På tur utan barn.

 
En dag i Hemavan fick jag och Anna gå på en riktig tur - utan barn. Det var Annas arbetskollega Kikal - som också befann sig i Hemavan och som har bra koll på Hemavans alla leder och fjäll, som tog oss med under sina vingar. För det var faktiskt den allra första gången jag fick gå på fjälltur med skidor.
 
 
 
Vi började med en lång, brant klättring som tog en god stund. Före oss hade vi skidspår av fyra andra människor, men vi märkte hastigt att våra vanliga smala skidor inte var något för turåkning i fjällen. Kika å sin sida hade riktiga turskidor och stegade fram betydligt bättre än vi. Det var instabilt, snön fastnade under skorna och vi klarade inte av att gå rakt upp, utan blev tvungna att saxa - vilket var tungt i lössnön.
 
 
Till all lycka hade vi två suveräna hundar med oss, som vi turades om med. De hade en fantastisk ork och skulle komma att fungera som draghjälp åt oss i över sex timmar.
 
 
Vi hade väderprognosen lite emot oss. Morgonen var hyfsat vacker och inledningen av turen var alldeles vindstilla och varm. Men vi visste att det utlovats snöfall och vi ville gärna hinna så långt som möjligt före snön skulle börja falla.
 
 
När vi äntligen kommit upp för det första branta fjället, bredde fantastiska vyer ut sig och tiden stannade för en stund. Jag inser att det här är den maximala avkopplingen för mig.
 
 
Kika hade koll på kartan och vi insåg att vi fortfarande hade många höjdmetrar som skulle klättras.
 
 
 
Vi kom ikapp skidåkarna framför oss och på den resterande turen fick vi skida upp våra spår själva. Det enda vi hade att följa var en kryssled.
 
 
Vid den högsta punkten på vår tur, fanns en igensnöad rastkoja med kärvad dörr, så vi valde att sätta oss och luncha i lä i en snösoffa.
 
 
Hundarna kröp in i varsin vindpåse för att vila och samla ny kraft.
 
 
Alla extrakläder kom väl till pass under lunchpausen och det värmde gott med varm soppa i magen före vi fortsatte vår färd.
 
 
Direkt efter lunchen mulnade på rejält och det började även falla snö. Kilometermässigt hade vi mer än hälften kvar, även om vi nu skulle få åka utför en hel del.
 
 
Men att åka utför med vanliga skidor var ju allt annat än lätt. Vi skråade och plogade om vartannat och jag körde omkull fler gånger än jag kunde räkna.
 
 
Sikten blev allt sämre och snöfallet tilltog, vilket gjorde att vi helt saknade uppfattning om backarnas branthet och fartuppfattning. I det skedet lade jag även kameran i väskan. Man kände sig just då ganska liten i världen men vi stegade fram med några kilometer i timmen i alla fall och gjorde hundbyte allt emellanåt. Till sist nådde vi Gurkfjället, vilket innebar att vi var snart kom ner till trädgränsen och längs skoterspår surfade vi den sista biten ner till bilen, som vi hade fört ut redan tidigare på morgonen. Det blev till sist en tur på hela 6,5 timme och ca. 23 kilometer och vi insåg att tidsuppfattning verkligen är svår på fjället - eftersom vi hade en tanke på att det skulle ta omkring fyra. Men det var en verkligt häftig och lugnande upplevelse och det kändes skönt i kroppen att bege sig tillbaka mot stugan och lifvet igen. Våra äkta män hade haft det betydligt svettigare med sex barn i proppfulla slalombackar...
 
Men nu är jag alltså ännu per pepp på både turskidor och långtur. Bara man inte behövde arbeta mellan varven också.
0 kommentarer

Drottningleden: Laisaliden-Hemavan.

 
Det hade utlovats en riktigt fin dag under veckan och den ville vi spara till längdskidningsdagen. Och visst vaknade vi till genomblå himmel och solsken klockan sex på morgonen - liksom alla andra morgnar. Efter lite planläggning, föll årets skidutflykt på Drottningleden med start från Laisaliden och skidning till Hemavan - en sträcka på drygt nio kilometer.
 
 
Vi var ett led på tio personer som stakade i väg - i ett nypistat spår som inget annan hade hunnit skapa märken i före oss. Solen gassade och bländade starkt.
 
 
På leden mot Syterstugan fanns ett ensamt spår på väg mot en topptur.

 
Det gick uppåt.
 
 
Det svåra med att semestra som egenföretagare, är att ändå ständigt behöva vara tillgänglig. Systarna skötte ruljansen hemma, men ändå var det många telefonsvar och mailsvar som skulle skötas. Här råkar Thomas sköta ett av dem - i matpausen på kanske det finaste pausstället någonsin.
 
 
I solbacken, i lä för vinden, dukade vi upp till smörgås och soppa som slukades på några minuter. Sedan sköttes vessabestyren bakom stenen - så mycket mer insynsskydd fanns inte att tillgå på kalfjället. Men det fina med att vara på tur, är att ingenting blir särskilt invecklat. Och det är så skönt att leva det enkla ibland.
 
 
 
Det fortsatte uppåt.
 
 
Och uppåt - i all evighet - tyckte i alla fall barnen.
 
 
Vyerna var helt makalöst vackra och inte något jag klarade av att fånga på bild.
 
 
Sen började det äntligen gå neråt och äventyret började på riktigt - tyckte barnen. Orken som höll på att ta slut och de sura minerna byttes ut mot glädje och våghalsighet när vi skulle ner - många hundratals höjdmetrar ner till byn. Och att ta sig ner för fjället genom hårnålskurvor och med svindlande fart med längdskidor på fötterna var inte det lättaste kan jag säga. Det flög ungar till höger och vänster som skinnhandskar och vi föräldrar hann inte ens med att vara rädda, eftersom all fokus var att hållas på egna ben. Men ner kom vi till sist efter att barnen vurpat oräknerliga gånger - och trots att det i ett skede var ganska surmulet uppe på fjället, var de alldeles lyriska i stugan. För det var ju den bästa skidturen de någonsin varit på.
 
Jag var också bara full av lycka och fjäll.
 
 
1 kommentar

Hemavan edition 2.

 
Ifall videon är suddig - behöver du ändra till minst 720 i upplösning/HD-kvalitet för någorlunda tittarvänlighet. Allt är filmat med telefon, då jag inte släpat runt på kameran i backarna.
 
Så kom äntligen veckan som vi väntat på så länge. Nästan ända sedan i fjol. Vår Hemavanvecka! Vi förälskade ju oss ifjol när vi besökte fjällen för allra första gången, och det var därför givet att vi skulle åka i år igen. Samma vecka (12) inföll i år under påskveckan, så det var med en viss tveksamhet vi bokade - vi var ju nästintill ensamma i backarna ifjol och därför kändes det inte jättelockande att behöva dela dem med tusentals andra. Men med tanke på mitt jobb och barnens skola, så bestämde vi ändå oss för denna vecka för att minimera frånvaron.
 
Vi reste för en vecka sen på lördag och var i backarna redan på söndag. I år hade vi inte lika lyckat väder som ifjol, men det var mestadels plusgrader och inte särskilt hård vind, vilket gjorde fjällen gemytliga i alla fall. Det snöade också en hel del, vilket gjorde åkningen rätt trög men speciellt barnen kunde inte ha brytt sig mindre. De ångade på från morgon till kväll sju dagar i ett sträck och respektive barn har samlat åtminstone 50 timmar skidåkning och uteaktiviteter åt sig under en vecka. 
 
Jag har inte haft kameran med upp i backarna, men under de första dagarna filmade jag en del med telefon som jag klippte ihop till tre minuter med små glimtar från Hemavan - titta dock i HD-kvalitet, eftersom videon annars är för suddig. Jag har också en del bilder från ett par andra fjällturer, men jag behöver gå igenom de bilderna först.
 
 
0 kommentarer