Sommarlovet som tog slut.

 
Direkt efter att jag kom hem från Kungsledenvandringen, kom båda mina saknade systrar hem från Norge. Nästäldsta syrran Åsa med sina ungar från Ulvik och nästyngsta Anna med sin sambo från Kristiansund. Dessutom tajmade yngsta Sara sin semester just dessa veckor. Det var ett nästan två veckors spektakel då pappas hus var fullt av kusiner och systrar och där Norgebarnen började svänga allt mer på Molpedialekt och där de våra fick stenkoll på norskan. Vi spelade sällskapsspel långt in på kvällarna. Vi tittade på friidrotts-VM. Och det var högst flytande mat- och sovplatser varje dag. Och sen när kvällen då alla sedan lämnade kom, låg de våra och hysterigrät sig svettiga och snyftade långt in på natten. Men det är fint och fascinerande att se kusinernas nära relation till varandra trots att det bara träffas ett par gånger i året.
 
 
Trots semester och sommarlov har vi ändå jobbat så gott som varje dag - ibland mer och ibland mindre. Jag har långt ägnat förmiddagarna åt sociala medier, andra uppdateringar och leveranspackning medan Thomas igen har haft många massagekunder. Det finns inget utrymme alls att bara luta sig tillbaka, utan det gäller hela tiden att vara på det. Konkurrrensen på nätet är så oerhört tuff och därför har vi försökt hålla samma höga fart när många andra har saktat ner under sommaren. Och vädret har ju varit gynnsamt för datorjobb, även om jag har sörjt att barnens strandtimmar har varit oerhört fåtaliga jämfört med alla andra somrar. Jag lyckades till och med tillslut lägga punkt för mina ämnesstudier i hälsokunskap som jag gick för 1,5 år sedan men som jag inte lyckades slutföra då på grund av mitt taskiga mående. Det var oerhört skönt att få en slutstämpel på pappret, då tanken har hängt mig i bakhuvudet sedan dess.
 
 
Sent om kvällarna har vi paddlat, efter fotismatcher, orienteringsträningar, gräsklipp och kvällsdopp. I spegelblanka vatten har vi glidit fram utan bekymmer för omvärlden. För varje kväll har solen sänkt sig lite djupare, värmt sig lite mindre och vemodigt påmint oss om att sommarsolen inte varar för evigt. För varje år som går, blir min bävan och rädsla för behöva möta en regnig, lång och grå vinter större.
 
 
Men vi hade ändå väntat på skolstart, efter 2,5 månader tillsammans - till både glädje och pina. Vi som nu har lämnat dagiseran bakom oss och har tre stora som cyklar iväg tillsammans mot skolan medan jag parkerar på samma bekanta skolgård och får göra det jag gillar allra mest; jumppa med barnen och ungdomarna. Och med ens var vi tillbaka i det trygga ekorrhjulet med eftermiddagströttma, läxtjat, föräldramöten, middagshunger, översvämmade tvättkorgar och skoberg innanför dörren. Som om det aldrig hade varit sommarlov.
0 kommentarer