Drottningleden: Laisaliden-Hemavan.

 
Det hade utlovats en riktigt fin dag under veckan och den ville vi spara till längdskidningsdagen. Och visst vaknade vi till genomblå himmel och solsken klockan sex på morgonen - liksom alla andra morgnar. Efter lite planläggning, föll årets skidutflykt på Drottningleden med start från Laisaliden och skidning till Hemavan - en sträcka på drygt nio kilometer.
 
 
Vi var ett led på tio personer som stakade i väg - i ett nypistat spår som inget annan hade hunnit skapa märken i före oss. Solen gassade och bländade starkt.
 
 
På leden mot Syterstugan fanns ett ensamt spår på väg mot en topptur.

 
Det gick uppåt.
 
 
Det svåra med att semestra som egenföretagare, är att ändå ständigt behöva vara tillgänglig. Systarna skötte ruljansen hemma, men ändå var det många telefonsvar och mailsvar som skulle skötas. Här råkar Thomas sköta ett av dem - i matpausen på kanske det finaste pausstället någonsin.
 
 
I solbacken, i lä för vinden, dukade vi upp till smörgås och soppa som slukades på några minuter. Sedan sköttes vessabestyren bakom stenen - så mycket mer insynsskydd fanns inte att tillgå på kalfjället. Men det fina med att vara på tur, är att ingenting blir särskilt invecklat. Och det är så skönt att leva det enkla ibland.
 
 
 
Det fortsatte uppåt.
 
 
Och uppåt - i all evighet - tyckte i alla fall barnen.
 
 
Vyerna var helt makalöst vackra och inte något jag klarade av att fånga på bild.
 
 
Sen började det äntligen gå neråt och äventyret började på riktigt - tyckte barnen. Orken som höll på att ta slut och de sura minerna byttes ut mot glädje och våghalsighet när vi skulle ner - många hundratals höjdmetrar ner till byn. Och att ta sig ner för fjället genom hårnålskurvor och med svindlande fart med längdskidor på fötterna var inte det lättaste kan jag säga. Det flög ungar till höger och vänster som skinnhandskar och vi föräldrar hann inte ens med att vara rädda, eftersom all fokus var att hållas på egna ben. Men ner kom vi till sist efter att barnen vurpat oräknerliga gånger - och trots att det i ett skede var ganska surmulet uppe på fjället, var de alldeles lyriska i stugan. För det var ju den bästa skidturen de någonsin varit på.
 
Jag var också bara full av lycka och fjäll.
 
 
1 kommentar
Bloma Anna

Håller inte med dig helt nu. Tycker ju du fångat vyerna helt makalöst bra! Du är så duktig att fota. Drömmer mig tillbaka!