Här sitter jag i Las Palmas.

Jag är ju på Kanarieöarna. I Las Palmas rättare sagt. Jag är helt ensam och om jag hade oroat mig för hur jag skulle få tiden att gå, så var denna oro mycket obefogad. Tre dagar försvann utan att jag hann blinka - och bara tre dagar har jag kvar. Det känns bortskämt att resa ensam. Jag kan inte nicka i samförstånd åt barnfamiljen som drar vagnen ut i sanden och står i ständig givakt redo att rycka in när barnet faller i vattnet (även om ju jag vet ju också hur det känns!). Jag behöver inte sälla mig till de små lekplatserna och uttråkat vänta tills var och en har gungat färdigt. Och jag kan sitta så länge jag bara orkar och läsa min bok, men sen börjar det ändå krypa i kroppen och jag packar ihop och vandrar vidare, utan att behöva bry mig om mitt sällskap.
 
Vi hade inte råd och möjlighet att resa hela familjen (på grund av en fet faktura restskatt) men vi bestämde att jag reser ensam en vecka till sol, saltvatten och fullkomlig återhämtning för att gynna mitt välmående - och då framförallt huden. Fastän jag ibland känner att jag borde ha en lapp i pannan; att jag också är trebarnsmorsa, gift och arbetande när jag kikar in i ett kafé för att skanna efter en ledig plats i något hörn. För på ett sätt känns det som om jag gör något olovligt. (Som om någon skulle bry sig om varkendera.) Men med facit på hand, är detta något som varendaste halvtrött mor borde få göra. Att få värme, tystnad och tid att vara ensam. Till Las Palmas blev det för det var den förmånligaste resan jag hittade och för att den gick som charter direkt från Vasa. Charter med folk som drack vin framför, bredvid, bakom och raljerade brett om skilsmässor, grannens hund och den lokala puben ända tills de somnade.
 
Den förmånligaste resan inkluderade ett hotellrum med tre stjärnor, fast jag undrar om det inte bara har två. Bara en gång tidigare har jag bott lika spartanskt och det var på min första resa tillsammans med Thomas när vi reste till Bulgarien med hans familj då hans pappa ännu var i livet, och vi bodde på ett hotell där folk hoppade in på vår balkong på nätterna och lånade bord och stolar och det var hålligång ända fram till åtta på morgonen och vi kunde stiga upp. Skillnaden är att jag varken har balkong eller ens ett fönster nu, men å andra sidan har jag internet och lugn och ro. Men soffan är en raritet från 70-talet, sängen är obekväm, duschdraperiet är orange, lysrören får rummet att anta ett grönt sken men trots avsaknad av luftkonditionering sov jag elva timmar i ett sträck förra natten. Och vi som sover med fönstret öppet trots minusgrader hemma. Men sett till hotellet, är resan alldeles för överprissatt.
 
Men från hotellets (?) ytterdörr, är det bara 20 meter tills jag känner sanden under mina fötter. Jag vaknar tidigt och vandrar utmed stranden. Jag promenerar i vattenbrynet och låter de ljumma vågorna skölja upp över fötterna (och till slut också alltid upp över shortsen). Jag möter alla pensionärer. Den hippa med musiken i öronen. De gamla som går hand i hand. Den vältränade som småspringer i alldeles för små simbyxor. Den rynkiga med badmössan som tar sitt morgondopp. Den medvetna som töjer sina ådrade ben och gör solhälsningen som en tacksamhet åt dagen.
 
Jag stannar där solstrålarna släpps mellan hustaken. Sätter mig ner en stund före jag fortsätter. I slutet av stranden är det brådgrunt och vågorna väller in med kraft och bildar höga tunnlar som sedan sköljer  över fötterna med ett våldsamt skum. Jag tittar en stund på alla surfarna och känner en längtan att pröva. Jag fortsätter och väljer en annan väg tillbaka till hotellet. Den fuktiga luften är fylld av dofter, och matos blandas med cigarettrök, nygräddat bröd och rökelse i olika sammansättningar, i olika kvarter. Sen simmar och solar jag till framåt lunchtid, för sen går solen i moln och idag regnade resten av dagen. Men vattnet är varmt och känns skönt mot min kropp och jag simmar så långt jag vågar från min Prismapåse på stranden med telefonen och den våta handduken.
 
Sen promenerar jag igen. Jag har gått minst femton kilometer varje dag. Jag kan redan Las Palmas gator som i min egen ficka och varje dag försöker jag promenera nya gator. Jag spanar efter trevliga kaféer, restauranger som erbjuder vegansk mat och trendiga smoothiebarer. Jag är i ett sorts himmelrike vad gäller mat. Mitt förhållande till mat har ju som ni vet vid det här laget ändrats en hel del, och från att ha ätit bananer som basföda sedan vattenmelonsäsongen tog slut i september, är huvudsaken - förutom solen och vattnet - frukterna! Las Palmas har en välsorterad Fruiteria i nästan varenda kvarter och förutom att fruktutbudet är överväldigande och hälften så billigt som hemma, är de också solmogna, färska och ljuvligt saftiga. Jag frossar i mango så det bara rinner saft från hakan, äter papaya morgon, middag och kväll samt prövar alla konstiga frukter som finns i butiken. Inte för att jag förstår hur mannen som inte kan ett ord engelska kan driva en fruktbutik ett stenkast från Gran Canarias mesta turiststråk men jag kan i alla fall säga uno dos tres mangas och resten går på teckenspråk och missförstånd. Det är överraskande dåligt med engelska här, också.
 
Men jag gillar Las Palmas. Det är mycket stad, mycket puls - men med mycket ro. Det är mycket spanskt och förvånansvärt lite Norden. Och jag hade en lista på saker jag ville göra när jag kom hit, med både vandring och utflykter. Men så känns det så skönt att bara vara lat, att jag kanske är det i tre dagar till och i stället är redo för stimulans på torsdag när jag återvänder hem. Vi får ta vandringen och nationalparken när vi återvänder till Las Palmas nästa gång.
 
 
4 kommentarer
Åsa

Hoppas din hud mår bra av sol och salta bad!

Anonym

Sällan har jag unnat någon en solresa så mycket som jag unnar dig den här resan! Du kanske ska crowd sourca till en ny ensamresa nästa höst. Bloggläsarna kanske vill sponsra dig:)

Elisabet :)

Låter helt underbart. Att resa på egen hand kan verkligen vara så oerhört vilsamt. Så skönt att inte alltid behöva ta hänsyn till andra, utan verkligen få tid att lyssna till sina egna behov.

Camilla B

Åh vad det låter härligt! Jag har planer på en only-for-me resa nästan vår. Till underbara Holland nångång i april. Vi bodde ju där i sex års tid och Maastricht och trakterna däromkring känns ännu som hemma för mig. Fast det nu är elva år sen vi flyttade tillbaka till Finland. Jag har ändå funderat om det skulle kunna kännas väldigt konstigt och tomt att resa helt ensam. För jag har liksom inte varit borta från barnen mer än enstaka nätter tidigare. Min man reser ofta i jobbet men jag är alltid stand-by hemma. Och vi har ju inga släktingar nära här i södra Finland. Men efter att ha läst ditt inlägg så tror jag nog att jag skulle klara mig helt bra på egen hand en vecka. 😊 Utan att få det tråkigt.

Vi har ju haft små barn (eller vid ung ålder) konstant i 28 års tid nu. Så jag känner att jag skulle behöva lite tid för mig själv för en gångs skull. Yngsta sonen är bara 8 år ännu, så det intensiva föräldralivet kommer ju att fortgå en bra tid framöver. Eventuellt ska jag också ta en tur över till Tallinn snart för att ladda batterierna. Utan barn då. Min energinivå börjar kännas förbrukad ibland. Speciellt då jag jobbar på dagis och det är full rulle där också hela tiden. Så tack för inspiration till en ensamresa! Fortsätt njut av dina dagar där. ☀️💛🌴