Premiär i Botniavasan.

Det senaste året har fört med sig mycket mer tid för egen träning och rörelse jämfört med tidigare. Plötsligt kan barnen vara själva hemma en timme här och där, och ingen behöver längre lots i skidspåret. Thomas har också varit generös i att låta mig ta den tid för motion jag behövt - och så har han tagit resten, om det funnits något kvar.
 
Jag har varken tränat, motionerat regelbundet eller haft en plan för min fysiska aktivitet sedan jag slutade med min aktiva tävlingskarriär för drygt tio år sedan. I stället har jag ju varit aktiv på många andra olika sätt; tillsammans med barnen, i studierna och i arbetet. Löst räknat har jag t.ex. snörat på mig mina egna skridskor ett 50-60-tal gånger i vinter (hur många par skridskor har jag inte knutit åt alla andra barn då?!). Min egen motion har alltså varit humörsstyrd, glädjefylld, spontan, varierad och lättsam. Alltid utan klockor och prestationsmål. Och denna insikt blev ännu viktigare och tydligare för mig under det förra året, när min kropp inte kunde ta emot någon hårdare aktivitet alls, på grund av utmattade binjurar. En kväll har jag cyklat, nästa promenerat, följande paddlat, nästa yogat, skrinnat eller paddlat. Från att ha varit måttligt road över att röra på mig, har jag nu en stark vilja att göra något fysiskt nästan varje dag - trots att jag även i jobbet tillbringar upp till fyra-fem timmar utomhus på en dag.
 
Efter julen anmälde mig till Botniavasan i Vörå. Jag har flera gånger funderat på det, men jag har trots allt inte samlat särdeles många kilometer de senaste vintrarna (eftersom jag mest skidat med barnen). Jag tänkte att jag i alla fall får till ett långpass i vinter - "i lugn och ro". Nu blev det i och för sig ändrade planer p.g.a. snöbristen, och det som jag tänkte skulle bli flack skogsskidåkning på en enhetlig runda - blev i stället åtta varv runt en betydligt mer kuperad femkilometers bana i Vörå skidcentrum. Vackert så, eftersom man inget kan göra åt våra numera drittdårliga vintrar.
 
I morse var det start vid tio. Veckorna har gått snabbt även detta år och jag hade nog kanske inte mer än 100 kilometer i benen - detta år heller. Däremot har jag ju skrinnat, heh. Men allt sånt glömmer man när man står på startlinjen och startskottet går. Har man en gång varit tävlingsidrottare, tror jag det är omöjligt att känna drivet när starten går. Så jag satte optimistiskt iväg och en tia gick ju hur bra som helst och jag låg trea. På tredje varvet började jag redan förstå att jag nog inte längre har en sån kondition. Efter varv fyra och 20 kilometer, hade jag "beställt" mina hörlurar med musik. Thomas hade dock kopplat något knasigt  och musiken hackade varenda sekund. Var tvungen att fippla med telefonen, koppla om bluetooth med handskar och stavar bort - och tappade lite av flowet. Efter 25 km var jag redan totalt slut och var tvungen att promenera med långsamma steg upp i de mjuka backarna. Vid 30 km fick jag två dadlar och vid 35 km en hel mun full av dadlar, och då vaknade kroppen igen - och jag konstaterade att det vore 50 km till Vasaloppsmålet nu, när jag svängde in på målrakan och fick ta emot en sjunde plats. Att sånt. Men det var häftigt att känna hur Vöråbanan fortfarande satt djupt i muskelminnet och att jag kunde varenda liten gupp i spåret. Den var trots allt min vardag i fyra år.
 
Ändå gav det mersmak - och mersmak behöver jag, eftersom vi också är anmälda till Höga Kustens trailrun i september. Det är nästan två år sedan jag joggat sist, på grund av att kroppen inte klarat den belastningen men så snart det blir springbara vägar igen (dubbskor skulle ha varit årets andra investering efter långfärdsskrinnarna). Jag kände också tacksamhet, för förra året hade jag aldrig kunnat genomföra ett dylikt lopp. Jag har alltid sett det som en självklarhet att kroppen samarbetar, men efter att den inte fungerade på något plan ifjol, känner jag ofta stor tacksamhet för att den orkar en massa idag.
 
Jag hade inte en enda egen bild från Botniavasan idag - ett lopp som för övrigt var välfungerande och välplanerat (tack till alla funktionärer)! Däremot har Johan Hagström tagit MASSOR med bilder och jag hittade mig själv på två - i EXAKT SAMMA osmickrande stakställning. Jag kan berätta att det varken finns bålstyrka eller armstyrka i den här kroppen längre. Däremot kan jag fortsätta skryta på mina skin-skidor. Jag skidade med dem idag och hade både fruktansvärt bra glid men också fäste. Ska ni någonsin köpa ett par nya skidor, är det såna ni ska köpa.
 
 
 
0 kommentarer