Iskristaller och solstänk.

 
Jullov i alla ära, men så länge det inte finns något att sysselsätta barnen med, kunde de likväl gå i skola. Så kändes det i alla fall första halvan av lovet när vädret var usligt och allas humör ännu usligare. Det är inte heller så värst rogivande att försöka jobba när den ena stiger sönder ett legohus, den andra retritar på någon annans teckning och den tredje boxar den första i magen. I den första ronden av 179.
 
 
Hos oss står utevistelserna och humöret i direkt korrelation till varandra. Ju flera timmar ute - desto gladare och mindre stridslystna ungar. Det behövdes inte mer än minusgrader och is för att livet skulle bli roligare och lättare igen.
 
 
Och som vi har skrinnat de senaste dagarna! Thomas for till Slovenien i måndags och jag hade egentligen planerat ta barnen och åka till Vuokatti för att skida både längd och utför, men eftersom väderprognosen visade på minus 25 hela veckan valde vi att stanna hemma. Nog för att vi är köldtåliga, men det är ändå inget större nöje att andas i den temperaturen längre. I stället för Vuokattiresan köpte jag då ett par långfärdsskridskor åt mig själv och vore det inte för att det är min uppgift att hålla reda på barnen, hade jag förmodligen skrinnat dagens alla ljusa timmar. Att långfärdsskrinna är ju precis som att skateskida! (Jag hade bara testat det en gång tidigare; på tvåan i gymnasiet.)
 
 
Jag är sällan besviken över att det faller snö, men i måndags var jag faktiskt det. För då försvann de ovanligt blanka isarna under snötäcket. I och för sig är det fortfarande så liten och luftig mängd att den går att skrinna i, men den tog ändå bort lite av känslan.
 
 
Gårdagens utflykt och första skridskotur gick till Majors träsk. Vi skrinnade runt träsket ett varv och avslutade sedan med lunch - och snöfallet upphörde. Vi köper sällan frystorkad mat, eftersom den är dyr men på en viss sportaffärs öppning, såldes påsarna för knappa tre euro styck och barnen har längtat efter att få äta den. Och just där och då på träsket smakade pasta Bolognesen särskilt bra.
 
 
Efter att vi kommit hem for jag ännu själv på en andra tur på sjön då jag fick skrinna i min egen fart. Det är en stor milstolpe i föräldraskapet - när man kan börja lämna barnen ensamma stunder här och där. Jag har inte gjort svettiga motionsaktiviteter på över ett år, eftersom kroppen har varit för utslagen för att ta emot träning - men nu har jag börjat öka på intensiteten. Dessutom har jag anmält mig till Botniavasan (53 km) om en dryg månad! (Jag tänker att jag i alla fall en gång i år ska få skida en långtur ensam.)
 
 
Idag gick solen upp igen och isen fylldes av barn. Ju fler, desto roligare!
 
 
 
 
Det var en fin stund att skrinna ut mot horisonten och betrakta ryggarna på de sex i olika åldrar. Just då hade vi kunnat skrinna hur långt som helst. Om det bara inte hade varit motvind på vägen tillbaka.
 
 
Men ännu har vi några dagar kvar där allt får kretsa kring om vi ska skida eller skrinna och var ska vi skida eller skrinna. Det är angenäma frågor som jag med glädje löser.
1 kommentar
FREEDOMtravel

Härliga bilder! Fantastiska upplevelser för barnen! Hälsningar från de österrikiska Alperna!

Svar: Tack! Men jag kunde också lätt byta med dig och Alperna :)
Eva - Kakkakaffe