Kalajoki: Siiponjoki

 
Siiponjokis naturstig var vårt andra mål med resan. Jag råkade hitta Svenska Yles program Natur så in i Norden som handlade om Kalajoki och just Siiponjoki och med ens blev vi också intresserade av att paddla längs ån, ut till mötet med havet.
 
 
Men tiden räckte inte till den här gången - speciellt inte när barnen också tog ut det sista ur badhotellet och hängde på låset i morse för att inleda den i bassängen.
 
 
Klockan var därför ganska nära tolv när vi parkerade bilen nära Pleunas rastplats för att hoppa på leden där. Simmade barn var hungriga barn och vi började med att käka en quinoasössö med champinjoner och zucchini som inte såg mycket ut för världen, men som slank ner desto snabbare.
 
 
Sindre parkerade på en tallrot med utsikt över ån och uttryckte sig så filosofiskt när jag själv slevade i mig maten. "Mamma, du behöver inte äta så snabbt. Vi har ingen brådska alls", sade han lugnt och satte ifrån sig tallriken en stund. "Nä, det har vi ju inte" svarade jag och tuggade maten en aning längre före jag svalde.
 
 
Jag är mycket svag för gles tallskog och sandig, torr mark som är fylld av olika lavar. Tycker det är den finaste skogen som finns. Hade därför kunnat tillbringa många dagar med att bara promenera runt i det täta stignätet i Kalajokiskogen.
 
 
Och på tal om tätt! Det var cache-nätet! Bara i, kring och runt Siipojokileden (som i och för sig är 20 km), så fanns ett 80-tal geocacher! Vi loggade kanske 25-30 under dagen, och det var aldrig längre än 250 meter till nästa. Det höll humöret högre, för barnen krisade i olika turor under dagen. Sindre var sömning, Celine var arg för att Marius alltid hittade gömmorna först och Marius var mycket retlig av sig.
 
 
Men mellan konflikterna var det skönt och vi såg inte många människor i skogen idag heller - förutom vid pausplatserna.
 
 
Huvudleden är väl markerad med blå färg och det finns två slingor att välja på; en 10- och en 20 kilometers slinga. Vi hade också en karta med oss, för utöver huvudstigen finns många andra väl synliga stigar i skogen. Vi avvek en del från huvudstigen också, för annars skulle turen ha blivit för lång, eftersom vi inte startade från den egentliga startplatsen. Eller så skulle mörkret ha kommit emot.
 
 
Vi uppskattar att dagens tur ändå blev en lång tia. Vi var ute i skogen i 5,5 timme och inkluderade två måltider i detta. Vi hade som mål att hinna ur skogen före 18, eftersom det så redan skulle vara rätt så mörkt (och vi hade inga lampor med oss) och klarade detta med en halvtimme till godo.
 
 
Dagens andra måltid var en tomat-lins-batatsoppa och potatisscones. De blev halvbra till konsistensen eftersom jag gjorde degen i torsdagskväll och satte därför inte i något bakpulver. Dessutom hade degen blivit lösare och jag hade inget extra mjöl med. Men de tycktes ändå vara goda, men jag måste pröva göra dem igen och få dem mer brödlika.
 
 
Sträckningen på den östra sidan gick över betydligt mer myrmark än på den västra. Här genade vi dock bort från stigen och vi lämnade en del av naturstigen osedd.
 
 
 
Och när bilen äntligen dök upp inom synhåll igen, orkade benen pinna på i snabbare takt igen och ansiktet sprack upp i ett brett leende samtidigt som stoltheten inte gick att ta miste på. Det är alltså inte alltid bara guld och gröna skogar när vi går bakom varandra på led i timme efter timme, men guldet betalar sig ändå alltid tillbaka i efterhand. Men till Kalajoki behöver vi återvända igen - ett septemberveckoslut - med tält och kanske cyklar. För det var fint!
2 kommentarer
Johanna

Måste bara fråga, varifrån är den härliga mössan med svampar? :)

Svar: Jaa, hördu. Tyvärr, minns jag inte alls. Kan ha varit både ett loppisfynd eller födispresent, men vi har haft fen redan i många år.
Eva - Kakkakaffe

Netta

Hej! Jag undrar hurudana skor era barn har? Både när ni vandrar och till vardags (om det är olika). Nu tänker jag mest på höst/vår och vinter.

Svar: Höst och vår har de nog samma både til vandring och vardags - goretexskor med vrist. På sommaren vandrar se alltsomoftast i länkare.
Eva - Kakkakaffe