Perfektion i Ukkohalla.

Jag lämnade er i alla fall med ett vettigt inlägg. Det blev ett par arbetssamma veckor fram till sportlovet, då också kvällarna var fyllda med program. Vi har prioriterat vintersport högt och ägnat oss skidning, skrinning och pulkaåkning om kvällarna - när vädret äntligen har visat sig från sin bästa sida. Både mina egna ungar och barnen i skolan har gjort enorma framsteg på skidor och skridskor i vinter och jag har känt en belönande känsla nästan varenda dag.
 
 
 
 
Thomas har också varit mycket ute på vift på sistone och även jobbat många kvällar när har har varit hemma. Just nu befinner han sig på en treveckors Kanadatour med de brittiska teamet och det är en större logistisk utmaning för mig att få ihop vardagspusslet. Omedvetet har min vardagstakt höjts igen samtidigt som orken och piggheten började komma tillbaka - och jag inser att jag trots allt är mycket mer mig själv nu än tidigare i höst. Bloggen har i alla fall fått ge vika för bokläsning om kvällarna och häromdagen köpte jag ett 1000 bitars pussel (?!) som jag tänkte skulle få fungera som nedvarvning om kvällarna (vilka kvällar?). 
 
 
 
Sportlovet var således vikt för ro och Polkupedjobb. Om vi inte hade blivit erbjudna sängplatser i en stuga i Ukkohalla... Och även om våra barn normalt hinner peta ögonen ur varandra i bilen innan vi ens hinner till Vasa (40 km), kunde jag inte släppa tanken på utförsåkning i större backar och skidning i långspår. Så efter många och långa diskussioner om uppförande och bilåkning (det handlade trots allt om åtta timmar per väg) packade jag skidboxen proppfull av utrustning och så begav vi oss - jag och barnen. Och även om jag gjort mycket ensam med vildarna, kändes det både lite häftigt och modigt att dra iväg på egen hand.
 
 
 
 Och förutom det där sängbäddandet av övertrött mor och övertrötta barn med tok för mycket överskottsenergi, på lördagskvällen, gick det fenomenalt bra. Ukkohalla var också riktigt bra - inte de allra största backarna och inte de flesta backarna - men med mycket lämplig nivå för våra barn. Ur nybörjarperspektiv hade inte Ukkohalla särskilt mycket att erbjuda (bara en minimal, kort, mycket trång backe), men det störde däremot inte oss den här gången då vi äntligen flyttat upp från barnbackarna. Men jag gillade litenheten mycket och att det var ytterst lite folk i backarna trots att det var sportlov. Som jag så många gånger tidigare nämnt, uppskattar jag stort ju mindre folk jag (vi) behöver ta hänsyn till och vi brukar även vara ganska bra på att tajma aktiviteter utan att behöva trängas med många andra. Ukkohalla hade inte heller så mycket mer än backarna och skidspåren - en liten market med de nödvändigaste matvarorna och en (två?) restauranger. Men vi ville bara ha snö och utevistelser - och det fick vi till perfektion.
 
 
 
 
Vädret, ack vädret! Så fantastiskt att jag hade ständig gåshud mellan soluppgång och solnedgång. Jag har sällan höga krav och med vårsol och snödränkta vidder, så behövs det inte mer. Även barnen åååhhade och aaahhade ikapp med mig och ögonen glittrade lika mycket som kristallerna i snön. Marius var fullkomligen i sitt esse och tillbringade två dagar från morgon till kväll i slalombacken och tränade outröttligt på snowboardtricks i snowparken - långa stunder helt ensam, då jag hade fullt i händerna att hålla takten med femåringen som sicksackade på egna strapatser mellan träden och ibland behövde bli utdragen ur någon snödriva inne i skogen. När jag körde efter dem alla tre i snowparken med trettisju guppor, kändes det mest surrealistiskt. De åkte kors och tvärs framför mig i en väldig fart och gjorde små flygturer vart jag än tittade. Jag försökte då bara vara cool.
 
 
 
 
Sista dagen skulle vi göra en långtur på skidor. Jag älskar att läsa spårkartor och dividerade länge vilken rutt vi skulle välja. Ibland kan det vara svårt att lägga ekvationen med ungarnas dagsform (humör!) med vad man själv vill, men jag uppskattade att vi skulle fixa en runda på 12,5 km och packade slalomselen som reserv i väskan tillsammans med mycket mat (hade stekt plättar kvällen innan, då jag inte hade med mig något kök) och varma reservkläder ifall orken skulle tryta. Jag har längtat mycket efter att få göra en ordentlig runda (nåja, väntar ännu på 30-40 kilometers spåren) - och nu är vi redan så här långt påväg!
 
 
 
 
Vårt mål var en kaffestuga inne i skogen - med varm kakao och värme, men dessvärre råkade den vara stängd just den dagen. Till all lycka hade vi extra kläder med, eftersom det snabbt blir kallt vid paus men barnen slukade plättarna snabbare än jag hann ösa upp i kopparna och verkade nöjda trots att kakaon uteblev.
 
 
 
 
Barnen orkade över all förväntan och det var mycket glädje längs hela vägen - till och med för mycket fnitter för min meditation mellan varven (scenario: Det finns oändligt långa spår - och dessutom två diagonalspår bredvid varandra. Ändå måste man ständigt skida på samma kvadratmeter.).
 
 
 
 
Tillbakavägen kantades av samtal och leenden i den starka solen av förbipassageranden. I farten fångade vi en gammal farbror med fru från Kangasniemi som vi bad ta en bild av oss. De slog sedan sällskap med oss den sista biten och vi hann avhandla både det ena och det andra med det vilt främmande pensionärsparet. Och till och med Sindre orkade fantastiskt bra - han skidade precis varenda meter helt själv och helt utan gnäll (skulle jag aldrig ha kunnat tro bara för ett par månader sen).
  
Sen körde vi åtta timmar hem igen. Med åttahundra frågor av en viss sexåring tills öronen blödde. Varför har man vägkameror? Hur vet vägkameran att man kör för hårt? Hur kan vägkameran ta bild i mörkret? Hur kommer bilden till polisen? Hur långt ifrån kan vägkameran ta bild? Kan vägkameran ta bild av flera bilar samtidigt? Finns det vägkameror på båda sidorna? Vad händer om det regnar på vägkameran? Hur vet vägkameran att det är du? Hur mycket böter får man? Vad betyder den där skylten? Vad står det där? Vad åker den där bilen? Varför har den där långtradaren en sån där lampa? Varför låter det i vägen? Hur gör man asfalt? Varför kan man inte asfaltera på vintern? Varifrån kommer asfalten? Och sen ytterligare sjuhundraåttiofem efter det.
 
Sen somnade hon. När vi var fyra kilometer hemifrån.
7 kommentarer
Mia

Hahaha, hög igenkänningsfaktor på att verka cool i snow parken! Och på de tusen frågorna och insomnandet fyra kilometer hemifrån. Men att du kan ta alla dina tre barn på 12,5 km i terrängen är helt otroligt. Här har vi haft så dåliga vintrar de senaste två åren att C stod på skidor för första gången på två (tre?!) år i dag. Ändå är det inte fråga om att de inte skulle vilja eller att vi inte skulle ta dem om det fanns snö. Naturis har vi inte heller haft på två vintrar (mer än en eller två veckor). Så synd. Men ni ser ut att ha haft en härlig semester. Och det var ni som vanligt värda. Ai jo, ville ännu fråga om Mario lärt sig själv att boarda?

Svar: De två tidigare dåliga vintrarna har nog synts här också på barnen - speciellt i skolan, men till all lycka har vi ju haft några bättre veckor nu och framstegen syns nästan från dag till dag.
Japp, Marius är nog fullständigt självlärd. Han besitter en outsinlig ork och ett enormt tålamod att lära sig (just sådana här saker!) och med tanke på att han började med snowboard i mars ifjol och hann åka en gång (och tre gånger i år), så tycker jag det är fascinerande hur bra han åker. Han fixar också en massa railar/rampar och eftersom jag själv aldrig någonsin skulle klara av det, är jag sjukt imponerad av honom. Jag tycker det är lite småläskigt mellan varven och är medveten om skaderisk - men samtidigt är det svårt att förbjuda något som skänker sån stor glädje och njutning!
Eva - Kakkakaffe

Emilia

Wow! Du e nog strong du Eva! En riktig förebild!

Svar: Nå. :) (Tack!) Sen är det väl inte alla som får gåshud av en vinterdag heller, hehe ;)
Eva - Kakkakaffe

Christina

Det är alltid så roligt att få läsa om era äventyr! :)

Anonym

Härligt!! Hur lång är Marius och hur lång är hans snowboard? Vad duktig han är, och de andra oxå.😊

Camilla

Ser helt underbart ut! Ni är så coola allihop! Och SnowParks-upplevelserna känner jag igen... Är ofta tacksam att jag får fokusera på att fota eller filma... Så jag inte hinner bli så nervös :) Det är fantastiskt att få uppleva glädjen tillsammans med barnen! Eller ungdomarna kanske jag ska säga om mina numera...

Melli

Jag får gåshud redan av bilderna, på riktigt har jag väl aldrig sett nåt så vackert. Ibland funderar jag om man ännu sku våga lära sig detta med backar, men med min svanskota vet jag inte ens om jag sku våga lära mig nu, den har fått sig så många törnar också efter fallet då innan minstingens födsel att den värker lite hela tiden. :/ Var inte många gånger i backar ens som ung, men det ser så magiskt ut, och vet att ungarna garanterat sku gilla det om de fick prova!
Du vet det, du är nog min idol. Att våga köra så långt och skida med tre! :D Jag som är stolt redan då Lukas kan skida några kilometer här på åkrarna. ;) Men för oss stadsbor utan snö, kan man väl vara nöjd med det också!

Cecilia

Wow, du är en strong kvinna!