Ett sockersmart dagis.

Vi har ett suveränt bra dagis! Daghemmet har fantastiskt bra och engagerad personal samt till och med två (!!) manliga dagisvuxna. Dagiset är hyfsat nybyggt (om än alldeles för trångt tack vare alla små förmågor som fötts i byn de senaste åren samt all inflyttning som skett) men nyligen fick den aktiva föräldraföreningen till stånd en större dagisgård och de ger även en rejäl guldkant till daghemmet varje år genom att införskaffa allt från pysselgrejer och böcker till gymnastikredskap och skridskoställningar då alla budgeter är minimala på alla fronter. Daghemmet satsar även mycket på gymnastik, rörelse och uteaktiviteter, och har en schemalagd utetid på 3-4 timmar varje dag. Och så är det sockersmart.
 
 
 
Daghemmet har varit sockersmart ända sedan våra barn började på dagis och detta är inget jag har reflekterat över förrän i höst, då man körde igång ett projekt inom området K5 för att minska barnens sockerintag på dagis. Det har liksom varit självklart att barnen inte får något socker på dagis. Tillsammans med Harrström daghem, ingår vårt dagis i ett pilotprojekt som önskar växa och engagera fler daghem. Vårt dagis är - och har alltså redan varit sockerfritt (fritt från vitt och tillsatt socker) i flera år. Anna Söderback som är kostrådgivare och arbetar inom projektet Sockersmart, önskar att man på dagis (men även hemma förstås) skulle ha nolltolerans mot socker vid frukost och mellanmål. Hon delar in maten i vardagsmat och sällanmat och sällanmat är alltså sådan mat som innehåller mycket tillsatt socker och som borde ätas ännu mer sällan. Problemet är att många äter sällanmaten som vardagsmat och den totala mängden socker per dag blir alldeles för hög. Serverar alltså dagiset söta flingor, smaksatt yoghurt och ett sockrat mellanmål till dagiset, har barnet redan fyllt sin sockerkvot och det finns egentligen inget utrymme för att äta något sött hemma tillsammans med familjen. Utöver detta, fylls ett år med ett 15-tal högstidsdagar som ofta inkluderar något sött, för att inte tala om hur ofta det är födelsedag på ett dagis med 30 barn. Ifall alla dessa dagar uppmärksammas med något sockrigt, blir det en himla massa under ett år.
 
 
 
Anna och utvecklingskoordinatorn Sonja Nyback har i projektets tecken träffat daghemmets personal i flera omgångar. De har besökt köket som tillreder daghemsmaten och daghemmen har fört matdagbok. De har även besökt föräldramöten och berättat om vikten av att vara ett sockersmart daghem. Även i Sverige jobbar man med sockersmarta daghem och personalen från vår dagis ska nu få åka på ett studiebesök till Umeå tack varje att de fått pengar från en fond. De ska både besöka svensk matservice men också ett Ur & Skur daghem.
 
På vårt dagis serveras bara naturell yoghurt och frusna bär. De får ingen saft men vid maskerad trollar de till exempel fram vatten med frusna blåbär i, pumpafrön och popcorn. Vid varje födelseldag får födelsedagsbarnet planera och tillreda ett födelsedagsmellanmål tillsammans med dagispersonalen och då kan det handla om äppelbilar, Angry Birds-macka, en smoothie eller ett fruktspett. De använder ingen ketchup i maten och ej heller sylt. Ifall de bakar, bakar de bröd. Och på föräldramötet häromveckan bjöds det på dadelbollar och fruktfat.
 
 
 
Jag tror och hoppas att många dagisar redan är rätt bra på detta. Däremot borde många eftisar skärpa sig, för av någon anledning blir det mer tolerant med sockriga mellanmål i skolåldern. Men är du intresserad att råd och input hur du kan göra ditt/ert dagis ännu sockersmartare, är ni välkomna att ta kontakt med Anna anna.soderback@kfem.fi. Låt oss få ännu fler sockersmarta daghem!
 
 
Bildkälla.
4 kommentarer

Kalajoki: Siiponjoki

 
Siiponjokis naturstig var vårt andra mål med resan. Jag råkade hitta Svenska Yles program Natur så in i Norden som handlade om Kalajoki och just Siiponjoki och med ens blev vi också intresserade av att paddla längs ån, ut till mötet med havet.
 
 
Men tiden räckte inte till den här gången - speciellt inte när barnen också tog ut det sista ur badhotellet och hängde på låset i morse för att inleda den i bassängen.
 
 
Klockan var därför ganska nära tolv när vi parkerade bilen nära Pleunas rastplats för att hoppa på leden där. Simmade barn var hungriga barn och vi började med att käka en quinoasössö med champinjoner och zucchini som inte såg mycket ut för världen, men som slank ner desto snabbare.
 
 
Sindre parkerade på en tallrot med utsikt över ån och uttryckte sig så filosofiskt när jag själv slevade i mig maten. "Mamma, du behöver inte äta så snabbt. Vi har ingen brådska alls", sade han lugnt och satte ifrån sig tallriken en stund. "Nä, det har vi ju inte" svarade jag och tuggade maten en aning längre före jag svalde.
 
 
Jag är mycket svag för gles tallskog och sandig, torr mark som är fylld av olika lavar. Tycker det är den finaste skogen som finns. Hade därför kunnat tillbringa många dagar med att bara promenera runt i det täta stignätet i Kalajokiskogen.
 
 
Och på tal om tätt! Det var cache-nätet! Bara i, kring och runt Siipojokileden (som i och för sig är 20 km), så fanns ett 80-tal geocacher! Vi loggade kanske 25-30 under dagen, och det var aldrig längre än 250 meter till nästa. Det höll humöret högre, för barnen krisade i olika turor under dagen. Sindre var sömning, Celine var arg för att Marius alltid hittade gömmorna först och Marius var mycket retlig av sig.
 
 
Men mellan konflikterna var det skönt och vi såg inte många människor i skogen idag heller - förutom vid pausplatserna.
 
 
Huvudleden är väl markerad med blå färg och det finns två slingor att välja på; en 10- och en 20 kilometers slinga. Vi hade också en karta med oss, för utöver huvudstigen finns många andra väl synliga stigar i skogen. Vi avvek en del från huvudstigen också, för annars skulle turen ha blivit för lång, eftersom vi inte startade från den egentliga startplatsen. Eller så skulle mörkret ha kommit emot.
 
 
Vi uppskattar att dagens tur ändå blev en lång tia. Vi var ute i skogen i 5,5 timme och inkluderade två måltider i detta. Vi hade som mål att hinna ur skogen före 18, eftersom det så redan skulle vara rätt så mörkt (och vi hade inga lampor med oss) och klarade detta med en halvtimme till godo.
 
 
Dagens andra måltid var en tomat-lins-batatsoppa och potatisscones. De blev halvbra till konsistensen eftersom jag gjorde degen i torsdagskväll och satte därför inte i något bakpulver. Dessutom hade degen blivit lösare och jag hade inget extra mjöl med. Men de tycktes ändå vara goda, men jag måste pröva göra dem igen och få dem mer brödlika.
 
 
Sträckningen på den östra sidan gick över betydligt mer myrmark än på den västra. Här genade vi dock bort från stigen och vi lämnade en del av naturstigen osedd.
 
 
 
Och när bilen äntligen dök upp inom synhåll igen, orkade benen pinna på i snabbare takt igen och ansiktet sprack upp i ett brett leende samtidigt som stoltheten inte gick att ta miste på. Det är alltså inte alltid bara guld och gröna skogar när vi går bakom varandra på led i timme efter timme, men guldet betalar sig ändå alltid tillbaka i efterhand. Men till Kalajoki behöver vi återvända igen - ett septemberveckoslut - med tält och kanske cyklar. För det var fint!
2 kommentarer

Kalajoki.

 
Jag var hemskt sugen på ett miljöombyte under höstlovet. Vi blickade mot Höga Kusten, Tallinn, östra Finlands nationalparker - och allt däremellan. Men vi ville inte lägga ut några stora summor på resandet, så alternativen skalades ner snabbt. Och eftersom temperaturen ligger rätt lågt för tillfället - både dag och natt, så var vi inte jättepepp på tältning.
 
 
Kvar stod Kalajoki och Aulanko som alternativ. Aulanko ligger strax utanför Tavastehus och jag besökte orten ett flertal gånger som liten flicka - för att springa terrängtävlingar. Jag minns dock stället som mycket naturskönt med många vandringsstigar och motionsmöjligheter, så alternativet får nog stå kvar till en ny omgång, eftersom vi tillslut valde Kalajoki. Eller tillslut - detta bestämdes alltså spontant i förrgår, haha.
 
 
Det är länge sedan jag besökt Kalajoki också. Vi besökte Juku Park när jag var liten, kanske nio. Och så har vi skidat tävlingar här för ett tiotal år sedan. Men mest har vi stannat och ätit vid Tapion tupa när vi kommit norrifrån.
 
 
Vattnet är ju superlågt och därför låg massor av sandbottnen framme. Man kunde ta sig längs en sanddyn långt ut i havet och det kändes som en stor kontrast till i somras, när barnen företog sina språngmarscher på Sudersands sandstrand. Jag hade mest problem att vänja mig vid nya färger på barnen, då Marius fick en större Isbjörnsjacka och Sindre ärvde Marius två år gamla.
 
 
Idag valde vi att gå den spångade strandpromenaden till den fina rastplatsen vid Poukama. Där fanns både eldplats ute, en kåta, nybyggda vessor och avfallskärl. Terrängen var varierad och slutet av stigen gick genom fårhagar.
 
 
Maten är en stor utgift när man reser och därför har vi alltid nästan all mat med oss hemifrån. Det känns ibland lite snålt, men det sparar å andra sidan många hundra euron per år. Den här gången har jag dessutom förberett det mesta hemma då temperaturen ligger som kylskåpstemperatur ute. Det blir snabbt kallt när man pausar och genom att ha det mesta gjort på förhand, så är det skönt att bara behöva värma maten. Idag blev det broccoli-purjolökssoppa till sen lunch som åts med mörkt bröd till.
 
 
Längs strandstigen finns ett stort antal geocachar och på vägen tillbaka sysselsatte vi oss med att leta gömmor som låg med bara några hundra meters mellanrum hela vägen tillbaka.
 
 
Barnen hade bra fart på benen och här hade de redan hittat cachen och höll på att logga den före vi ens hade hunnit fram.
 

Vissa var finurligare än andra.
 
 
 
Det var inte mycket folk i rörelse med tanke på hur mycket fritidsbostäder som finns. Det kändes lite outstanding att fara till ett riktigt sommarresmål, men Kalajoki funkar också riktigt bra den här årstiden. Och jag trivs ju bäst där det inte är trångt och mycket människor.
 
 
Efter fyra timmar och tio kilometer föll skymningen. Då checkade vi in på badhotellet och så följde två timmars simning. Inga problem att komma upp i de tre timmarna - idag heller.
2 kommentarer