Femton månader in.

 
Det är länge sedan jag frivilligt har velat figurera på bild, men idag bad jag spontant att Celine skulle ta några bilder av mig. Inte för att jag är fåfäng på något vis - tvärtom! Jag använder nästan aldrig smink längre, jag duschar max två gånger i veckan och jag har inte använt deodorant på snart ett år (svett luktar nämligen så gott som ingenting när man inte får i sig någon skit och det sammanlagda antal ämnen jag får i mig om dagen ligger ungefär mellan 5 och 10, och inget av dem är något färgämne, konserveringsmedel eller något annat e-ämne). Fast håret har jag färgat - det har inte hänt sedan 2006 i Jyväskylä när jag ställde upp som hårmodell, och fick håret klippt i en gräslig frisyr som färgades i sjutton olika nyanser av lila och svart. Jag har dock varit rysligt sugen på rött länge, men inte vågat. Men förra veckan fick jag ett stort och plötsligt behov av förändring, så jag smetade hennafärg i håret - och det var inte alls lika farligt som jag hade befarat. Men jag har inte velat figurera på bild på länge, för jag tycker att jag har sett sjuk ut. Att jag inte har sett ut som mig själv.
 
Det är nu drygt 15 månader som jag tog min sista kortisontablett och påbörjade min kortisonavvänjning. Jag räknade dagarna och min första milstolpe blev att nå tre månader. Efter att ha orkat tre månader fortsatte min försämring nästan ända till sex månader och jag var knockad, utmattad och dränerad på livslust. Och det var den första och enda gången jag på riktigt hann fundera om depressionsmedicin är mitt nästa steg. Men någonstans i januari slutade jag bli sämre och de lite bättre dagarna blev fler och fler.
 
Jag föll många gånger under våren. Efter en bra vecka, hade jag oftast flera dåliga. Varje gång var jag optimist och trodde att nu vänder det - nu blir jag äntligen bra. Lika ont gjorde varje gång jag rev upp halsen igen, blodplasma sipprade ur såren och kladdade alla mina tröjor. Under mina höga kragar gömde jag handdukar och pappersservetter.
 
Att jag nu har 15 månader bakom mig och den 16:e framför mig, har jag bara kunnat drömma om. Jag kunde inte tänka och förstå att processen som låg framför mig, skulle vara så lång. Ändå har det aldrig funnits några alternativ. Jag har aldrig tänkt tanken att jag återigen skulle inta kortison för att lindra mina besvär. Det har inte funnits någon annan väg att välja, än vägen framåt. Det har inte funnits några andra alternativ att välja. Det har bara varit att sätta den ena foten framför den andra, i små korta steg. Förmodligen har många tvivlat - det har jag också gjort - men alltid tyst. När andra har frågat, har jag alltid svarat att jag måste tro - men att det krävs tid och tålamod.
 
Jag är fortfarande inte eksemfri. Det är framförallt mina ben som fortfarande är kliiga och problematiska - speciellt anklarna, men det har jag förstått är ett vanligt problemområde när man går igenom kortisonavvänjningen. Att det är handlederna och handryggarna, halsen och anklarna som helnar sist. Men jag kan leva och må bra igen. Jag orkar och jag orkar vara glad. Min hjärndimma och klumpighet har försvunnit. Jag är pigg och behöver inte längre vila middag. Jag är inte lika lättirriterad (men går ändå i taket av retsamma barn som lämnar skorna mitt på golvet i hallen och flamsar vid matbordet!). Men jag kan leva nästintill normalt igen - men med en medveten tanke om att bromsa, känna efter och balansera säkrare. Jag tror och hoppas fortfarande att jag ska bli helt eksemfri. Att mina nittioåriga mommohänder ska slätas ut och blir mer lika en trettioårings (den ena handen har faktiskt börja släta ut nu, äntligen!) och att de kliiga områdena på fötterna så småningom också ska ge med sig och att jag nästa sommar ska kunna använda både shorts och klänning igen.
 
Och någonstans är jag mig själv tacksam. Att jag vågade ta mig an kortisonmonstret, strida och rida ut det. För trots eksemen jag fortfarande har kvar, så mår jag redan nu rent fysiskt bättre än på många år. För nu finns det inga gifter i min kropp längre.
 
3 kommentarer
Anonym

Du är nog så jäkla duktig! Önskar dendär envisheten och självdisciplinen fanns på burk...Hoppas det går hastigt framåt nu. Jag har följt dig länge. Läst i smyg för att få mera tips och råd. Mannen i huset har hudsjukdom, ingen hud är den andre lik, men allt kan man testa! Kämpa på!

Hanna

Har följt din resa och beundrat din starka vilja och ork. Förstår att det inte har varit lätt. I smyg tittade jag lite längre på dig i våras och somras när vi sågs, hade velat ge en styrkekram (men jag känner ju inte dig...även om det känns så)
Jag är så glad för din skull att du orkat och ännu orkar! Har aldrig själv behövt kämpa som du men detta har berört mig djupt och jag har berättat om din kamp för många.
Tack för att du delat med dig. Det har öppnat mina ögon på många sätt!
Kram

Åsa

Hej! Har också en eksemhistoria som jag trodde tog slut med en homeopatbehandling för 15 år sedan men jag fick återfall våren 2015 och har gått på kortison sedan dess i princip. Jag kommer nog att få fortsätta med kortison trots att jag har sol och salta bad där jag bor. Jag har lagt om kosten helt sedan i våras men ja...
http://www.bortugal.se/borja-om-fran-borjan/