Att må mycket bättre.

 
Jag har landat i min nya jobbvardag. Jag har långa arbetsdagar - ofta startar jag hemifrån strax efter sju och sällan är jag hemma före fem. Men i år är det ändå annorlunda.
 
 
Jag tänker ofta på hur jag orkade arbeta förra hösten. När jag frös som om jag vore i Sibirien. När jag inte sov mer ett par få, osammanhängande timmar sömn per natt. När det kliade så mycket att jag på riktigt trodde att jag skulle bli tokig.
 
Fast jag orkade inget annat heller. Orkade inte med barnen, inte med Thomas, inte med vännerna. Orkade inte med något.
 
 
Så även om jag inte är fullständigt återställd än heller, är mitt mående så mycket bättre denna höst. Jag känner mig starkare och friskare för varje dag som går. Jag har äntligen börjat sova bra igen och kommer mig också i hyfsat god tid i säng. Jag orkar motionera, jag orkar laga mat, jag orkar umgås, jag orkar läsa böcker och jag orkar vara mamma och fru. Jag lever fortfarande med en del kli och lite söndrig hud här och där, men det är inte något som idag övertar min vardag.
 
 
Jag har dock fått jobba mycket med mig själv, för att inse att jag inte orkar lika mycket som förr och att jag inte kan vara på sju ställen samtidigt. Jag har nämligen varit så frusterad över att kroppen reagerar direkt på stress, trots att jag själv inte känt/känner mig stressad i huvudet. I stället har jag satt (och fått!) mycket tid på att göra saker ensam. Trots att jag varje dag får många timmar "gratis" vardagsmotion i jobbet, har det ändå varit viktigt för mig att få göra någonting fysiskt ensam på kvällarna. Eftersom jag försöker hålla mig till att bara duscha ett par gånger i veckan, undviker jag att göra svettiga aktiviteter men att promenera, cykla, paddla och yoga har varit min stora räddning.
 
 
Eller ofta har jag varit med min vän Anna. Ibland har vi haft massor att prata om. Ibland har vi bara paddlat tysta bakom varandra. Men på sjön har det ändå varit skönt att vara två - vi har varit varandras säkerhet. Speciellt när kvällarna bara blir mörkare och mörkare. Snabbare och snabbare.
 
 
Men oj, så vackra paddlingskvällar vi har fått uppleva den här sommaren och hösten! Den ena kvällen efter den andra har bjudit på spegelblanka vatten och vackra färgskiftningar i himlen. Häromveckan steg också fullmånen upp och lyste vår väg tillbaka till båthuset när mörket redan hade fallit förrän vi tog oss i land.
 
 
Och på tal om ensam, så har jag beställt en solresa åt mig själv - med avfärd om en dryg månad! Som ett led i mitt tillfrisknande skulle jag behöva sol och saltvatten mer än något annat! Eftersom vi kände att vi inte har råd att resa hela familjen, bestämde vi att jag reser helt allena på en charter till Gran Canaria. Efter att ha jobbat med tanken om att det känns jättefånigt att resa själv (jag har aldrig ens rest någonstans ensam), ser jag nu jättemycket framemot en vecka med värme, bad, böcker, långa promenader, frukter och rawfood.
 
 
Allt blir nog bra. Med mycket tid och lite tålamod.
1 kommentar
Mia

Vad underbart det ser ut med kvällspaddlingen!
Och din resa till Gran Canaria blir säkert jättebra. Jag kan förstå att tanken på att resa på charter utan familjen kan behöva smältas ett tag - men det blir säkert välgörande! Bon voyage!