Smörj inte bebisen!

Jag vill bara ropa NEEEEJ när jag ser bilder av förberedda skötbord inför småbebisars ankomst. Det är inte helt ovanligt att de blivande föräldrarna har bunkrat med ett flertal olika krämer, salvor, schampon och oljor före bebisen ens är född. Och googlar man på vilken lista som helst över vad man behöver till den kommande bebisen, står salvor och krämer uppräknade på varenda lista.
 
 
Varför ska vi genast börja smörja en nyfödd bebis med frisk, opåverkad och en hud lenare än någonting annat? Varför ska vi tvätta hens hår som klarat av att vara otvättat i månader i magen? Varför ska vi smeta på salvor och rubba barnets egen hudbalans medan barnet bara är några dagar eller veckor? Vem har sagt att bebisen/barnet måste smörjas in efter besöket i simhallen? För att vi inte vet bättre. För att skönhetsindustrin har skapat miljoner produkter som riktar sig till barn och för att vi som blivande föräldrar ofta är lättpåverkade inför allt som "vi behöver" inför den nya familjemedlemmens ankomst. Kanske mest.
 
 
Vi har också stått där med alla världens krämer uppradade vid skötbordskanten. Men till all lycka var vi så fruktansvärt lata, att vi aldrig orkade smörja barnen. Vi badade dem knappt heller. Och även om både Celine och Sindre använde tygblöjor, så blev de aldrig röda i rumpan - men å andra sidan låg de ofta utan blöja också. Idag duschar de enligt behov, men de tvättar håret pinsamt sällan. Om de tvättar håret två gånger i månaden med schampoo, har vi lyckats bra. Jag undrar om inte en gång är närmare sanningen. Ändå ser aldrig deras hår smutsigt. Det luktar inte och är inte på något sätt ofräscht. Jag tvättar själv mitt hår med ungefär 1,5 veckas intervall. Vi har aldrig smort dem och ingen av dem har ens haft någon antydan till hudproblem. Till all lycka!
 
 
Och det skär i min kropp när jag hör om när föräldern tar med barnet till läkaren (i all välmening!) för att visa upp ett litet torrt hudområde - och det ordineras kortisonsalva (fasansullt!) som första åtgärd. Det skär i mig, för att jag vet att det förmodligen är många som kommer att hamna i samma situation som mig (och många andra). Det skär i mig för att det finns risk att den lillalilla kroppen redan i tidig ålder fylls av mediciner och dåliga kemikalier samt blir beroende av något som den inte har kunnat välja. Det skär i mig när kemikalie-, medicin-, och skönhetsindustrin är så stor att varje googling på torr hud leder till råd om att SMÖRJA SMÖRJA SMÖRJA med apotekssalvor fulla av mineraloljor, konserveringsmedel och en mängd andra, odefinerbara ämnen - för att vidare läsa att kortisonsalva är det följande (och enda) botemedlet.
 
 
Jag har själv gjort allt det där. Googlat på torr hud och köpt salva efter salva ur apotekshyllan. Och smort med starkare och starkare steroid. Allt enligt alla generella råd som finns. Tills jag gick ner mig.
 
Det finns alternativ. Och många. Det första är att inte smörja bebisen. Inte med någonting. 
15 kommentarer

Femton månader in.

 
Det är länge sedan jag frivilligt har velat figurera på bild, men idag bad jag spontant att Celine skulle ta några bilder av mig. Inte för att jag är fåfäng på något vis - tvärtom! Jag använder nästan aldrig smink längre, jag duschar max två gånger i veckan och jag har inte använt deodorant på snart ett år (svett luktar nämligen så gott som ingenting när man inte får i sig någon skit och det sammanlagda antal ämnen jag får i mig om dagen ligger ungefär mellan 5 och 10, och inget av dem är något färgämne, konserveringsmedel eller något annat e-ämne). Fast håret har jag färgat - det har inte hänt sedan 2006 i Jyväskylä när jag ställde upp som hårmodell, och fick håret klippt i en gräslig frisyr som färgades i sjutton olika nyanser av lila och svart. Jag har dock varit rysligt sugen på rött länge, men inte vågat. Men förra veckan fick jag ett stort och plötsligt behov av förändring, så jag smetade hennafärg i håret - och det var inte alls lika farligt som jag hade befarat. Men jag har inte velat figurera på bild på länge, för jag tycker att jag har sett sjuk ut. Att jag inte har sett ut som mig själv.
 
Det är nu drygt 15 månader som jag tog min sista kortisontablett och påbörjade min kortisonavvänjning. Jag räknade dagarna och min första milstolpe blev att nå tre månader. Efter att ha orkat tre månader fortsatte min försämring nästan ända till sex månader och jag var knockad, utmattad och dränerad på livslust. Och det var den första och enda gången jag på riktigt hann fundera om depressionsmedicin är mitt nästa steg. Men någonstans i januari slutade jag bli sämre och de lite bättre dagarna blev fler och fler.
 
Jag föll många gånger under våren. Efter en bra vecka, hade jag oftast flera dåliga. Varje gång var jag optimist och trodde att nu vänder det - nu blir jag äntligen bra. Lika ont gjorde varje gång jag rev upp halsen igen, blodplasma sipprade ur såren och kladdade alla mina tröjor. Under mina höga kragar gömde jag handdukar och pappersservetter.
 
Att jag nu har 15 månader bakom mig och den 16:e framför mig, har jag bara kunnat drömma om. Jag kunde inte tänka och förstå att processen som låg framför mig, skulle vara så lång. Ändå har det aldrig funnits några alternativ. Jag har aldrig tänkt tanken att jag återigen skulle inta kortison för att lindra mina besvär. Det har inte funnits någon annan väg att välja, än vägen framåt. Det har inte funnits några andra alternativ att välja. Det har bara varit att sätta den ena foten framför den andra, i små korta steg. Förmodligen har många tvivlat - det har jag också gjort - men alltid tyst. När andra har frågat, har jag alltid svarat att jag måste tro - men att det krävs tid och tålamod.
 
Jag är fortfarande inte eksemfri. Det är framförallt mina ben som fortfarande är kliiga och problematiska - speciellt anklarna, men det har jag förstått är ett vanligt problemområde när man går igenom kortisonavvänjningen. Att det är handlederna och handryggarna, halsen och anklarna som helnar sist. Men jag kan leva och må bra igen. Jag orkar och jag orkar vara glad. Min hjärndimma och klumpighet har försvunnit. Jag är pigg och behöver inte längre vila middag. Jag är inte lika lättirriterad (men går ändå i taket av retsamma barn som lämnar skorna mitt på golvet i hallen och flamsar vid matbordet!). Men jag kan leva nästintill normalt igen - men med en medveten tanke om att bromsa, känna efter och balansera säkrare. Jag tror och hoppas fortfarande att jag ska bli helt eksemfri. Att mina nittioåriga mommohänder ska slätas ut och blir mer lika en trettioårings (den ena handen har faktiskt börja släta ut nu, äntligen!) och att de kliiga områdena på fötterna så småningom också ska ge med sig och att jag nästa sommar ska kunna använda både shorts och klänning igen.
 
Och någonstans är jag mig själv tacksam. Att jag vågade ta mig an kortisonmonstret, strida och rida ut det. För trots eksemen jag fortfarande har kvar, så mår jag redan nu rent fysiskt bättre än på många år. För nu finns det inga gifter i min kropp längre.
 
3 kommentarer

Vardagsprojekt och -utmaningar.

Vad spelar det för roll vilka val jag gör i långa loppet? Speciellt när de flesta andra kanske inte gör några val alls. Så tänker jag på Julia Degerth - hon som skriver bloggen Grön i Åbo och figurerade i de flesta finlandssvenska tidningar förra veckan. Jag tyckte det var oerhört inspirerande att läsa om hennes Zero Waste-projekt - att inte producera något avfall överhuvudtaget. Jag går igång på utmaningar i vardagen; vare sig det handlar om att uppnå en viss mängd motion, laga mat enligt minimibudget eller minska antalet kemikalier i hemmet. Oftast brukar också ett medvetet projekt också leda till mer bestående förändringar på sikt. I och min egen övergång till rawfood, började jag även laga vegansk mat till resten av familjen och idag äter de också vegansk mat till ca. 90 %. De använder fortfarande lite mjölk, smör, yoghurt och ost, men vi har minskat våra mjölkinköp från ca. 20 liter i veckan till ca. 3 liter i veckan. De konstaterades även att de gillar hummus mycket, vilket skulle kunna ersätta deras skinka-ost-smörgåspålägg. En mycket stor skål hummus kostar inte heller mer än ett par euro.
 
Men om vi återgår till Julias Zero Waste-projekt. Även om hennes extrema val att inte producera något avfall överhuvudtaget känns fullkomligt omöjligt för mig, satte det ändå sig som en tanke i mitt bakhuvud. Plötsligt blev jag medveten om varje gång jag gick till diskbänken för att kasta något i soppåsen - för att inte tala om hur många soppåsar som förs till roskishuset i veckan! Och då komposterar vi ändå en stor del av det avfall vi producerar under dagen, eftersom mycket handlar om skal från grönsaker och frukter. Plötsligt blev jag medveten om hur mycket plastförpackningar - och påsar som går genom våra händer varje dag. Och jag vill också ha ett Waste-projekt - men kanske bara Less Waste i det här första skedet.
 
Vi vill också bli bättre på att minska på matsvinnet. Vi har jobbat på att bli bättre på att äta upp maten vi köper, men kylskåpsstädningen häromdagen visade att vi nog har saker att jobba på. Det är så lätthänt att någonting hamnar bakom i skymundan - glöms bort - och möglar. Och eftersom min man och jag spelar i olika ligor (äter gör de dock alla, oberoende vad jag lagar!) vad gäller matlagning - och jag köper så konstiga grönsaker och ingredienser som han inte vet vad han ska göra med, blir det ibland obalans bland råvarorna, då jag inte alltid hinner hem från jobbet för att förverkliga min matplan före hans. Jag har därför slutat storhandla och ska försöka minska basinnehållet i kylskåpet. Målet är att inte behöva slänga någon mat alls.
 
Och jag tror visst att jag eller du eller hon kan påverka! Helt plötsligt fanns det en uppsjö av 'ekologisk' hudvård på stormarketarna, en enorm efterfrågan på pulled havre och allt större utbud av vegetarisk och glutenfri mat, bara för att nämna några exempel. Och detta har hänt tack vare efterfrågan. Visst, det handlar om en marknad och försäljning men det händer även saker på en bredare front än bara på individnivå. Jag tror inte att det handlar om en trender och trenddieter. Jag tror bara att vi eller ni är tillräckligt många för att kunna börja påverka saker.
 
Våra följande projekt är alltså att 1.) minska på skräpet hemma och 2.) försöka undvika att kasta mat. Har du något vardagsprojekt?
6 kommentarer