens vikt och det var ganska mycket pill med alla ryggsäcksinställningar och remmar. I övrigt var terrängen snäll - det var ansträngande men ändå inte tungt.
 
 
Det var dock ett evigt av- och påklädande under hela veckan. Temperaturen växlade mellan 5-13 grader och motvinden blåste rejält kall emellanåt.
 
 
Jag fick lära mig mycket om fjällens fauna under veckan. Det här är Isranunkel som växer på mycket utsatta och arktiska områden. Vacker och tålig i all sin enkelhet.
 
 
Trots att mycket snö ändå hade hunnit smälta bort (på grund av den kalla sommaren, har leden ställvis varit snörik trots att det är högsommar), gick vi över snöfläckar, slask och gyttja alltemellanåt. Många områden hade nyss börjat grönska och det var lite vårkänsla över de nya växterna som vaknade till liv.
 
 
 
Det var en tacksam känsla att krypa ner i sovsäcken den första kvällen. Tälten stod i vacker kvällsol på en grönskande slänt, alldeles intill en porlande jokk med iskallt vatten och med oändlig utsikt åt alla håll. Vi var småfrusna och trötta men fyllda av en massa nya upplevelser - trots att vi inte gjort något annat än att "bara" vandra på kalfjället.
 
 
Vi vaknade till en ny, ganska kall och blåsig dag. Vi fortsatte framåt - ibland med regnet piskandes i ansiktet och ibland med en sol som envist försökte tränga sig genom molnen. Med jämna mellanrum mötte vi andra vandrare, men ändå såg vi sällan mer än tio andra vandrare per dag.
 
 
 
 Terrängen var intressant och varierande. Mycket av de våta områdena var spångade, medan andra områden gick över mjuka jämna sandstigar. Emellanåt var det stenigt men mestadels var det lätt att vandra.
 
 
 
Ibland använde vi hela vår arsenal kläder och vi fick verkligen se fjällens alla väderskiftningar.
 
 
Det var en vacker syn när renarna sprang på en lång rad längs fjällkammen. Trots att Kungsleden är populär och bevandrad, kändes det ändå som om att vi, djuren och naturen hade vår egen plats längs leden.
 
 
 
Det kändes ofattbart långt från vardagen att sitta en stund bredvid ett forsande vattenfall, långt borta från civilisationen. Lika långt borta känns vattenfallsupplevelsen nu en vecka senare. Detta är verkligen kontraster i livet. Men nu förstår jag kicken och Kungsledens populäritet (och alla andra leders också). Tänk så enkelt det är att kunna trycka på paus ändå.
 
 
Långt framför oss vandrade en ensam skåning. En äldre man med kikare och militärgröna kläder som smälte fullständigt in i naturen. Han hade ännu mindre bråttom än oss, då han ofta satte sig ner och kikade på fjällpiparna som med sitt retstickeljud satt och kikade på oss på myrmarkerna.
 
 
I horisonten stod snöklädda fjälltoppar runt oss som ett beskyddande skal.
 
 
Vi träffade på ett austaliensiskt par som hade tagit sig ända till Sverige för att vandra Kungsleden. De knäppte en fin bild på oss.
 
 
Den andra dagen gjorde vi också en lång vandringsetapp på en bra bit över 20 km. Vi ville gå till Tärnasjön för där utlovades bastu - och det var kanske den finaste bastuupplevelsen någonsin. Från bastulaven såg vi ut på snöbeklädda toppar som badade i kvällssol medan den vedeldade kaminen gav ifrån sig rejält med värme. Sedan rusade vi ut och doppade oss i det ISKALLA fjällsjövattnet. Efteråt brände det skönt i hela kroppen när blodcirkulationen värmde upp våra trötta fötter och ben igen.
 
 
 
Vår tredje dag lovade ganska lätt och kort vandring. Vi gick på lägre höjd och omgavs igen av fjällbjörk och mer växtlighet. Ditte var fenomenal att ta varje vilostund tillvara och låg tyst i bakgrunden och drömde.
 
 
 
Kartläsning var ett viktigt inslag och Kika och Anna försökte sätta topparna som omgav oss.
 
 
Från Tärnasjön följer ett koppel av hängbroar och det var skärgårdskänsla på att vandra mellan de små holmarna i den stora Tärnasjön som sammanband broarna medan det glasklara vattnet sköljde under.
 
 
 
Vi passade på att njuta till fullo - både av vila och god mat. Lika viktig var snackspauserna som vi höll med jämna mellanrum för att hålla energinivån uppe.
 
 
Landskapen var oändligt vackra - och bilderna nu känns oerhört platta i jämförelse.
 
 
 
Ditte visste minsann var det lönade sig att sova bäst - på luftmadrassen i dunsovsäcken, såklart.
 
 
Den tredje natten tillbringade vi intill den oerhört vackra Syterstugan. Jag bestämde att hit ska vi också gå med familjen - jag hoppas redan nästa sommar. Återigen satt vi i gräset och avnjöt en god middag till en fantastisk utsikt med Norra Sytertoppen i bakgrunden. Vi hade förhoppningar om en fin morgondag - då vi skulle gå igenom Syterskalet. Skalet som jag bara sett mängder av vackra bilder från.
 
 
Och till vilken dag vi vaknade! Det var fullständigt blå himmel och solen värmde duktigt redan efter sex på morgonen! Vi hade redan tappat både tid och rum, men det torde ha varit torsdag och detta skulle kanske redan bli vår sista vandringsdag.
 
 
 
Jag har ju inte svårt att gå i gång på saker, men jag levde verkligen som i ett rus av allt det vackra. Och tänk att vår dag dessutom skulle kantas av sommarens hittills bästa väder.
 
 
Vi träffade på australiensarna igen, som knäppte ett fint kort på oss igen före vi steg in i Syterskalet.
 
 
Sen gick vi igenom den tio kilometer långa, gräsbeklädda korridoren i sällskap av renar, i gassande sommarvärme och utan en endaste liten vindpust.
 
 
Jag saknade mitt vidvinkelobjektiv i ett försöka fånga fjällsidorna som mönstrades av molnskuggorna. Men det rymdes inte med i packningen den här gången.
 
 
Det här var livet. Starkare än på mycket längre.
 
 
Jag hade kunnat stanna i den stunden, där och då, länge. Men tack vare det fina vädret vandrade vi vidare. Vidare förbi Viterskalsstugan, vidare ner mot Hemavan och civilisationen.
 
 
Och på kvällen, i det varmaste solgasset nådde vi Kungsledens slut (eller start om man går åt andra hållet). För oss tre som "bara" vandrat de åtta milen från Ammarnäs var målgången inte lika stor som för Kika - för hon hade ju gått under Kungsledens startskylt i Abisko, 440 km mer norrut. Och det är en bravad som heter duga. Men vinnarfeelis hade vi ändå alla och jag var så många upplevelser rikare. Det var alltigenom fina dagar och jag hade gärna dröjt mig längre kvar i känslan att bara leva där och just då i stunden - då ena foten sattes framför den andra. Det var mindfulness - eller hikefulness på hög nivå. Tack för att jag fick dela upplevelsen med er <3.
4 kommentarer

Cykla på Åland 2017.

Det är redan två veckor sedan vi ägnade lördagskvällen åt att packa. Först packade vi ihop efter två dagars Tomatkarneval i Närpes och sedan packade vi inför vår semestervecka på Åland. Jag packade även samtidigt för en vandringsvecka på Kungsleden, och eftersom jag for direkt från den ena resan till den andra, hann jag heller aldrig blogga däremellan.
 
 
Efter både en cykelvecka på Åland och Gotland tidigare, styrde vi alltså cyklarna mot Åland igen. Vi hade inte utforskat hela Åland ännu, och tids- och budgetmässigt passade Åland perfekt en gång till. Förra gången cyklade vi den södra rutten - den här veckan skulle vi utforska den norra. Det betydde att vi startade från Osnäs i Gustavs och tack vare farmor i Pargas, kunde vi lämna bilen där - för hon hämtade sedan upp vår bil. Vårt första stopp blev Jurmo - vilket bara låg 30 + 10 minuter med två färjor från fastlandet. Det var hemskt skönt att inte behöva avlösa bilsittandet med ett långt färjsittande, utan vi var framme nästan genast.
 
 
Jurmo var bara idyll. En liten yttepytte by med två vägar åt varsitt håll. På holmen fanns bara ett 20-tal fastbosatta ålänningar och trots att det fanns några båtturister i hamnen, såg vi inte många människor.  Därför kändes det som om klockan genast började ticka långsammare.
 
 
 
 
Vi började med att cykla till respektive vägavslut på båda vägarna. Vi simmade, vandrade och njöt av en fantastiskt fin sommarsöndag.
 
 
 
 
Och så åt vi en god bovetepasta med tomat till middag. Maten ska jag återkomma till senare, då många har önskat ett eget inlägg om trangiamat. Och trangiamat har jag minsann lagat de senaste veckorna, då jag kokat närmare 20 olika, veganska rätter de senaste två veckorna på gasköket.
 
 
 
Kanske är det här jag gillar allra mest med att vara i naturen med familjen. Att allt överlopps bara skalas bort. Och att en gunga på skolgården i Brändö kan sysselsätta en halv evighet.
 
 
Det jag gillar nästmest med att cykla med barnen, är att ha tid, ork och lust att lyssna på alla deras funderingar utan att behöva bryta för något göromål i vardagen. Emellanåt redde vi ut vad en interkönad och transperson är, för att nästa stund fundera på muddring eller vägmärken längs vägen.
 
 
I år var första gången som barnen cyklade med egen packning och det löpte himla smidigt. Dels behövde vi inte packa cykelkärran överfull och dels var det mycket lättare att hålla ordning. Barnen hade helt normala "vuxenväskor" - på Celines och Marius tjugofyratumscyklar fungerade detta bra, medan de på Sindres cykel var något stora men det fungerade ändå.
 
 
På måndag morgon tog vi alltså färjan från Jurmo tillbaka till Brändö, för att ta sikte på nästa färja över till Lappo. Över Brändö var det 22 kilometers cykling och här märkte vi tydligt en stor utveckling också från tidigare år - sträckan cyklade vi på ett litet kick. Marius och Celine cyklar numera "i min vanliga vuxenfart" och vi cyklade oftast tillsammans. Thomas hängde lite längre bak med Sindre.
 
 
Lappo gillade vi ännu mer än Jurmo. Ön var lite större, men invånarmässigt var den ungefär lika som Jurmo. På Lappo var det också lite mer liv och rörelse än på Jurmo. På Jurmo bodde vi - tack vare bloggsamarbete och utbyte av bildtjänster, i en liten mysig och fräsch stuga vid Pellas Gästhem. Vår egen cykelresa fungerade samtidigt lite som en inspirationsresa för det egna företagandet och vi utnyttjade varje tillfälle vi fick att diskutera med lokalinvånarna vi mötte. Tiina som driver gästhemmet berättade att man på Åland (speciellt ute på holmarna) jobbar med tre saker; antingen är man sjöman, lärare eller företagare. Tiina själv hade t.ex. byggt upp en verksamhet kring gästhemmet men driver också samtidigt en klädbod nere vid hamnen.
 
 
Lappo gillade vi också mycket tack vare deras suveränt fina frisbeegolfbana. Den ligger centralt och alldeles intill Pellas gästhem. Vi ägnade närmare 2,5 timme åt frisbeegolf under den fina kvällen och jag gladdes åt att det (också) var en aktivitet vi kunde göra på väldigt lika villkor. De sista banorna gick högt uppe på klipphällarna med fantastiskt utsikt ut över havet.
 
 
 
Det som fascinerade mig mycket, var hur avskärmad man trots allt var ute på öarna. När vi skulle ta oss från Lappo, kunde vi välja på en morgonfärja eller en eftermiddagsfärja. Trots att vi också bor ute på landet, har vi ändå aldrig mer än en halvtimme till närmaste stad - och det är bara att sätta sig i bilen och åka när som helst. Vi funderade mycket på hur det är att utöva ett fritidsintresse, hur man gör om man behöver något särskilt från butiken och hur det känns att bo på en ö, en grå och regnig novemberonsdag.
 
 
Vi tog alltså morgonfärjan över till Kumlinge på tisdag morgon. Det hade utlovats regn och vårt första prio, var att få upp tältet innan det började regna. Eftersom vi skulle iväg med morgonfärja också följande morgon, ville vi inte sova alltför långt borta från färjfästet och därför föll tältövernattningsvalet på Hasslebo gästhem (4 km). Hasslebo gav ett lite rojsigt intryck när vi cyklade in på gården med tuppar som gal, åsnor som skriade och saker lite huller om buller, men Hasslebo hade hög charmfaktor. Dessutom hade de en ekologisk profilering och mycket trevlig personal. Dessutom hade vi hört gott om deras ekologiska frukost med mycket hemlagat från den egna gården, så den passade vi på att ta, då de hade utlovat ett helregnigt dygn.
 
 
Och regnigt blev det. Vi hann inte mer än cykla av gården på förmiddagen, före regnet började hälla ner. Och det var väl inget större problem om vi inte hade glömt Marius Isbjörnskläder hemma. Vi löste det provisoriskt med en sopsäck och under ett par timmar var vi tvungna att sitta inunder ett terrasstak och vänta ut den värsta vätan. Sen cyklade vi till lillalilla Seglinge.
 
 
På Seglinge stannande vi åt lagade mat i hamnen samtidigt som vi hade sällskap av kvinnan som drev hamnen och en liten servicebod. På Seglinge såg vi en enda bil, och trafiken ute i skärgården är mycket tacksam - egentligen kommer det bara bilar när färjorna lägger till. På denna norra rutt såg vi dock betydligt fler cykelturister än vad vi gjorde för två år på den södra. Ändå var det mest på färjorna som vi såg de andra cyklisterna.
 
 
På onsdag morgon var vi tidigt uppe igen och då hade regnet till all lycka slutat, även om både tält och kläder var blöta. Frukosten stod i alla fall dukad inomhus åt oss och till skön jazzmusik tömde vi sedan vartenda fat som var framdukat åt oss före vi satte fart mot Kumlingehamnen igen.
 
 
Vi tog oss över till Vårdö och fastlandet, men denna gång förblev Vårdö bara en transportsträcka vidare till Bomarsund. Det hade utlovats en solig dag och vi ville parkera vår packning för att torka både tält och kläder. Det blev en bra torkdag och vi lämnade våra saker vid Puttes camping före vi cyklade vidare mot Kastelholms slott. 
 
 
 
Vi tillbringade hela eftermiddagen vid slottet och friluftsområdet och barnen älskade aktiviteterna vid slottet (vi har varit dit en gång förr men då var Marius 2 år och Celine knappa året, så de kom ju naturligtvis inte ihåg något av det).
 
 
På kvällen gick vi ännu runt vid Bomarsunds ruiner och funderade på slaget kring Bomarsund, men mest var barnen harmsna över att inte få klättra på murarna. De skulle nämligen ha varit perfekta för klättring tyckte det.
 
 
På torsdag morgon hade vi stämt träff med Ålandstidningen före vi skulle cykla vidare norrut. Det resulterade i den här artikeln.
 
 
Det var en kall och blåsig dag, och vi stretade på i motvinden, norrut mot Getabergen.
 
 
Vägarna är dock mycket fina och mestadels är de asfalterade. Det finns också mycket djur att titta på längs vägen och det händer något hela tiden. Man hinner bara cykla ur en socken före man cyklar in i nästa, och det här sällan långa och enformiga sträckor.
 
 
 
Vi hittade en trevlig pausplats invid ett träsk där vi lagade lunch. Vi åt alltid lagad lunch och middag. Barnen äter ju enorma mängder sådär till vardags, men under veckan åt de hejdlösa mängder, eftersom de var aktiva ca. 12 timmar i dygnet. Vi hade förberett så gott som all mat hemma, och därför var också cykelkärran väldigt tungt packad i början av veckan. Bröd och annat ätbart köpte vi dock längs vägen.
 
 
Det tredje bästa med att cykla, är att ha tid och kunna stanna vid alla små loppisar, gårdsbutiker och självbetjäningsstånd längs vägen. Trots att vi reste med budgettänk, försökte vi stöda och stoppa in lite pengar här och där. T.ex från Dansos gård på Kumlinge köpte vi prisbelönt svartbröd och från Marskogens lamm köpte vi prisbelönt lammkorv. Längs vägen hittade vi stora, prima ärter i ett självbetjäningsstånd som blev paussnacks och på en gårdsloppis köpte vi hem fler matskedar för en struntsumma.
 
 
 
Fram till Geta kom vi sedan äntligen på kvällen efter 55 motvindskilometrar och 850 höjdmetrar. Det var en överraskande kuperad sträcka. Efter att ha rådfrågat Gun-Britt på Getaboden om tältplats, klättrade (cyklade alltså) vi ända upp på Getaberget och tältade i anslutning till Soltunas stugby. Vi fick en fantastiskt utsikt över skärgårdshavet uppe på klipphällarna och medan jag och Celine var dötrötta, orkade pojkarna ännu med en runda minigolf före vi alla slocknade som klubbade sälar.
 
 
På Getabergen finns också två vandringsleder - en längre och en kortare. Jag hade själv velat gå den längre, men barnen var inte alls hugade för vandring på fredag morgon. Men med milt tvång fick vi dem med oss på den kortare, två kilometers vandringen - sen fick vi nästan använda samma tvång för att få dem ur skogen. Eftersom det var "väääärldens bästa klätter- och upptäcksskog". Det fanns alltså bergshällar och knotiga tallar att klättra på i mängd och helst hade de velat gå den längre stigen också. Men klockan började redan bli lunchtid och vi hade en förhoppning om att ännu hinna till Mariehamn under kvällen.
 
 
Vi tog därför först sikte på Bamböle simstrand. Det var återigen en hyfsat varm dag (ja, 17 grader får väl lov att kallas varmt denna sommar) och vi tillbringade ett par timmar på stranden med att slappa, äta sen lunch och simma. Det var en lugnt och fin dag, och för första gången under veckan hade vi sidovind (och inte motvind) när vi cyklade.
 
 
Vi stannade även på några ställen längs de kringelkrokiga vägarna vi cyklade, varav ett var Judys hantverk och inredning som var ett mycket inspirerande workroom med både försäljning och produktion. Väl värt att besöka ifall man har vägarna förbi! Det lustiga var att vi inte kollat upp ett enda ställe, utan alla våra besök, aktiviteter och övernattningar har skett spontant längs vägen.
 
 
Klockan var sen närmare halv åtta på fredagskvällen när vi cyklade in på Mariehamns gator efter drygt 50 kilometers cykling. Vi hade siktet inställt på Gröna Uddens camping och efter mat i magen blev det en tidig läggning.
 
 
På lördag morgon begav vi oss sedan in en kort sväng till Mariehamns centrum och åt den utlovade Ålandspannkakan före vi lunchade, simmade och packade ihop vårt patrask igen för att ta oss till hamnterminalen. Medan vi väntade på stora färjan tillbaka till Åbo, träffade vi en annan trebarnsfamilj från Uleåborg som också cyklat på Åland under veckan och de tog sedan en bild på oss som avslutning på en mycket smidig och lyckad cykelresa. I år igen. Den här gången landade antalet cykel- och vandringskilometer på ca. 250  under veckan.
0 kommentarer