Att vara med igen.

Det hann gå två veckor sedan sist, igen. Jag är inte påväg att släppa bloggen trots att det ibland dröjer länge mellan uppdateringarna, men jag har svårt att hitta skrivtid och skrivro i vardagen. Jag vill helst sitta instängd i ett tyst rum när jag bloggar - men ikväll hittar jag i varje fall lite ro att skriva två meter från ungarna i soffan och till Markoolios hesa stämma i Familjen Rydberg och Thomas på vallningsuppdrag på värlscupspremiär i Ruka. Rödbrusig, rätt förnöjd och glad över deras sällskap på kvällspromenaden.
 
För vardagen ger inte mycket tid för tystnad. Stunden mellan kvart före sex till halv sju på morgonen är min värdefulla frukoststund och på kvällen efter tio har förhoppningsvis också de soffsomnande barnen vikt sig. Det är också min måltid att vara i säng, men den saken lyckas inte alltid så bra.
 
Ändå är jag så tillfreds just nu. Trots att jag dagarna är fyllda med jobb, fritidsaktiviteter, ännu mera jobb och diverse annat program som ska klämmas in i alla lediga luckor som finns. Trots att min heltidsjobb avslutas om en månad (mitt kontrakt går ut och ordninarie lärare kommer tillbaka från sin tjänstledighet) och jag sitter kvar med åtta Övistimmar och inte vet om jag bara ska dansa regndans och vänta på att allt ordnar sig, om jag ska vara arbetslös, om jag ska knacka på hos andra skolor eller om jag ska jobba hemma med Thomas. För arbetslös blir jag absolut inte hemma, även om jag fortfarande glömmer bort att det ett jobb - det är ju något som vill håller på med dygnets alla vakna timmar oberoende. Men jag vill hellre tillbringa mina dagar tillsammans med barnen och kollegerna än med Thomas och en dator. Dessutom ger en lärarlön betydligt mer brödföda än en företagarlön. Men det ger mig i alla fall en plan B, ifall plan A aldrig öppnar sig.
 
Jag är tillfreds för att jag orkar jobba så bra igen. Trots novembermörket är jag pigg och glad. Jag orkar sitta längre än jag borde i lärarrumssoffan och småprata om allt eller inget. Mina tankar är snabba och jag förstår texten jag läser på skärmen. Jag hinner tänka på framförhållning och jag orkar göra mer invecklade planer än jag tänkt från början.
 
Jag har fortfarande lite skräpig hud kring mina vrister, på mina knän och mellan mina bröst. Det kliar i stunder men när jag möter mitt ansikte i spegeln möter jag ett friskt ansikte som har pigga, bruna ögon. Jag vill fortfarande bli ännu bättre men mitt nuvarande mående påverkar inte min vardag längre. Jag tar inte stress över att vara krävande med maten i sociala sammanhang längre och det känns okej att gå mot julen utan att längre kunna äta vanlig julmat.
 
Jag sover om nätterna, jag försöker motionera en stund varje kväll. Jag försöker aktivt tänka på att inte lassa på för mycket och vågar känna mig lat utan att få dåligt samvete. Jag hittar det här blogginlägget och minns med fasa hur jag mådde - jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få känna mig pigg och glad igen. Och det är fascinerande hur långt och ett kort år kan vara på samma gång. Just därför är jag glad över att två veckor försvinner utan att jag behöver räkna dagarna.
2 kommentarer
Emma

Tänk på att du får jämkad dagpeng om du jobbar under 80%! Förutsatt att du hör till arbetslöshetskassan förstås.

Svar: Jo, jag vet! Men jag hatar byråkrati och är fruktansvärt dålig på att sköta redovisning och tänker på om jag får vikariera var och varannan dag i vår stora skola, så tar det mer energi än vad det ger pengar. Men ska nog kolla upp det här ännu före jul!
Eva - Kakkakaffe

Annika

Hej! Så roligt att läsa att du mår bättre. Det är du alla gånger värd och saker och ting har en tendens att ordna sig. Sitt bara lugnt i båten:)