Trettioårsresan: Zürich - Comosjön

För knappt tre veckor fyllde jag då. Jag vet inte hur okej jag är över siffrorna, även om jag litar på allas uttalanden om att allt bara blir bättre ju äldre man blir. Jag har inte heller varit pigg på fest och firande - kanske blir jag det i något skede, men inför min födelsedag hade jag bara en enda önskan. En önskan som jag redan önskat i flera år: Att jag skulle få fara och resa, ensam med Thomas. Vi har åtta intensiva år bakom oss med minimalt med ledig tid - och speciellt de senaste åren har det mesta av vår hemmatid cirkulerat kring företaget. Vi har dock båda varit väldigt okej med att våra kaosår råder just nu med småbarn, studier, jobb, huslån, även om det har funnits en längtan där långt bak, undanträngd av allt annat med högre prioritet - en längtan efter han och jag.
 
 
Vi hann egentligen inte heller resa särskilt mycket tillsammans före barnen. Thomas har varit mätt på resande på sitt håll och det vi har rest, har vi gjort hela familjen tillsammans - vilket har varit ett medvetet och ypperligt val det också. Men nu hade han ordnat med vad som från början skulle vara en hemlig resa, men som inte hölls hemlig särskilt längre, heh.
 
 
Men för en dryg vecka flög vi äntligen. Två barn for på sommarläger till farmor i Pargas och ett barn lämnade hemma med mostern som kom från Norge. Vi landade i ett regnigt Zürich och startade söderut med hyrbilen med oplanerad rutt framför oss. Vi hade en tanke om att göra vårt första stopp i scweiziska Andermatt, men då Alperna lovade sol på andra sidan Gotthardspasset, tittade vi på kartan och bestämde vårt första stopp till italienska Comosjön. Efter en bensträckare i Como, där åskan och skurarna hann ikapp oss, bestämde vi oss för att vi försöker hitta boende lite längre fram, i Bellagio. 
 
 
Bellagio var sött och mysigt med trånga gator och prunkande balkonger, men också fyllt med turister och lite tråkigt. Vi letade fram närmaste vandringsmöjlighet och genast på morgonen började vi vår första vandring, längs en lerig, hal, brant och stenig stig upp mot St Primo med hundratals flugor surrandes i nacken - och redan här ångrade jag att jag inte släpat med mina ordentliga vandringsskor - jag hade tänkt att jag skulle klara mig med mina vanliga löparskor.
 
 
Men väl uppe på toppen (på den toppen!), ovanför trädgränsen, fick jag äntligen se de gräsbetäckta, böljande alpbergen som jag bara sett på bild förut och redan här var jag överväldigad av naturens stora skådespel.
 
 
 
På vägen ner från det första berget, spånade vi sedan på vart vi skulle styra bilen till näst.
0 kommentarer