På tur utan barn.

 
En dag i Hemavan fick jag och Anna gå på en riktig tur - utan barn. Det var Annas arbetskollega Kikal - som också befann sig i Hemavan och som har bra koll på Hemavans alla leder och fjäll, som tog oss med under sina vingar. För det var faktiskt den allra första gången jag fick gå på fjälltur med skidor.
 
 
 
Vi började med en lång, brant klättring som tog en god stund. Före oss hade vi skidspår av fyra andra människor, men vi märkte hastigt att våra vanliga smala skidor inte var något för turåkning i fjällen. Kika å sin sida hade riktiga turskidor och stegade fram betydligt bättre än vi. Det var instabilt, snön fastnade under skorna och vi klarade inte av att gå rakt upp, utan blev tvungna att saxa - vilket var tungt i lössnön.
 
 
Till all lycka hade vi två suveräna hundar med oss, som vi turades om med. De hade en fantastisk ork och skulle komma att fungera som draghjälp åt oss i över sex timmar.
 
 
Vi hade väderprognosen lite emot oss. Morgonen var hyfsat vacker och inledningen av turen var alldeles vindstilla och varm. Men vi visste att det utlovats snöfall och vi ville gärna hinna så långt som möjligt före snön skulle börja falla.
 
 
När vi äntligen kommit upp för det första branta fjället, bredde fantastiska vyer ut sig och tiden stannade för en stund. Jag inser att det här är den maximala avkopplingen för mig.
 
 
Kika hade koll på kartan och vi insåg att vi fortfarande hade många höjdmetrar som skulle klättras.
 
 
 
Vi kom ikapp skidåkarna framför oss och på den resterande turen fick vi skida upp våra spår själva. Det enda vi hade att följa var en kryssled.
 
 
Vid den högsta punkten på vår tur, fanns en igensnöad rastkoja med kärvad dörr, så vi valde att sätta oss och luncha i lä i en snösoffa.
 
 
Hundarna kröp in i varsin vindpåse för att vila och samla ny kraft.
 
 
Alla extrakläder kom väl till pass under lunchpausen och det värmde gott med varm soppa i magen före vi fortsatte vår färd.
 
 
Direkt efter lunchen mulnade på rejält och det började även falla snö. Kilometermässigt hade vi mer än hälften kvar, även om vi nu skulle få åka utför en hel del.
 
 
Men att åka utför med vanliga skidor var ju allt annat än lätt. Vi skråade och plogade om vartannat och jag körde omkull fler gånger än jag kunde räkna.
 
 
Sikten blev allt sämre och snöfallet tilltog, vilket gjorde att vi helt saknade uppfattning om backarnas branthet och fartuppfattning. I det skedet lade jag även kameran i väskan. Man kände sig just då ganska liten i världen men vi stegade fram med några kilometer i timmen i alla fall och gjorde hundbyte allt emellanåt. Till sist nådde vi Gurkfjället, vilket innebar att vi var snart kom ner till trädgränsen och längs skoterspår surfade vi den sista biten ner till bilen, som vi hade fört ut redan tidigare på morgonen. Det blev till sist en tur på hela 6,5 timme och ca. 23 kilometer och vi insåg att tidsuppfattning verkligen är svår på fjället - eftersom vi hade en tanke på att det skulle ta omkring fyra. Men det var en verkligt häftig och lugnande upplevelse och det kändes skönt i kroppen att bege sig tillbaka mot stugan och lifvet igen. Våra äkta män hade haft det betydligt svettigare med sex barn i proppfulla slalombackar...
 
Men nu är jag alltså ännu per pepp på både turskidor och långtur. Bara man inte behövde arbeta mellan varven också.
0 kommentarer