Beroendet.

Det finns olika saker som styr i vardagen - och just nu är det långfärdsskridskoåkningen. Det första jag tänker på när jag vaknar, är om det är skrinnväder - och det sista jag tänker på innan jag somnar, är skrinnväder. Jag läser om långfärdsskrinning, jag letar bilder på Instagramtaggar och hoppas nästan till och med att det inte ska komma snö. Och ibland gör jag till och med två skrinnpass om dagen - för varje dag är jag rädd att det inte ska komma fler dagar. Ja, och så skrinnar jag ju dessutom med upp till tre grupper skolelever om dagen. (Skulle det förresten finnas en tävling för hastighetsknytning av skridskor, skulle jag vara lätt vara på topp.)
 
 
Jag hade alltså en tanke om skrinning i Vasa idag efter jobbet. Men eftersom jag inte känner till Vasas isar överhuvudtaget, skulle jag slå sällskap med två främmande kvinnor efter jobbet. Men strax före meddelade Anna och Kika att de visst skulle hänga på.
 
 
Vi (jag och Anna) är ju skridskonybörjare som bara har skrinnat på Gloppet (_Glåpe_) enligt våra pappors beskrivningar. Vi har i alla fall handlat isdubbar men min kastlina skulle spännas fast på sidan av ryggsäcken och inte ligga på bottnen i väskan. Och inte har vi ju inga pikstavar utan bara vanliga skidstavar - och det funkar ju hur bra som helst om man bara skrinnar på Glåpe - men där gör man heller inga långturer.
 
 
Plötsligt får Kika en idé om att vi ska skrinna hem till henne, i södra Vallgrund. Jaha, fnissar vi och frågar om hon menar allvar. Efter att vi löst den logistiska frågan där ute på sjön, satte vi alltså fart mot Replot. Och även om det var mycket kortare till Replot jämfört med landsvägen, kändes det lustigt att skrinna in i Sommarösund precis när solen gick ner i horisonten. Vad visste jag i morse när jag vaknade.
 
 
Det harmar att jag inte nappade kameran med mig i morse. Nog för att det även är svårt att fånga en stämning på bild också med kamera, men det är ändå trevligare med kamerabilder än med telefonbilder.
 
 
Och för en stund fanns inga bekymmer i världen. Livet var lika rosenrött som himlen. Isen var glimrande och slät. Den stilla vinden gav oss lite extra skjuts framåt och det var bara en enda stor endorfinkick att skrinna med den sista januarisolen i ansiktet mellan två toppenbra kvinnor - en helt vanlig tisdag.
2 kommentarer
Nina

Helt ljuvligt! Gläds så att du är tillbaka med förnyade krafter ♥

lina

hjälmen?

Svar: Jag har faktiskt njutit av vuxet sällskap utan hjälm. Om inte annat för att höra bättre. Alltid hjälm med barnen.
Eva - Kakkakaffe